Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Fast jag förstår till fullo TS....

Inte helt lätt med alla anhöriga 50 mil bort, att fortsätta med det som var hennes och partnerns (?) dröm!

Nixehen, jag tror att du gör alldeles rätt, stödet du behöver finns ju inte där!
Följ bara din magkänsla, så gott det går. Inte så lätt när man går med en klump i magen, men försök känna inåt, och följ det du vill!

INGEN annan kan tala om för dig hur du ska må, eller hur du ska göra!''Det är du som ska leva med det du just nu går igenom...

Om jag får ge ett tips, så läs gärna Agneta Sjödins bok "En kvinnas hjärta", den öppnade mina ögon på så många plan:love:

Kanske inte just nu, men när du landat lite...

Massor med styrkekramar / Texaz
 
Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Okej, då förstår jag bättre hur du menar.
Tanken med gården var aldrig att vi skulle bo här alltid, utan att vi skulle bo här i kanske 4-5år och sedan flytta vidare till något större som är mer det vi verkligen vill ha.
Det finns verkligen inga som helst möjligheter att jag kommer vilja bo här ensam - dels är det VÅRT hus i varenda millimeter, dels är det för långt från alla nära och kära - att flytta 50mil tillsammans med någon är en sak, men att bosätta sig så lång bort från alla på egen hand är tuffare.
Kanske hade jag känt annorlunda om jag byggt upp ett stort nätverk av människor här också, om jag hittat ett jobb som jag verkligen trivdes på osv - men så är inte fallet nu.
På alla plan känns det, av två onda ting, bättre att flytta härifrån, skapa något eget och börja om igen.
Och drömmen var VÅR inte MIN, att fortsätta den på egen hand blir bara fel. =/

Jag känner som du för övrigt, när jag i mina ljusa stunder försöker se det utifrån - han tar hand om mig på ett sätt som visar att där finns något kvar. Han säger själv att det finns något kvar, men att han inte vet vad det är och att han behöver sin egen tid ett tag. Han vill inte ge mig något hopp om någon som helst framtid och säger att det är helt slut, men framtiden kan vi inte sia om.
Någonstans ger det mig tröst att veta att han är förvirrad och att han ändå älskar mig (det kommer han alltid göra på ett vis säger han), men att hans längtan efter frihet just nu är starkare.
Och som någon sa, om det blir vi igen så kan vi skaffa oss ett nytt ställe - det här är inte vår plats på jorden ändå. (om du förstår vad jag menar med det.)
Jag tror också någonstans att OM det någonsin blir vi igen (vet inte hur jag ska kunna få tillbaka den tillit som jag haft till vår kärlek dock, men det är just nu ett icke-problem.) så lär vi ändå på något sätt börja om, vara särbos och känna efter med baby-steps, något som är "omöjligt" om vi bor 50mil ifrån varandra. (och innan någon missförstår, så nej, jag planerar inte mitt kommande liv efter att han eventuellt vill ha mig tillbaka - verkligen inte, men självklart finns tanken på att jag vill finnas i närheten OM det blir så, där också.)

KL*

Återigen, stort tack till alla för inputs, omtankar och varma ord!
 
Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Jag tycker att det är så förfärligt alltihop. Du måste få ut honom ur systemet, du måste får "vi" och "oss" ur systemet. Då innebär det att sälja och gå vidare - det förstår jag helt, däremot så tycker jag att han inte bara verkar ha lämnat er relation utan han lämnar dig ensam kvar att rådda precis allt runt försäljning osv. DET tycker jag är sällsynt orättvist gjort. Han må ha jobb och hela alltet som väntar och som han ändå skulle ha gjort nu, men ändå, det är inte schysst att lämna dig med allt praktiskt. Att han försöker plåstra om med lite godis och annat är ju gulligt, men ändå, du har fått ditt livs bomb smälld i ansiktet och får skrapa ihop resterna av ert liv alldeles ensam. Men han är ju klar...han har redan tänkt och nu bara packade han sitt och försvann ut till vänster. Usch vad jag tycker att det är taskigt gjort mot dig. Det är fantastiskt att du har din familj som stöttar dig. Stor kram !
 
Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Jag håller med dig. Han har varit lite extra elak som smällt bomben precis innan han ska åka. Då var det liksom säkert att berätta eftersom det inte skulle bli så mycket bråk eller tjafs när han ändå var borta. Han behövde inte ta hand om skiten han har skapat.

Samtidigt tycker jag, precis som ts, att man inte ska vara tillsammans med någon om man inte verkligen vill. Men sättet han gjorde det på är orättvis och väldigt ful.
 
Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

+ cirkus

Det tycker han också, kanske jag ska tillägga. Jag befinner mig i övrigt i en jävligt tuff period just nu också, med cancer i nära familjen, en hund som fick beskedet att hon måste somna in inom kort, spöken från det förflutna osv osv (i det oändliga) och han har liksom väntat för att försöka hitta rätt tillfälle att ta upp det här, och det finns liksom inga bra tillfällen. Och han tyckte att det var än mer orättvist att åka och jobba och skjuta upp det ytterligare - det är jag tacksam för. Trots allt.
Och han var villig att stanna så länge jag ville ha honom här, men vi kom överens om att det var bättre att rycka plåstret direkt. Jag har ingen glädje av att ha honom här mitt i all sorg, det skulle bara göra det värre ändå.

Han har gjort sitt bästa, jag gör mitt bästa - men sådant här är aldrig lätt när man inte känner lika... :(
 
Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Han har gjort sitt bästa, jag gör mitt bästa - men sådant här är aldrig lätt när man inte känner lika... :(
Så är det. :(

Jag har aldrig varit med om en separation som varit rolig och glad. Varken själv eller det jag upplevt genom kompisar. Det innebär en sorgeperiod som man måste genomleva. Och det är den jag finner är så konstig för jag själv blir så förvirrad. Ena stunden är jag stark och gör stora planer för framtiden, andra stunden vill jag bara tillbaka till det som var.

Klyschan i det hela är att tiden läker alla sår. Alla vi som gått igenom en separation har kommit ut helskinnade på andra sidan. Vi har skapat oss nya bättre liv. :D

Det finns hopp om framtiden och du verkar ju verkligen ha tänkt igenom allting, även om det gått väldigt snabbt.
 
Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Om man ger det massor av tid.
Mitt ex och jag bodde kvar tillsammans flera år efter att kärleken hade tagit slut.
Det var trevligt att göra så.

Men fungerade inte i längden.
Så vi fick sluta med det när jag blev kär i min nuvarande sambo.
 
Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Och det är den jag finner är så konstig för jag själv blir så förvirrad. Ena stunden är jag stark och gör stora planer för framtiden, andra stunden vill jag bara tillbaka till det som var.

Precis så är det, på något vis är det så tröstande att höra att fler upplever samma kaos som jag..
 
Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Pratade (sms:ade) en sväng med (ex?)svärmor igår och frågade rakt ut om han är säker på det här, förklarade att jag känner mig så otroligt utestängd och förvirrad över allt det här.. Hon förstod mig och sa att hon tror att det här är vad han vill just nu, men att ingenting är skrivet i sten. Inte heller hon har fått veta hur tankarna går hos P just nu...

Jag vet inte hur jag ska reagera på det.. Jag är glad, på ett sätt, att höra att inte heller hon har släppts in helt. Och "ingenting är skrivet i sten" fick mig att kunna andas lite lättare, av någon anledning...

Snart har jag packat klart allt här i huset, då är det "bara" roddandet med att flytta ned hästarna som är det stora bekymret.. *suck*
 
Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Jag vet inte hur jag ska reagera på det.. Jag är glad, på ett sätt, att höra att inte heller hon har släppts in helt. Och "ingenting är skrivet i sten" fick mig att kunna andas lite lättare, av någon anledning...

Ta emot den tröst som erbjuds utan att göra för mycket av det. Om svärmor inte vet är orden inte så mycket värda som tecken på hur din X tänker och resonerar, men de är ju ändå på något sätt hjälpande för dig som tanke. Och de uttrycker ju en sanning på sitt sätt, eftersom vi är människor och kan ändra oss. Men tänk inte "svärmor vet något som jag inte vet". För det gör hon förmodligen inte. Hon har svårt att se dig lida och fattar ingenting heller, och hoppas att det inte ska vara kört.
 
Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Bekymren med att få dem till Uppsala är att flera, jag har inte körkort (eller bil eller släp) för att köra dem tillsammans - behöver därför två transporter och två chaufförer, eftersom resan tar 6h enkel väg så kan jag inte lämna en här ensam och sedan en där nere ensam för att fara efter den andra, de måste åka samtidigt. De är extremt svårlastade efter diverse hemska erfarenheter i bagaget, vilket gör att hela grejen med att flytta dem är en stor grej. Lastbil är ett bra alternativ, det använde jag när vi flyttade upp - men dels har jag inte råd med det just nu (7000kr) och dels så kör de inte ut dit till vart de ska, utan jag måste isåfall hämta upp i Skråmsta och då har jag samma situation igen - bara med skillnaden att jag måste lasta dem två gånger. :(

Nu verkar det dock som att jag har fått loss en chaufför och ett släp till helgen, så jag håller tummarna för det!

