Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

[Inte_Ung]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Man kan ju sälja själv också.
Banken hjälper till med alla papper.

Så kan ni behålla arvodet själva om inte mäklaren har tid.

 

[ameo]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Man kan ju sälja själv också.
Banken hjälper till med alla papper.

Så kan ni behålla arvodet själva om inte mäklaren har tid.

Eller använda sig av hemverket - de hjälper till med det juridiska och ekonomiska (budgivning), man får ut annonsen på hemnet (där alla söker...) och på blocket (bägge inkluderade i arvodet) och man sköter det praktiska själv - fotografering, visning etc. Allt detta för en tämligen låg summa, som var värd varenda krona för oss när vi sålde lägenhet.

 

[Nixehen]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Man kan ju sälja själv också.
Banken hjälper till med alla papper.

Så kan ni behålla arvodet själva om inte mäklaren har tid.

Eller använda sig av hemverket - de hjälper till med det juridiska och ekonomiska (budgivning), man får ut annonsen på hemnet (där alla söker...) och på blocket (bägge inkluderade i arvodet) och man sköter det praktiska själv - fotografering, visning etc. Allt detta för en tämligen låg summa, som var värd varenda krona för oss när vi sålde lägenhet.

Jo jag har funderat på båda varianterna, samtidigt så kräver det att jag/vi visar gården osv - något som vore skönt att slippa kan jag känna. Känns oerhört svårt att visa runt och försöka sälja vår dröm...

Kl*

I övrigt så vet jag inte riktigt hur man ska känna nu.. Jag känner viss ilska emot honom, samtidigt som jag har så svårt att vara arg - han har ju inte gjort något fel egentligen.. (förutom att han ju kunnat förvarna mig, ge oss en chans att jobba på vad som nu är fel osv..) och jag älskar ju honom djupt - så hur ska jag kunna vara arg?
Just nu är det mest jobbigt, ska åka upp på fredag och packa, ordna med flytt av hästar och försöka att packa så mycket som möjligt så att det bara är att lasta på och åka sedan. Komma ifrån och pausa några veckor och sedan ta tag i städning och uppfräschning av det sista inför en försäljning. Jag hoppas bara att det går snabbt, så att jag kan få gå vidare sedan...

Han var orolig att jag skulle se våra år som bortkastade, men så är det verkligen inte. Vi har haft 8 fantastiska år tillsammans och han har lagat mitt trasiga jag på alla vis, han är min bästa vän och... jag kommer att sakna honom så otroligt mycket!
Det enda jag kan känna är att jag önskar att vi aldrig flyttat, aldrig köpt gården och allt det där. Nu står jag här utan någonting eget, innan bodde vi på separata håll och hade det slutat då hade jag iallafall "bara" förlorat mitt livs kärlek - inte hela mitt liv...

Usch... jag jobbar så hårt för att hålla skenet uppe inför vänner och familj - jag är stark, ska vara stark, är alltid stark... Men jag är inte stark nu, inte egentligen.. när de går till sängs så sitter jag uppe sömnlös och gråter om nätterna... Jag får tvinga mig själv att kliva upp, tvinga mig att äta, tvinga mig att le artigt...

Förlåt för klagolåt - igen..

 

[cirkus]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Jag hoppas att han också bidrar med den jobbiga biten när det gäller försäljning av gården osv.

Jag lider verkligen med dig och det är så knepigt när en står kvar och känner sig väldigt oförberedd. Jag tror inte att du kunnat göra annorlunda. Inte han heller. Han ville säkert och försökte säkert, men nu gick det inte och beslutet är säkert väldigt, väldigt jobbigt för honom. Också.

Kram till dig och man måste inte vara stark. Men får bryta ihop och komma igen. Om och om igen.

 

[Kittty]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Skit i fasaden gumman - i det här läget behöver man inte vara stark. Det finns massor av tid att vara det sen, nu ska du bara vara ledsen den tid som behövs. Är man stark i grunden så kommer det tillbaka när läget är rätt utan att du behöver fokusera på det.

 

[Got2Be]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Det gör så ont i hjärtat att läsa om vad som hänt! Då vill jag nog inte veta hur ditt hjärta känns!
Har själv inte suttit där du sitter och jag hoppas att jag inte behöver göra det! Som hemlig skrev: känner skräcken för hur jag skulle må! Fy!

Gråt, skrik, ut med det! Skickar en styrkekram!

 

[Nixehen]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Nu är jag hemma i Norrland igen, tillbaka på gården.. På vägen upp mötte vi P och hans flyttlass på E4:an, synen av hans bil och allt påväg ifrån mig var fullständigt vidrig... Kommer upp hit och att kliva över tröskeln till VÅRT hus och veta att HAN inte länge finns här... Känslan går inte att beskriva... Så outhärdligt fruktansvärt att det inte går att föreställa sig...
Att gå runt i vårt hem och inse att (nästan) alla spår av honom är borta.. Jag bara gråter, och hur mycket jag än försöker förstå så bara går det inte.. Det finns inget VI, inget OSS...

Han hade gjort så fint, städat och köpt hem godis och fixat och donat här för min skull. Omtänksam är han och det gjorde mig arg - hur ska jag kunna vara arg på honom när han är så snäll med mig? När han bryr sig så mycket och är så ledsen själv? Det får ju inte, jag älskar honom för mycket...

Dagarna flyter på bra, några sammanbrott när jag stöter på
Minnessaker, saker som han glömt kvar.. En tröja som luktar han... Men däremellan så sliter jag i kartonger, rensar hårt bland allt. Har satt upp loppistält på gräsmatta och mamma hjälper mig att sälja, för jobbigt att stå där själv och sälja av saker... Skönt att rensa dock, bli av med gammalt och göra plats för nytt. Det som är jobbigast är att han finns i ALLT, jag har spenderat nästan 1/3 av mitt liv med honom och vi delar så många minnen..
Nu vill jag bara få packat allt och komma härifrån så fort det bara går. Dessvärre måste jag bli kvar minst 14dagar, då transporthjälpen till hästarna inte kan komma loss förrän då..

Igårkväll åkte en av mina hästar till fodervärd också, så skönt att han hamnat hos en av mina bästa vänner - 110% trygga händer! Ändå känns det rent fördjävligt att han åkt och så otroligt orättvist att P fått fatta det här beslutet helt själv och att det påverkar mig så mycket!

Det känns så fruktansvärt tomt utan P, vi har pratat varje kväll i åtta år och plötsligt finns han inte där längre.
Jag vill bara vakna ur denna fruktansvärda mardröm nu!!

 

[elefanten]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Det är läskigt mycket du skriver som skulle kunna vara jag, speciellt detta:

I övrigt så vet jag inte riktigt hur man ska känna nu.. Jag känner viss ilska emot honom, samtidigt som jag har så svårt att vara arg - han har ju inte gjort något fel egentligen.. (förutom att han ju kunnat förvarna mig, ge oss en chans att jobba på vad som nu är fel osv..) och jag älskar ju honom djupt - så hur ska jag kunna vara arg?

Just nu känner jag dock mest irritation mot honom. Förstår också absolut det där med att du önskar att ni inte flyttat till gården. Jag flyttade in till mitt ex för 2,5 år sedan, och det här har blivit mitt hem också. Men nu har jag förlorat det också . Inte nog med att man förlorar sin kärlek, sin bästa vän och många av framtidsdrömmarna, men förlorar sitt hem också.

Stor kram!! Hoppas allt löser sig, du är stark!

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Gud vad jag lider med dig! Fy fan vilken gräslig situation du hamnat i. Jag förstår att det är blandade känslor och att det är svårt att vara arg och jag är övertygad om att han gjort så gott han bara har kunnat. Ändå tycker jag att det var fult av honom att inte prata med dig om sina känslor. Att bara avsluta så där, blixt från klar himmel, är så himla taskigt tycker jag.

stor kram från mig!

 

[mandalaki]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Måste bara säga att du imponerar! Du verkar hantera hela sammanbrottet så vettigt, trots all chock och sorg. Att du sitter uppe och gråter på nätterna förminskar inte det intrycket - det hade varit konstigare om du inte gjort det.

Dessutom verkar du ha ett bra nätverk i form av familjen. Fortsätt låta dem stötta dig genom det här.

 

[Nixehen]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Stort tack till alla snälla ord, all omtanke och till att ni orkar läsa och reflektera - det hjälper mig så mycket att få älta och gråta..

 

[Texaz]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Jag har bara följt tråden, och tycker att du verkar vara en fantastisk människa!

Beundrar ditt sätt att hantera det hela, trots all smärta!

Hoppas och tror att du kommer att landa som en starkare person, och jag kommer att fortsätta följa din resa...

 

[Lejonelle]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Måste bara säga att du imponerar! Du verkar hantera hela sammanbrottet så vettigt, trots all chock och sorg. Att du sitter uppe och gråter på nätterna förminskar inte det intrycket - det hade varit konstigare om du inte gjort det.

Dessutom verkar du ha ett bra nätverk i form av familjen. Fortsätt låta dem stötta dig genom det här.

+1. Du gör allt rätt. Du kommer att komma vidare ur det här men jag är ledsen att du behövde få det här hårda slaget. Det positiva är att du kommer upptäcka hur stark du är. Men du har rätt att vara ledsen, sörja och vara svag. Det hjälper dig också, fast på ett annat sätt.

 

[Nixehen]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Jag har bara följt tråden, och tycker att du verkar vara en fantastisk människa!

Beundrar ditt sätt att hantera det hela, trots all smärta!

Hoppas och tror att du kommer att landa som en starkare person, och jag kommer att fortsätta följa din resa...

Tusen tack för dessa ord, de värmer otroligt! Jag kämpar så för att sköta det här på bästa sätt fastän det är by far det värsta jag någonsin upplevt (och jag har varit med om en hel del..)

 

[Nixehen]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

+1. Du gör allt rätt. Du kommer att komma vidare ur det här men jag är ledsen att du behövde få det här hårda slaget. Det positiva är att du kommer upptäcka hur stark du är. Men du har rätt att vara ledsen, sörja och vara svag. Det hjälper dig också, fast på ett annat sätt.

Tack, jag försöker!

Det är väl det som är pudelns kärna - jag VET att jag kommer klara det här också, jag kommer att resa mig igen, jag kommer att hitta nya drömmar och nya mål med livet. Hitta en plats där jag kan bo, känna mig trygg och bygga upp mig själv igen. Jag klarar mig ensam, det vet jag så väl - MEN JAG VILL INTE. Vill inte, vill inte, vill inte...
Jag vill inte vandra genom livet utan honom, vill inte vakna på morgonen och han inte finns i mitt liv...
Jag vill inte hitta ett nytt hus att leva i, vill inte skapa ett nytt hem, vill inte skapa en ny trädgård, vill inte bygga ett nytt stall... Jag bara VILL INTE.
(Men givetvis får jag lov att göra det ändå, vad jag vill är alldeles uppenbart inte invägt i det här beslutet.)

KL*

Just nu försöker jag bara få ihop det så att jag kan komma härifrån så fort som möjligt. Hitta hjälp att köra ned hästarna (måste ha två transporter) och ordna det för djuren, när de är trygga kan jag fly härifrån. Jag räknar minuterna...

 

[Ramona]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Någonting jag reagerar på är att allting gått så snabbt. Från att ni pratat om det en gång så har han flyttat och du har påbörjat din flytt.

Hur var det så enkelt att bara släppa allting?

Med mitt ex pratade vi och försökte lösa situationen i kanske 5-6 månader innan det verkligen blev någonting av det och det är min erfarenhet att det tar tid när man separerar. Man pratar och kommer fram till gemensamma beslut, speciellt när man inte är ovänner.

Men det känns lite som att du flydde till dina föräldrar och under tiden flyttade han ut, utan att ni egentligen pratat med varandra. Det känns som att ni faktiskt inte lämnat utrymme för att det går att reparera, eller att det skulle kunna funka mellan er i framtiden.

Pratar ni med varandra fortfarande?

 

[Amk]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Om den ene parten är övertygad om att man behöver separera är det kanske inte mycket att tala om? Han verkar ju ha tänkt igenom sitt beslut ett bra tag.

Ts: jag lider verkligen med dig, och hoppas att många när och kära stöttar dig nu så att du inte behöver var stark hela tiden. Det är en mardröm du går igenom, och jag är säker på att du kommer lverleva den och att livet kommer ljusna, men tills dess hoppas jag att du får mycket stöd och kärlek från de som fortfarande finns hos dig på samma sätt som förut.

 

[Nixehen]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Det var ju jättebra och trevligt för er att ni kunde resonera kring det och fatta ett gemensamt beslut efter X antal månader. Min situation är dock ingenstans samma som din. Min sambo har resonerat kring detta i flera månader på egen hand, han har fattat beslutet att det är slut mellan oss och jag har ingenting att säga till om. Han behövde komma ned och jobba och gasverk tom lägenhet som väntar på honom, oavsett om detta blivit eller ej så hade han ändå behövt åka ned nu på jobb - och eftersom han redan bestämt sig så finns det inte mycket att vänta på. Inte stor vits att han ska komma och bo här igen efter sina veckors jobb när beslutet redan är fattat.
Jag förstår ärligt talat inte vad du vill med ditt inlägg annat än att sätta ännu en tag i mitt hjärta genom att gnida in att ni minsann kunde resonera kring saker och ting?

Självklart hade det sett annorlunda ut om han inte haft lägenhet och jobb som väntade på honom, då hade vi fått kämpa på här hemma med att lösa allt - nu är det inte så.
Jag förstår ärligt talar inte heller hur jag skulle överleva att bo tillsammans med honom efter den bomben, veta att han inte älskar mig, att vi inte är ett par länge och att han vill lämna allt som är vårt.
Och visst, rent så så skulle jag kunna stanna här, men rent känslomässigt så går set inte alls, jag vill inte vara ensam nästan 50mil från mina nära och kära - jag behöver dem nu, på ett sätt jag aldrig tidigare gjort.. Därför flyr jag.
Vi hamnar i samma stad och möjligheterna att prata på ett mindre känslomässigt ställe är större och det känns som en bättre lösning än att tvinga oss att bo tillsammans flera månader bara för att man "ska" det.

Ja vi pratar, både om "oss" och om praktiska saker om än ganska lite för närvarande, vi är inte ovänner men för att jag ska kunna andas så måste jag få lite distans till honom.

Som sagt, jag vet inte vad du ville med ditt inlägg annat än att trycka ner mig lite extra i skiten - det lyckades du med. Tack.

 

[Ramona]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Som sagt, jag vet inte vad du ville med ditt inlägg annat än att trycka ner mig lite extra i skiten - det lyckades du med. Tack.

Det var inte alls meningen att du skulle ta det så och jag ber verkligen om ursäkt ifall jag skrivit inlägget så att du kunde ta det på ett dåligt sätt.

Jag har försökt skriva ett mer ingående inlägg om hur jag tänker och vad jag vill få fram, men jag lyckas inte på ett bra sätt.

Min poäng är att även om det kan kännas skönt att börja om på nytt, så kan det med lite mer smältning och lite mer tid kanske faktiskt kännas helt okej att bo kvar där du bor. Varför måste du stressa försäljningen av gården, varför måste du fly därifrån?

Och även om han verkar vara så säker på sin sak så känns det i dina inlägg ändå som att han faktiskt inte är det. Han fixar godis, städar, bryr sig om dig på ett sätt som man normalt sett inte gör när man vill göra slut och avsluta en relation. Jag vill inte försöka ge dig något hopp, för jag vet inte alls hur diskussionen går mellan er. Men någonstans känns det som att du stressar bort allting som varit och flyr till en nystart.

Varför kasta bort allting som du byggt upp bara för att han inte vill vara med längre? Du har ju startat en verksamhet, ett liv, en dröm där uppe.

 

[Kilauea]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Om de inser i framtiden att de vill vara tillsammans igen så kan de väl köpa ny gård då. Finns ingen anledning att behålla den nu "ifall att" liksom.

Om min sambo lämnade mig skulle jag inte heller vilja bo kvar där vi bor nu. Hellre starta om på nytt långt ifrån det vi har nu.