Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

[Nixehen]

Mitt hjärta brister, det känns som att jag ska gå i tusen bitar. Smärtan är fullkomligt olidlig!
I fredags kom min älskade, älskade sambo och släppte bomben - han vill separera. Hans känslor för mig räcker inte längre, även om han säger att han fortfarande älskar mig, och han längtar efter ensamheten och att hitta sig själv. Jag förstår det, vi var så unga när vi träffades (jag 19, han 17)... Men ändå... Våra åtta år tillsammans, avslutade med ett par meningar vid köksbordet... Han är mitt livs kärlek, min bästa vän och den enda i världen jag verkligen litar på.

Vi köpte oss en gård och flyttade 50mil förra sommaren, för drömmen om norrland. Vi behöll hans lägenhet i Uppsala och hyrde ut i andra hand, för att ha en nödlösning om det inte skulle lösa sig med allt där uppe. Nå, det var vad jag trodde...
Nu kryper det fram att han varit osäker länge och att flytten tydligen var en slags provtid för att se om han kunde hitta tillbaka till mig igen, det lyckades inte uppenbarligen.
Jag känner mig som en idiot - har planerat för framtiden, lagt ned hela min själ (och inte minst pengar) på att renovera fram ett stall till mina hästar och framförallt på trädgården. Ritat på utbyggnad på huset och drömt om vår framtid tillsammans. Många timmar och vakna nätter har vi legat och pratat om allt som ska bli, vår gemensamma framtid - och så visar det sig att han velat fram och åter hela tiden? Känner mig som en komplett idiot.. Så jävla dum!

Han har ju inte gjort något fel alls, tar känslorna slut så gör de ju - han har gjort sitt bästa för att underlätta detta för mig, på alla vis. Men Smärtan är OLIDLIG. Jag. Går. Sönder.
Min älskade pappa satte sig igår eftermiddag och hämtade hem mig hit till Uppsala, till mitt flickrum. 90mil i ett streck.. Bara packade in mig och hundarna i bilen och så for vi.. Känns skönt att vara här, inte behöva tänka, bara fundera på att existera... Sambon erbjöd sig att ta hand om alla djuren, hästarna och kaninerna och katten - är så tacksam emot honom att han gör det. Ger mig chansen att komma ifrån. Till helgen måste jag upp igen, han flyttar ut då - åker ned till Uppsala och måste börja jobba. Jag förstår att han måste komma iväg, men bara tanken på att åka upp dit igen - och vada i krossade drömmar känns helt oöverkomlig.. Som tur är får jag med mig sällskap..

Helst skulle jag vilja låsa in mig i ett mörkt rum och bara sluta existera, men det funkar ju inte. Jag har djur att ta hand om och det är väl kanske tur det, något som håller huvudet ovanför ytan..
Men allt det praktiska som måste lösas... Allt har rasat! Jag kan aldrig bo kvar där, varenda millimeter av den gården påminner om honom, om det som skulle vara vår framtid - vårt liv tillsammans. Jag måste därifrån så fort som möjligt. Här kan jag bo tills jag kommer på fötter, idag hittade jag ett bete här i närheten dit jag kan flytta två av hästarna. Den tredje kommer en nära vän att ta på foder en tid. En lättnad i allt kaos.
Men sedan då?
Gården måste säljas - hur gör man? Vad händer med lånen? Hur ska jag kunna hitta ett nytt jobb här när jag knappt klarar av att andas? Hur ska jag kunna leva utan mannen jag älskar med varje fiber i min kropp?
Jag vill göra det här så enkelt som möjligt för oss båda, oavsett vad så vill vi fortsätta som vänner - han är min bästa vän i hela världen! Jag försöker att vara stark och duktig - som vanligt - men det är en pärs bara att andas..

Hur kan personen jag älskar så fruktansvärt mycket bara sluta älska mig..?
Jag går sönder...