KL*

Idag känner jag mig ganska lugn, om det är ett falskt lugn eller om det är äkta vet jag inte. Kanske är det vetskapen om att jag snart kan ta mig härifrån som gör det.
Sms:at lite med P och någonstans känns det ändå som att det fortfarande är vi - kan mycket väl vara jag som är optimistisk, hoppfull och naiv också - men att vi tagit ett par rejäla kliv bakåt i vårt förhållande. Han bryr sig så mycket om mig, vad jag gör på dagarna, vart jag ska ta vägen nu, hur det går med allt, hur jag mår osv.
Jag har funderat mycket (givetvis) de senaste dagarna och jag inser att hela flytten och allt gått för fort för honom, vi pratade om att köpa ett sommarställe här och fasa in till att flytta upp, men istället blev det till slut att vi flyttade rakt av och jag tror att det steget var väldigt stort för honom... Jag rannsakar mig själv och inser att jag var drivande i det, att min längtan efter en egen gård och att bo ihop överskuggade hans röst. Och utifrån det så tror jag att hans panik har vuxit fram, att han känt sig mer och mer kvävd under dessa månader och att drömbilden av ungkarlslivet/singelboendet i stan liksom eskalerat. Förhoppningsvis kan vi sätta oss ned och prata när jag väl kommer ned till Uppsala igen, bara prata igenom allt och se om det finns något att reparera, om JAG kan reparera OSS genom att stå tillbaka och sluta driva så förbannat.

Jag älskar honom och det är värt att göra vad som helst om det här går att reda ut!
 
Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

jag tror att du måste backa av helt och låta honom vara. Jag tror att hans omtänksamhet kommer av att han naturligtvis tycker om dig och bryr sig, men OCKSÅ av sitt dåliga samvete för vad han har gjort mot dig. Det är till viss del kontraproduktivt av honom. Du måste ge honom massor av utrymme och han måste absolut ge dig en möjlighet att landa detta också. Jag tror att det kan vara en klok utgångspunkt för era diskussioner framledes. Inte att DU ska reparera ER. Ha inte bråttom. Försök inte reparera något nu. Det kanske går. Sen. Förhoppningsvis
 
Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Säg till annars. Just den här helgen är lite svår då jag bara har fre/lör ledig men nästa så är jag ledig. Med släp som får lasta 1260kg bara jag har en bil som får dra det ;) Har bil som med släpet annars får lasta ca 560kg iaf :)
 
Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Idag är jag så arg, arg, arg, ARG! Arg på honom, arg på livet, arg på orättvisan... Arg på allt!
Jag frågade honom igår vad han tänkte, HUR han tänkte. Frågade hur fan han tror att jag ska kunna gå vidare efter att han gjort såhär, hur sjutton kan han tro att han bara kan avsluta våra åtta år tillsammans, avsluta OSS över en kopp te vid köksbordet och sedan bara packa sina grejer, flytta hem till sitt redan ordnade "nya" liv och börja leva det som om ingenting hänt. Hur fan han tänkt sig att jag ska kunna plocka upp spillrorna av mig själv efter den bomben, utan förvarning, utan en aning sedan innan. "Jag vet inte. Förlåt."
Det är det enda han säger. "Förlåt. Jag vet inte. Förlåt." Det funkar liksom inte så. Man gör inte så. Man avslutar inte ett vuxet förhållande på det viset, inte när man hängt ihop så länge, har en gård tillsammans, lån tillsammans, ansvar tillsammans. Då kan man inte bara packa ihop och drar, avsluta som om vi vore 15år gamla. Och man kan inte gå genom livet och säga "Förlåt. Jag vet inte." och tro att det räcker som svar. Man kan inte gå genom livet och bara ge upp när saker och ting ger emot en. Man kan inte bara ge upp och slå sönder saker när det inte blir som man tänkt sig eller det blir lite svårt - framförallt inte när det är en annan människas liv och känslor man slår sönder och personen man ger upp på.
"Kärleken är inte den samma, jag älskar dig fortfarande - det kommer jag alltid att göra. Men inte på samma sätt..." Klart som fan att kärleken förändras, man är inte förälskad hela livet - förälskelse övergår i kärlek, den är djupare och inte lika het och enkel som förälskelse.. "Men jag önskar att jag kunde känns så nu också..." Jo, troligen skulle världen vara en betydligt trevligare plats om folk kunde fortsätta att vara höga på förälskelse år ut och år in.
Jag frågade vad han känt och tänkt när han sett på mig, dagarna, veckorna och månaderna innan detta. "Att jag älskar dig, att du är den jag vill vara med." Ja...ha?
Vi pratade länge, det visade sig att det varit en hel massa missförstånd mellan oss, och att han delvis grundat detta på det. "Men det hade inte gjort någon skillnad om jag pratat med dig tidigare." Klart som fan att det hade! Då hade vi kunnat reda ut dessa missförstånd, fått en klarhet i vad den andra tänkte och kände och inte bara gissat.
Jag är så ARG!
(och samtidigt så otroligt ledsen... grät resten av natten efter att vi pratat och jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara att pussla ihop mig själv. Att rida på vågen av ilska funkar just nu och jag kommer elda på den tills jag tagit mig och hästarna hem i helgen, sedan får vi se...)

