Hur ska man älska sig själv?

[hundtant]

Folk som älskar sig själva har väl det gemensamt att de ofta är olidliga?

Vad man behöver sträva efter att acceptera sig själv med sina fel och brister, och försöka göra något åt det i dem som är skadligt för en själv och/eller andra.

Och så försöka ta tag i beteenden som man tar till för att visa sig själv att man inte förtjänar bättre, t ex genom missbruk eller en massa trassel med män/kvinnor som inte är bra för en. Terapi och AA tror jag är vägar framåt.

 

[Svartkatt]

Jag har också varit där, och hamnar ibland fortfarande där. Finns det någonting som du tycker att du är lite bra på? För mig hjälpte det väldigt mycket när jag började på mitt nuvarande jobb och upptäckte att jag faktiskt var bra på det. Det stärkte mitt självförtroende så att det spillde över även på andra delar. Det jobbet jag hade innan var dels inget jag ville ha och dels något jag var riktigt, riktigt värdelös på (förmodligen också för att jag vantrivdes och verkligen inte ville vara där) så det tryckte istället ner mig i stövelskaften ordentligt.

Därmed inte sagt att jag inte får svackor. Det har varit bra under en lång tid, flera år nu. Men så fort jag börjar fundera på att dejta, inleda en kärleksrelation eller utvecklar den typen av känslor någon så är det direktrekyl tillbaka till självhatet igen. Jag har löst det genom att helt enkelt inte dejta. Men ibland utvecklas ju de där känslorna fast man inte anstränger sig och där det kanske är direkt olämpligt att de finns, det är värre. Jag borde nog egentligen göra precis som de flesta i tråden säger och gå i terapi jag också, men när det bara är den delen av mitt liv som påverkas och bara ifall jag råkar utveckla känslor för någon, så är det inget som påverkar mig i min vardag hela tiden, så därför har jag heller inte orkat ta tag i det.

 

[bettysmatte]

För mig har det kommit med åren. Jag är mycket nöjdare med mig själv som 55-åring än vad jag var som 25-åring eller 35-åring.

 

[tott]

Slutar tänka som en tonåring kanske?
Du är den du är går inte ändra på acceptera och gå vidare?

Håller inte med! Man kan visst ändra på hur man är/tänker/agerar osv. Jag, trots att jag är lugn i den jag är, vill ändå utvecklas ytterligare. Jag vill bli bättre för mig själv och för min egen skull - så att jag är lättare för mig själv att leva med.

Tycker det känns mera tonårsaktigt att tänka "jag är som jag är - take it or leave it". Med det menar jag verkligen inte att man ska försöka ändra på sig för att passa in eller för att någon annan ska gilla en bättre, utan man ska göra det för sin egen skull. Det är roligt att utvecklas!

 

[tott]

Sluta tänk så då? Du gör så gott du kan det räcker.
På riktigt sluta larva alla duger som dom är så länge man inte gör andra illa behöver du inte göra dig själv illa heller dom flesta växer ifrån sånt här efter tonåren tack och lov.

Oj! Låter som att du inte haft mycket motgångar i ditt liv...

 

[hollypolly]

Folk som älskar sig själva har väl det gemensamt att de ofta är olidliga?

Vad man behöver sträva efter att acceptera sig själv med sina fel och brister, och försöka göra något åt det i dem som är skadligt för en själv och/eller andra.

Och så försöka ta tag i beteenden som man tar till för att visa sig själv att man inte förtjänar bättre, t ex genom missbruk eller en massa trassel med män/kvinnor som inte är bra för en. Terapi och AA tror jag är vägar framåt.

Nej det hänger inte ihop tycker inte jag.
En person som älskar sig själv och är nöjd med livet kan ofta vara ödmjuk och snällare än någon som är missnöjd med sig själv.

Håller inte med! Man kan visst ändra på hur man är/tänker/agerar osv. Jag, trots att jag är lugn i den jag är, vill ändå utvecklas ytterligare. Jag vill bli bättre för mig själv och för min egen skull - så att jag är lättare för mig själv att leva med.

Tycker det känns mera tonårsaktigt att tänka "jag är som jag är - take it or leave it". Med det menar jag verkligen inte att man ska försöka ändra på sig för att passa in eller för att någon annan ska gilla en bättre, utan man ska göra det för sin egen skull. Det är roligt att utvecklas!

det är typiskt tonåring att tro att man är unik på så vis jo.
Med åldern får man ofta mer självinsikt eller skaffar sig genom exempelvis terapi.
Ja man ska tycka om sig själv för sin egen skull.

 

[tott]

det är typiskt tonåring att tro att man är unik på så vis jo.
Med åldern får man ofta mer självinsikt eller skaffar sig genom exempelvis terapi.
Ja man ska tycka om sig själv för sin egen skull.

Unik på vilket vis, menar du?

 

[Diabetikern]

Jag älskar inte mig själv nej mne jag har accepterat mig själv. Jag är inte ful men inte modellsnygg heller. Har lite skavanker här och där men jag är värd precis lika mycket som alla andra här i världen.

Sen kan det ha att göra med att jag har rätt mycket sjukdomar i bagaget så jag blir också tacksam att jag orkar hålla igång och göra det jag tycker om istället för att ligga i en sukhussäng. Det sätter lite perspektiv på tillvaron

 

[skiesabove]

Jag tror också på att fokus i början ska ligga på att ACCEPTERA sig själv. Hela sig själv, alla sidor, allt man gjort, alla tankar.

En del i det är att lära sig att släppa den där höga ribban, att kanske till och med sluta värdera i bra/dåligt. Det kan vara lättare att använda ord som konstruktivt/destruktivt. Och då kan man ibland förvånas över att något som man tidigare såg genom filtret "dåligt", var en del i en process som visade sig vara konstruktiv.

Jag tror på att vi alla är olika och har olika vägar till inre frid, för mig har det klickat mest av att läsa filosofi såsom Jung (samtida med Freud men oerhört mycket mer sympatisk) och Upanishads (urgamla indiska texter). Andra kanske får bäst hjälp av väl valda självhjälpsböcker, fråga din terapeut om vilka hen rekommenderar.

Att börja titta på "det värsta man gjort/varit med om" är extremt tufft i början. Man kanske bara klarar av en liten smygtitt från sidan, och sen måste man vädra ut den stora reaktionen.

Att ha en rutin på fysisk motion anser jag vara superviktigt i det här arbetet, eftersom man faktiskt får stresspåslag i den känsliga reaktionen. Stresshormoner kan bara brännas av motion.

 

[karamelldrottningen]

Min kurator på VC har slutat och nu ringde jag dit för att höra om jag kunde få någon psykolog istället. Men det finns inget. Varken kurator eller psykolog. Det ska komma någon senare i höst men jag skulle nog behöva ha en tidigare än så.

 

[skiesabove]

Min kurator på VC har slutat och nu ringde jag dit för att höra om jag kunde få någon psykolog istället. Men det finns inget. Varken kurator eller psykolog. Det ska komma någon senare i höst men jag skulle nog behöva ha en tidigare än så.

Så ring runt till andra VC och skriv dig där om dom har ledigt? Eller sök privat.

 

[karamelldrottningen]

Jag har också varit där, och hamnar ibland fortfarande där. Finns det någonting som du tycker att du är lite bra på? För mig hjälpte det väldigt mycket när jag började på mitt nuvarande jobb och upptäckte att jag faktiskt var bra på det. Det stärkte mitt självförtroende så att det spillde över även på andra delar. Det jobbet jag hade innan var dels inget jag ville ha och dels något jag var riktigt, riktigt värdelös på (förmodligen också för att jag vantrivdes och verkligen inte ville vara där) så det tryckte istället ner mig i stövelskaften ordentligt.

Därmed inte sagt att jag inte får svackor. Det har varit bra under en lång tid, flera år nu. Men så fort jag börjar fundera på att dejta, inleda en kärleksrelation eller utvecklar den typen av känslor någon så är det direktrekyl tillbaka till självhatet igen. Jag har löst det genom att helt enkelt inte dejta. Men ibland utvecklas ju de där känslorna fast man inte anstränger sig och där det kanske är direkt olämpligt att de finns, det är värre. Jag borde nog egentligen göra precis som de flesta i tråden säger och gå i terapi jag också, men när det bara är den delen av mitt liv som påverkas och bara ifall jag råkar utveckla känslor för någon, så är det inget som påverkar mig i min vardag hela tiden, så därför har jag heller inte orkat ta tag i det.

Visst finns det områden jag är rätt duktig på.
Lite svårt att förklara vad det egentligen handlar om. Förstår det inte riktigt själv.

 

[karamelldrottningen]

Så ring runt till andra VC och skriv dig där om dom har ledigt? Eller sök privat.

Jo i så fall privat. Det har jag testat för många år sedan. Väldigt dyrt tyvärr.

Edit: Vad tycker ni om Mindler? Tänkte det är mer rimligt kostnadsmässigt.

 

[MiniLi]

Min kurator på VC har slutat och nu ringde jag dit för att höra om jag kunde få någon psykolog istället. Men det finns inget. Varken kurator eller psykolog. Det ska komma någon senare i höst men jag skulle nog behöva ha en tidigare än så.

Du har ingen kontakt med psykiatri eller beroende där du kan få hjälp?

Självhat är ofta komplext och kan vara på olika sätt. När man har så stora problem med självhat att det leder till destruktiva beteenden eller psykiska problem så behöver man ofta en långvarig kontakt för att få hjälp.

 

[tott]

Jo i så fall privat. Det har jag testat för många år sedan. Väldigt dyrt tyvärr.

Edit: Vad tycker ni om Mindler? Tänkte det är mer rimligt kostnadsmässigt.

Men om du ställer dig i kön på VC och går privat några gånger innan dess, så kommer du igång i alla fall. Du sparar ju en del pengar nuförtiden - pengar som du kan sätta på att på riktigt stärka dig själv!

 

[Bulldoozer]

Som andra säger så handlar det om att acceptera sig själv och personligen försöker jag ta mig tid att fokusera på det positiva hos mig själv numera. Sen är det ju nyttigt att reflektera över sina brister men utan att gräva ner sig i dem.

Jag har varit himla duktig på att fokusera på att alla andra ska ha det bra, sköta mina djur med största omtanke mm. Jag försöker numera tänka på att göra saker för ens egen skull också, det kan handla om att ta mig tiden att smörja in mig med en gott doftande lotion, lägga mig ett varmt bad, åka och simma eller träna (som är egentid). Unna mig att köpa det där klädesplagget jag vill ha osv.

Har i regel inga problem att spendera tid, pengar och omtanke på familj och hundar men varit snål med det när det gäller sig själv.

 

[L(i)FE]

Mitt svar kanske inte är så bra hjälp plus att jag är ton åring som vissa verkar tycka att då tänker man konstigt osv Men jag svarar ändå men välj själv om du vill läsa det!
Men förmig så har det hjälpt extremt mycket att jag har en psykolog som verkligen kan min sorts problem och att alla där jag bor har ett bra be mötande och dom har fokus att stärka en och hjälpa en att ut vecklas osv. Så jag har ju fått MYCKET hjälp med det och annars så tror inte jag att det skulle ha gått! För jag har verkligen varit extremt långt nere och har hatat exakt allt med migsjälv. Jag har iprincip bara kunnat tänka på att dö och jag har räknats av soc och av bup som "mycket vård krävande" osv. Så nej jag kanske inte har så mycket livs erfaren het som många andra men jag har ändå erfaren het om sånthär.
Men om jag ska säga några punkter som har hjälpt mest förmig så är det:
1. MYCKET hjälp och stöd ifrån BRA personal och psykologen som är väldigt kunniga
2. Jätte fina vänner som upp skattar mig som jag är
3. Min hund som bara ser mig som världens bästa matte och han älskar mig o avsett vad Det kanske låter lite konstigt men det hjälper faktist att tänka ur hans pers pektiv och hur han tycker om mig!
4. Att ut manas och ut vecklas! Jag har gjort väldigt mycket fram steg i tillexempel ridning och i sociala saker och i skolan och det är väldigt bra för själv känslan att jobba för nånting och göra fram steg!
5. Att jag har liksom förklarat för migsjälv varför jag har gjort dåliga saker eller sånt som jag ångrar osv. Och att förstå och acceptera migsjälv och tänka snällt om den personen som jag var då och varför jag gjorde dom valen. Och att jagsjälv tycker att jag är värd en ny chans och att jag faktist ÄR kompis med migsjälv nu!
Men den sista punkten hade ju aldrig gått utan den första.

 

[hollypolly]

Unik på vilket vis, menar du?

Att inte gräva ner sig i sina demoner på det här viset utan acceptera att livet går lite upp och ner för alla.
Tycker det är ett stort problem att många idag inte klarar minsta motgång utan liksom klänger sig fast i problemen som det gällde liv och död istället för att se framåt och positivt.

 

[L(i)FE]

Att inte gräva ner sig i sina demoner på det här viset utan acceptera att livet går lite upp och ner för alla.
Tycker det är ett stort problem att många idag inte klarar minsta motgång utan liksom klänger sig fast i problemen som det gällde liv och död istället för att se framåt och positivt.

Toxisk possivitet är inte heller så bra. Alltså nej man ska väl inte "klänga sig fast i problemen" men man kanske be höver hantera det också och inte bara "se framåt och possitivt". Och ja livet går upp och ner för alla men det be tyder inte att inte andra kan gå genom nånting som är extremt svårt för dom. Och att samma sak kan vara o lika jobbigt för o lika personer och det går inte att säga att denena känner "för mycket" eller nånting.

 

[hollypolly]

Toxisk possivitet är inte heller så bra. Alltså nej man ska väl inte "klänga sig fast i problemen" men man kanske be höver hantera det också och inte bara "se framåt och possitivt". Och ja livet går upp och ner för alla men det be tyder inte att inte andra kan gå genom nånting som är extremt svårt för dom. Och att samma sak kan vara o lika jobbigt för o lika personer och det går inte att säga att denena känner "för mycket" eller nånting.

Nej självklart inte men överlag har dagens svenskar alldeles för mycket tid att känna efter på.