 

[Lycanthrope]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Jag har tyvärr inga tips att ge, jag är så trött så jag trillar av stolen men fick syn på din tråd.

Lider verkligen med dig och önskar dig alla styrka i världen att ta dig igenom det här, för du kommer ta dig igenom det här. Oavsett hur svårt det känns just nu.

 

[MM]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Har inga råd att ge men hoppas det kommer in kloka människor här som kan hjälpa dig med dina frågor.

Jag ville ge dig en stor kram och säga att din pappa verkar vara en underbar person som finns där för dig nu.

 

[TinyWiny]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Det finns inga ord som tröstar men jag kan lova dig att en dag kommer du att kunna andas igen utan att det gör ont. Du kommer vakna utan att tänka på honom och du kommer hitta någon ny att älska även om det inte känns så nu.
Det är så fruktansvärt hemskt när den man älskar inte älskar tillbaka men det enda man kan göra är att låta det ta tid. Låta det värka ut och komma tillbaka i sin egen takt.

Jag skulle vilja ge dig rådet att inte träffa honom på ett tag. Tillåt dig att få sörja i fred utan hans inblandning. Det är tufft nog ändå att gå isär utan att ni ska träffas hela tiden för även om du vill behålla honom som vän så är han ditt ex först och främst just nu och för att han bara ska kunna vara din vän så måste du få läka först. Iallafall lite grann. Men det är bara ett råd som du självklart gör vad du vill med.

Jag hoppas att ni får sålt gården snabbt så att du slipper det bekymret iallafall och att du hittar något trevligt ställe dit du kan flytta och börja bygga upp ditt nya liv.

Ta kontakt med en mäklare omgående och besiktiga gården så att det inte kommer surt efter om det skulle vara någon sen. Kontakta också banken så att du får aktuella siffror på lånen så att du vet vad ni måste få ut vid försäljningen. Lånen löser ni sedan när gården är såld. Banken eller mäklaren brukar hjälpa till med pappersarbetet och förklara hur du ska deklarera för ev. vinst.

Kramar om

 

[pluskvamperfekt]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Det var verkligen tråkigt. Vet hur det känns ögonblicket när orden sjunker in, när man fortfarande inte förstår om man har hört rätt. För det kan ju inte vara så, tänker man, att det omöjliga händer. Men så sjunker hjärtat och luften tar slut, när innebörden av orden tar plats i varje cell.
Man vet inte hur man ska gå vidare, men man fortsätter andas och leva. Men en dag, obestämt när, gör det inte så ont att det hugger till i en som man viker sig dubbel. Och efter ytterligare en tid, undrar man om det inte bara har varit en ond dröm. Så småningom kommer en dag, då man endast kommer ihåg det fina, och är tacksam, för man har gått vidare, och hittat liv och glädje igen. Man tror det inte, men lyckan kommer tillbaka en dag.

 

[Marvin]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Stor kram!

Jag minns så väl hur det kan kännas.
Du behöver inte fixa allt på en gång, ta en sak i taget, och ta paus för att andas.

 

[Ramona]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Jag lider verkligen med dig, men ta inga viktiga beslut nu. Gården måste inte alls säljas i panik, utan det är någonting ni får lösa och tänka på tillsammans. Det är ju lite det som är grejen med separationer, att man hinner ändra sig från dag till dag. Ena dagen vill man försvinna, andra dagen vill man bygga på det man redan startat trots att den andre är borta ur ekvationen.

Låt det sjunka in och låt det ta sin tid. Gör inga dumma beslut.

 

[Inte_Ung]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Hur kan personen jag älskar så fruktansvärt mycket bara sluta älska mig..?
Jag går sönder...

Kramar om.

Det lättar efter ett tag.
Du kommer snart att kunna andas igen.

Området Stockholm - Uppsala är ju ett av de lättaste att få jobb i.
Om du behöver så har jag bete och plats i stall i Knivsta.