Han ville att vi skulle ses och prata i nästa vecka, öga mot öga. Så det lär vi göra..
 
Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Hm, jag blir lite fundersam här. Jag är inte ute efter att rättfärdiga hans beteende eller något sådant. Jag fick en fundering efter att ha läst ditt sista inlägg. O för övrigt, det är helt ok att vara arg...det är på ren svenska j-vligt skönt o vara arg! :)

Så, min fundering.

Hans uppväxt. Är han lärd hemifrån att man inte yttrar sig, att man inte har en öppen dialog kring något utan när det inte passar längre då kastar man in handduken o bara går?
 
Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Har inget vettigt att komma med igentligen,mer än ett lycka till inför flytten och allt,och jag hoppas så innerligt att det löser sig för dig,har alltid gillat dig (här genom buke) och du verkar vara helt suverän som människa! Massa kramar!
 
Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Har följt din tråd och känt med dig.

Jag tror du gör helt rätt i att elda på ilskan. Ilska kan ge näring. Sorg blir man bara slut och trött av, nedbruten.
Men när du är hos föräldrarna kan du tillåta dig bryta ihop, bli svag och få ur dig de känslorna. För man kan inte bara konservera dem och trycka ner.

Jag tror också ilskan är en bra grej för att komma över någon. inte ilskan i sig eg. Men det som gör att man blir ilsk.
För det är ju för de som är lite rationella, vilket jag verkligen tycker du verkar vara, saker som den andra gjort som är lite oönskade/olämpliga etc.

När man älskar någon kan man förlåta en hel del saker. man kan ha överseende med saker. Och man kan bli lite hemmablind i långa relationer.

När man är arg och i en separation kan man helt plötsligt inse att man ogillat mer handlingar/drag/etc än man tror.

Jag är lite för bra på att avsluta relationer. Iaf har jag varit det. Och jag har då medvetet matat mig själv med de saker jag upplevt negativa. Just för att inte låsa mig vid de positiva sakerna och därför klänga kvar i relationer jag inte tror kommer ge mig det jag vill.
På så sätt har jag lyckats stänga ner kärlekskänslor för någon och övergått i vänskapstänk kring personen.
Det är inte en normal funktion hos en människa. Det vet jag.
Men i ett sånt här uppbrott så tror jag att många fokuserar mkt på det som varit bra och den framtid man drömt om.
Jag försöker fokusera på skiten lite mer.
Sen sörjer jag så klart och tillåter mig själv att känna saknad och sorg över förlusten av person och gemensamt liv/drömmar.
Men jag glorifierar absolut inte dem eller vår relation.
Det säger jag inte att du gör vill jag bara påpeka utöver detta!

Stor kram till dig och lycka till med både möte/prat och flytt av dig och hästar etc!
 
Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Stort tack till alla peppningar, stöd och snälla ord - både här, på dv, på fb och via mail!

En liten uppdatering:
I fredags packade jag in djuren och mig i två transporter (hästarna slog nytt rekord i lättlastning - båda två stod lastade och klara på mindre än 30min, DET är rekord och jag är SÅ stolt över dem! :love:) och 7h senare så lastade vi av dem på mitt nya sommarbete. Två nöjda grabbar lullar nu runt på naturbete och njuter av att det är sommar.
Inte ens katten bråkade av att behöva åka bur och bil. Tror de känner av att matte inte orkar med mer strul just nu...

Imorgon ska jag på en arbetsintervju här nere, hoppas SÅ att jag får det - det skulle lösa så mycket. (Även om det inte är ett drömjobb direkt, så är det nödvändigt att ha en inkomst för att kunna leva så.)

Jag är så otroligt utmattad, kan inte sova men klarar knappt att vara vaken. Hoppas att det löser sig snart..

Tack igen, vet inte om någon läser tråden längre - men om någon gör det så ville jag i allafall komma med en uppdatering och berätta att jag och djuren är "i trygghet" nu.
 

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
22 438
Senast: Whoever
·
Juridik & Ekonomi Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;) Jag är i 30-års ålder och lever...
2 3
Svar
49
· Visningar
5 817
Hästmänniskan hejhej, ursäkta för mycket text 🥲Jag har precis tagit studenten och ska flytta ganska långt bort i början på nästa år. Ponnyn som jag...
Svar
8
· Visningar
796
Hundavel & Ras Hejsan allihop, Ni som har eller har haft Beauceron. Hur lika/olika är de från Bruksschäfrar? (För någon som är bruksintresserad (men...
2 3 4
Svar
72
· Visningar
5 355
Senast: linnsan
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp