Hur ska jag hjälpa/bemöta min 8-åring?

[Zewz]

Min äldsta dotter är nyligen fyllda åtta år. Hon har alltid varit en ganska orolig själ. Kolik som bebis, sov (sover) dåligt, vaknade mycket, har alltid haft stort behov av närhet. Hon har också alltid haft humör och temperament. Hon vaknar fortfarande varje natt, och behöver sövas bredvid mig.
Jag och barnens pappa skilde oss för två år sedan. Odramatiskt och lugnt, och hennes bekymmer visade sig redan innan så även om folk gärna suckar och skyller på skilsmässan så tror jag inte bekymret ligger där.
Hon är mogen för sin ålder, smart och har lätt att lära.

Hon blir vansinnigt arg för minsta lilla. Sitter vi och ritar och hon gör något fel, vilket händer ofta då hon ställer höga krav på sig själv, blir hon galen. Bryter av pennor, kastar grejer, skriker.
Är det något med cykeln som går fel så kastar hon den ifrån sig, oavsett var hon är, svär, skriker och stövlar hemåt.
Ber jag henne hänga upp jackan spottar hon på golvet och slår igen dörren.
Hon svär över presenter för att det kanske inte blev exakt som hon tänkt sig.
Hon vräker ur sig så fula och elaka grejer att man blir helt mållös. Hon önskar ofta livet ur mig eller sin lillasyster. Hon svär över hunden och har ingen respekt alls för människor eller materiella grejer.
Hon har alltid behövt mycket stöd i lek och egna aktiviteter. Ska hon rita, tex, vill hon att jag sitter med.
Hon verkar ha lite svårt med en del kompisar i skolan. Barn kan ju vara grymma men jag anar också att om hon är lika krävande mot dom som hon är hemma kan jag förstå om de tröttnar.

Jag har försökt med flera olika infallsvinklar. Jag har pratat, förklarat, pratat och pratat. Lugnt och sansat. Det når inte fram.
Jag pratar ofta med henne när hon lugnar ner sig, frågar vad som gick snett, varför hon blev så arg. Då kan hon vara ångerfull, och hon vet inte själv varför hon blir så arg. Vi har pratat om vad man kan göra istället, för arg får man bli, men man får inte bete sig hur som helst. Men när hon tänder till igen har hon glömt allt det där.
Jag har försökt ignorera, avleda.
Jag har handgripligen flyttat på henne, burit undan henne, och har i ärlighetens namn varför ganska hårdhänt ibland, men ingenting biter eller kan bryta hennes vansinnesutbrott.

Jag har pratat med hennes pappa, och han kan också tycka att hon blir onödigt arg, har lite tråkig attityd, men verkar inte få så mycket stryk (!) som jag får, eller fullt så vidriga ord. Sen ser nog vardagen lite annorlunda ut hos honom med, jag tror att han har ganska mycket hjälp av hans mamma och hans nya tjej, vilket kanske underlättar. Här är det bara jag och tjejerna. Jag har en ny karl som funnits med i bilden ett bra tag nu, som tycker mycket om barnen och barnen tycker om honom, men vi kan inte ses på barnveckorna (annat än för speciella grejer, kalas, utflykter osv) för det är helt enkelt ingen trevlig tillvaro här. Hon blir extremt mammig och kräver total uppmärksamhet om han är med, hon uttrycker oro för att jag skulle tycka mer om någon annan än henne och lillasyster. Vi är väldigt öppna med känslor och jag har alltid varit noga med att de ska veta att jag älskar dom, men än något annat, och talar om det för henne och lillasyster varje dag, ändå bär hon på all denna osäkerhet.

Det här blir långt, och rörigt, jag vet knappt vilken av beröringspunkterna jag ska börja med...
I skolan är hon en lugn, klok tjej som inte gör något väsen av sig.

Men hur ska man bemöta och hjälpa en osäker tjej med så vansinnigt mycket ilska inom sig? Jag är rädd att jag gör henne en björntjänst om jag bekräftar och hjälper precis hela tiden, hon måste ju kunna göra något på egen hand.
Lillasyster är raka motsatsen. Lugn, cool, grejar gärna själv. Men har lillasyster en kompis på besök så kan storasyster inte låta dom vara. hon ska vara med, störa, tjura, förstöra.

Och vad gör man när man själv blir så otroligt ledsen och provocerad av att hon säger så hutlöst elaka saker ibland?

Rörigt från en uppgiven mamma som alltid längtar till söndagarna - antingen får jag hem mina älskade ungar, alltid med en förhoppning att NU, den här veckan ska det bli bra! Eller så är det en söndag när jag får lämna dom ifrån mig, pusta ut, slicka mina sår...

 

[Araminta]

Sök professionell hjälp! Det där låter inte hållbart och du verkar ha tömt verktygslådan. Jag tror att det är BUP som är bästa instans (jag har dålig koll på hur systemet funkar med skolbarn).

 

[Mumma]

Hon låter väldigt lik mitt äldre barn, som nu är 14. Hon hade det för jäkligt då hon var yngre, var orolig som bebis, och var också extremt känslig för ifall något gick fel, tex då hon ritade eller byggde lego. Skrek i högan sky i timmar pga att tröjan kliade eller något liknande, trots att hon genast fick ta av sig tröjan.

Med den skillnaden att hon inte vände sin aggression mot mig eller någon annan, utan slog eller plågade sig själv på ett eller annat sätt.