Vissa av grannarna är visserligen litet knepiga, men det är övergående.

 

[elefanten]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Usch, känner igen mycket av det du skriver, var nämligen med om detsamma för 2 veckor sedan drygt. Just nu har jag kommit till stadiet där jag är förbannad, för att han gått runt och tänkt så mycket på oss och vårt förhållande (men ändå inte, vi bokade en solsemester 1 vecka innan ) och inte diskuterat det med mig!! Gav oss inte en chans att jobba på det eller något.

Men ont gör det...himla ont!

 

[Neko]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Det är en föga tröst nu men det GÅR att leva utan honom. I höstas lämnade min sambo mig, på första semesterdagen och när sista spiken var islagen på det hus vi renoverade gemensamt i över 2år... Jag vet hur du har det, känslan att vilja vakna och få tillbaka den luft som slogs ur mig.

Rådet jag fick var att hitta nya rutiner, nått som inte innefattar honom. Gör det du tycker om, umgås med dina vänner. Din snälla pappa finns ju där! Titta på nån dum film och låt de första hjärtskärande dagarna glida förbi. Sorgen är som en streckkod med svarta och vita fält. Till en början är det mer breda svarta ränder med lite vitt emellan men glädjen finns där! Jag lovar! Jag hade det tufft hela hösten, att flytta ett liv går inte på en dag och ärligt är det först nu som jag känner mig hel igen. Det praktiska kommer att lösa sig, låt någon annan ta tag i vad som gäller det praktiska? Att ringa banken och fråga om lånen behöver du inte göra själv.

Prata av dig, gråt, njut de stunder du har. Sorg är inte roligt men nödvändigt.

 

[hvala]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Jag lider så med dig! Skickar en stor varm kram!

 

[morgaine]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Usch, skräckscenario!
Är han helt säker? Inte bara kalla fötter?
Taskigt att han inte bromsade gårdsköpet om han var tveksam. Nu är ju investeringarna så mycket större på alla plan.

Försök bli lite arg på honom, det underlättar sorgen, men det är svårt. Man tänker mer på allt fint. Men försök tänk på att han har del i att ni nu sitter på en gård som ska säljas trots att han var tveksam redan innan. Det är jättetaskigt faktiskt.

Tröstkramar!

 

[Nixehen]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Tack alla för pepp, snälla ord och stöttning. Det värmer!
Jag har en fantastisk familj, hur underbara de är har jag nog inte riktigt förstått förrän nu - och jag är så galet tacksam att de finns här för mig nu när min värld förintats...

Att komma bort därifrån och få komma hem till alla nära och kära har varit livlinan känner jag. En chans att bara få existera, gråta, prata och inte behöva bry mig om praktiska saker - de ser till att jag får i mig mat, att jag försöker sova (även om antalet sömntimmar sedan i fredags är ytterst få..) osv..

Gården kommer vi sälja, det har alltid varit tanken ändå - men inte förrän om några år när vi hunnit renovera den helt klart. Att bo där själv är inte ett alternativ - jag vill hem till mina nära, bort från vår gemensamma (?) dröm. Nu längtar jag bara tills den är tömd, värderad och ligger ute på annons. Hoppas den blir såld fortare än kvickt...

Vi pratade länge häromkvällen och efter en massa tårar från min sida så kom jag så pass till sans att vi kunde prata lite djupare, så som vi alltid kunnat göra. Han sa då att det finns någonting kvar, men att han inte vill ge mig hopp genom att säga det egentligen. Just nu vet han inte vad dock och känner att han behöver tid för sig själv, tid att ta reda på vad han vill med sitt liv. Jag hör och jag förstår, jag känner honom och jag vet vad han tampas med - men jag önskar så olidligt mycket att det fanns plats för mig också i den ekvationen. Jag skiter i allt det materialistiska - huset, gården, trädgården, möblerna etc - det är ju HONOM jag kommer sakna, HONOM jag vill ha... Men någonstans är det ändå en tröst - hur konstigt det än kan låta - att han fortfarande älskar mig, att det finns känslor kvar. Att han bara inte slutat älska, utan att det tvivlen och osäkerheten på sig själv som väger tyngre nu..
Men det gör så ONT! Jag har inga tårar kvar, är utmattad och har gått in i någon bubbla av... jag vet inte vad... förnekelse? Förtränger sanning och det gör att allting plötsligt forsar över mig som en flodvåg och jag bryter ihop igen..

