A
anja23
Ibland kan jag inte hjälpa att bli arg på Tea. 
Även fast jag inte borde, hon är ju bara 6 mån och vet inte bättre.
Eftersom vi bor mitt i stan så måste hon gå kopplad varje gång vi går ut, och vi brukar gå ca 20 minuters promenader då hon är så ung.
Vissa dagar går det jätte bra. hon går lugnt och fint i kopplet och jag behöver bara stanna någon gång för att hon drar.
Men så ibland finns dagar som den här
.
Hon drar och drar, jag tycker inte jag gör annat än stanna.
(Vi använder den metoden att vi stannar och sen får hon gå runt mig på höger sida, så hon kommer fram till vänster sen går vi efter kontakt)
Efter hon tittat på mig så kastar hon sig framåt i kopplet, och hon är STARK!
Eftersom vi bor i stan finns det ju massvis med störningar direkt vi går utanför dörren.
Jag själv blir irriterad för att hon drar och sliter och är helt i sin egen värld, samtidigt som hon stressar upp sig över störningarna (och förmodligen märker hon att jag blir arg).
Promenaderna slutar med att Tea springer åt alla håll i kopplet på samma gång (det ser ungefär ut som när man longerar en häst
), samtidigt som hon hoppar upp i alla snökanter som finns och sprätter omkring sig.
Vad ska jag göra åt den här situationen?
Det känns som en ond cirkel..
Kan det vara någon slags tonårstrots som gör att hon totalt ballar ur?
Även fast jag inte borde, hon är ju bara 6 mån och vet inte bättre.
Eftersom vi bor mitt i stan så måste hon gå kopplad varje gång vi går ut, och vi brukar gå ca 20 minuters promenader då hon är så ung.
Vissa dagar går det jätte bra. hon går lugnt och fint i kopplet och jag behöver bara stanna någon gång för att hon drar.
Men så ibland finns dagar som den här
Hon drar och drar, jag tycker inte jag gör annat än stanna.
(Vi använder den metoden att vi stannar och sen får hon gå runt mig på höger sida, så hon kommer fram till vänster sen går vi efter kontakt)
Efter hon tittat på mig så kastar hon sig framåt i kopplet, och hon är STARK!
Eftersom vi bor i stan finns det ju massvis med störningar direkt vi går utanför dörren.
Jag själv blir irriterad för att hon drar och sliter och är helt i sin egen värld, samtidigt som hon stressar upp sig över störningarna (och förmodligen märker hon att jag blir arg).
Promenaderna slutar med att Tea springer åt alla håll i kopplet på samma gång (det ser ungefär ut som när man longerar en häst
Vad ska jag göra åt den här situationen?
Det känns som en ond cirkel..
Kan det vara någon slags tonårstrots som gör att hon totalt ballar ur?