Ikväll ska jag åka och kika på ett litet torp här nere, även om jag inte kan köpa något förrän jag kommit på fötter så märker jag att det tar udden av smärtan och sorgen att försöka drömma om något annat, att hitta en ny dröm - om än ytterst dimmig och suddig ännu så länge.

Häromnatten, efter att vi pratat, så kände jag mig ganska stark - satte mig och sökte en hel drös med jobb här nere. Kändes befriande på något sätt. Jag är en praktisk person, realistisk och jordnära och jag inser ju själv att oavsett om han finns i mitt liv eller ej så kommer jag behöva ett jobb där jag ska bo. Och det är steg ett för att komma närmare det som kan komma bli mina nya drömmar...
Mailade en mäklare också, men fick som svar att de inte hade tid att värdera under högsäsong... Får ta mig i kragen och ta kontakt med andra mäklare. Egentligen kan jag känna att han borde ta den här biten, lösa alla praktiska saker - det är han som satt oss i den här sitsen. Men ärligt talat så är han en usel i affärer och jag ett kontrollfreak - så känns nog ändå bättre som jag sköter det själv..

På torsdag åker vi upp igen, bror och mamma följer med, och då kommer han att flytta med sitt lass. Bara tanken får mig spyfärdig och jag vet att ju närmare geografiskt vi kommer, desto starkare kommer ångesten att bli. Är så glad att jag inte behöver vara själv där ännu..

Återigen - tack alla!

 

[Ninnurur]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Vilken sida av stan vill du hamna på? Stall Vargdansen utanför Vattholma står heltomt och ägaren är villig att hyra ut hela alltet. Det är en ok anläggning som kan bli bra med en driftig person som har lite skinn på näsan

I övrigt kan jag knappt förstå den hjärtesorg du nu bär på, och jag hoppas det reder sig till det bästa för dig/er!

 

[morgaine]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Usch, vad jobbigt!
Men det låter som om du redan kommit ur chocken. lite iaf?
Men om han sa så nu så kanske ni kunde vänta lite med att avveckla? Han kanske bara hade panik över att han inte vågade säga att han tvivlade? Ni borde prata mer innan ni flyttar isär låter det som.
Det kanske handlar om att detta var din dröm och han kände att han måste bli fri för att förverkliga sin dröm?
Eller så är det så sorgligt att ni var för unga när ni möttes. Att ni har ändrat er eller drömmarna.
Prata mer, fråga vad han tänkt det senaste året.

 

[Oh_really]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Hej!

Jag och min sambo gjorde slut kring... den 20 april. Alltså snart två månader sedan. Det var fruktansvärt uppslitande. Jag sov på soffor hos vänner, sov knappt alls på nätterna och arbetet gick jättedåligt. Banken ville inte bevilja mig lån och arbetsgivaren undrade vad f*n jag höll på med. Det kändes som att jag lika gärna kunde lägga mig ned och dö. Och känslan gnagde dag ut och dag in. Veckorna tickar iväg och känslan verkar ju aldrig gå över! Jag hade också gjort en flytt på 70 mil för kärlekens skulle och mådde piss över denna stora uppoffring från min sida.

Men vet du, man får krafter man inte hade, och man blir kreativ på ett sätt man inte varit kreativ förut. Mellan de där utmattade perioderna då man ligger i sängen och gör ingenting så samlar man ändå kraft och letar lösning på lösning. Man frågar vänner (som i sin tur frågar sina vänner) och man får hjälp från håll man inte kunnat räkna med.

Nu, efter två månader, så har jag faktiskt hittat ett hem! Jag har bott här i mitt hem i över en vecka och det känns toppen! Det är inget drömhus utan en söt liten etta. Jag har bara en luftmadrass att sova på men det är 9 dagar till nästa lön.

Och jag skrävlade vitt och brett om att jag aldrig NÅGONSIN skulle vilja vara med en man igen. Och att jag aldrig någonsin skulle lita på en karl igen. Helst aldrig någonsin ens krama någon. Ever.

Men plötsligt blir jag faktiskt uppraggad av en helikopterinstruktör. Så vi flyger runt och har trevligt då och då, nu. På små dejter. Jag tycker faktiskt att han är mysigare än mitt ex, på många plan. Han verkar snällare och generösare. Oavsett om det är en tillfällig sommarflirt eller inte så har jag verkligen trevligt med honom.

Jag kunde inte föreställa mig att livet faktiskt går vidare och att nya upplevelser väntar bakom hörnet. Men det gör det verkligen. Att separera är bara en tillfällig kris och sedan börjar ditt nya liv.

SÅ - livet är förändring! När vissa dörrar stängs, så öppnas nya. Och du klarar det här, om än det inte känns så! Stor kram!

.

 

[cambodia]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

*kramar om*

Jag vet inte vad jag ska säga, men usch vad ledsen jag blev för din skull

Har också varit med om, ja, inte samma sak men lite liknande.
Jag skulle flytta 60 mil ner till min flickvän i Lund, vi hade bestämt allt, jag hade sagt upp mitt jobb, sagt upp min lägenhet, kommit in på en utbildning där nere, jag hade börjat packa allt osv. Så bestämmer hon sig för att komma upp en helg där strax innan, och inget konstigt med det tänker jag... dagarna går och tillslut när vi ligger och småpratar kläcker hon ur sig att hon ångrat sig. Hon vill inte att jag flyttar ner.

Och jag som brukar bli så ledsen, som älskade henne över allt annat, jag blev så arg! Och sen såklart ledsen också, men mest arg och sen helt tom och ja, nej det var hemskt. Som tur var bor jag i en liten håla så jag kunde ta tillbaka mitt jobb, min lägenhet osv. En kompis kom hit och hjälpte mig packa upp allt igen...

Vi är vänner idag, men något mer kommer det aldrig att bli. Vi försökte lite men nej tyvärr...

Jag hoppas verkligen det kommer ordna sig för dig *kramar igen*
Du har ju ingen glädje av min historia, men ibland kan det vara skönt att läsa om andras olycka

Du kommer klara det här, det kommer gå över!

 

[Kilauea]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Jag beklagar verkligen.
Har inte varit i din sits och hoppas att jag aldrig hamnar där, men känner skräcken för hur jag skulle må.

Jag hoppas du återfår ett stadigt grepp om livet, din familj verkar vara suveräna stöttepelare för dig.

Styrkekramar till dig Nixehen!

 

[Ramona]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Mailade en mäklare också, men fick som svar att de inte hade tid att värdera under högsäsong... Får ta mig i kragen och ta kontakt med andra mäklare.

Fast skrev du att du ville sälja gården?
Jag tycker att alla mäklare alltid letar efter fastigheter de kan sälja. Som köpare är man inte alls lika mycket värd som man är som säljare.

 

[Nixehen]

Sv: Hur ska jag kunna andas? Hur gör man nu?

Fast skrev du att du ville sälja gården?
Jag tycker att alla mäklare alltid letar efter fastigheter de kan sälja. Som köpare är man inte alls lika mycket värd som man är som säljare.

Det gjorde jag absolut, skrev klart och tydligt att vi vill sälja vår hästgård - men de hade inte tid.. =/