Hon är fortfarande mycket känslig och börjar lätt gråta om det är något hon inte lyckas med eller hon känner att någon press blir för mycket. Vilket inte är helt lätt att tackla i den åldern. Hon är mycket intelligent och har lätt för det mesta, både i skolan och inom idrott, men ställer ofta orimliga krav på sig själv. Fulla poäng på ett prov är enligt henne "ganska bra".

Några egentliga råd har jag inte, för oss började det lätta så smått i 5 års åldern, då de hysteriska skrikattackerna blev färre. Jag påminner titt som tätt om att resultaten på prov och idrott är långt över medel, och att hon inte behöver pressa sig så, hon kommer att klara sig i livet ändå.

Till en viss del försöker jag ändå underlätta, först och främst genom att försöka undvika situationer som kan gå snett, tillexempel behöver hon inte rida en istadig svår häst bara för att bli bättre på att rida den. Man kan få välja bort en del sådana, svåra saker. Eller då hon var liten fick hon inte rita med andra pennor än de som gick att sudda ut, om hon ritade "fel" gick det att rädda situationen genom att sudda. Vilket ju inte betyder att hon måste ha den hjälpen hela livet, i dag kan hon ju använda vilken penna som helst utan att bli hysterisk.

 

[cambodia]

Sök professionell hjälp! Det där låter inte hållbart och du verkar ha tömt verktygslådan. Jag tror att det är BUP som är bästa instans (jag har dålig koll på hur systemet funkar med skolbarn).

+1 på den! Det där låter jättejobbigt, ni behöver hjälp

 

[Eurydome]

Min äldsta dotter är nyligen fyllda åtta år. Hon har alltid varit en ganska orolig själ. Kolik som bebis, sov (sover) dåligt, vaknade mycket, har alltid haft stort behov av närhet. Hon har också alltid haft humör och temperament. Hon vaknar fortfarande varje natt, och behöver sövas bredvid mig.
Jag och barnens pappa skilde oss för två år sedan. Odramatiskt och lugnt, och hennes bekymmer visade sig redan innan så även om folk gärna suckar och skyller på skilsmässan så tror jag inte bekymret ligger där.
Hon är mogen för sin ålder, smart och har lätt att lära.

Hon blir vansinnigt arg för minsta lilla. Sitter vi och ritar och hon gör något fel, vilket händer ofta då hon ställer höga krav på sig själv, blir hon galen. Bryter av pennor, kastar grejer, skriker.
Är det något med cykeln som går fel så kastar hon den ifrån sig, oavsett var hon är, svär, skriker och stövlar hemåt.
Ber jag henne hänga upp jackan spottar hon på golvet och slår igen dörren.
Hon svär över presenter för att det kanske inte blev exakt som hon tänkt sig.
Hon vräker ur sig så fula och elaka grejer att man blir helt mållös. Hon önskar ofta livet ur mig eller sin lillasyster. Hon svär över hunden och har ingen respekt alls för människor eller materiella grejer.
Hon har alltid behövt mycket stöd i lek och egna aktiviteter. Ska hon rita, tex, vill hon att jag sitter med.
Hon verkar ha lite svårt med en del kompisar i skolan. Barn kan ju vara grymma men jag anar också att om hon är lika krävande mot dom som hon är hemma kan jag förstå om de tröttnar.

Jag har försökt med flera olika infallsvinklar. Jag har pratat, förklarat, pratat och pratat. Lugnt och sansat. Det når inte fram.
Jag pratar ofta med henne när hon lugnar ner sig, frågar vad som gick snett, varför hon blev så arg. Då kan hon vara ångerfull, och hon vet inte själv varför hon blir så arg. Vi har pratat om vad man kan göra istället, för arg får man bli, men man får inte bete sig hur som helst. Men när hon tänder till igen har hon glömt allt det där.
Jag har försökt ignorera, avleda.
Jag har handgripligen flyttat på henne, burit undan henne, och har i ärlighetens namn varför ganska hårdhänt ibland, men ingenting biter eller kan bryta hennes vansinnesutbrott.

Jag har pratat med hennes pappa, och han kan också tycka att hon blir onödigt arg, har lite tråkig attityd, men verkar inte få så mycket stryk (!) som jag får, eller fullt så vidriga ord. Sen ser nog vardagen lite annorlunda ut hos honom med, jag tror att han har ganska mycket hjälp av hans mamma och hans nya tjej, vilket kanske underlättar. Här är det bara jag och tjejerna. Jag har en ny karl som funnits med i bilden ett bra tag nu, som tycker mycket om barnen och barnen tycker om honom, men vi kan inte ses på barnveckorna (annat än för speciella grejer, kalas, utflykter osv) för det är helt enkelt ingen trevlig tillvaro här. Hon blir extremt mammig och kräver total uppmärksamhet om han är med, hon uttrycker oro för att jag skulle tycka mer om någon annan än henne och lillasyster. Vi är väldigt öppna med känslor och jag har alltid varit noga med att de ska veta att jag älskar dom, men än något annat, och talar om det för henne och lillasyster varje dag, ändå bär hon på all denna osäkerhet.

Det här blir långt, och rörigt, jag vet knappt vilken av beröringspunkterna jag ska börja med...
I skolan är hon en lugn, klok tjej som inte gör något väsen av sig.

Men hur ska man bemöta och hjälpa en osäker tjej med så vansinnigt mycket ilska inom sig? Jag är rädd att jag gör henne en björntjänst om jag bekräftar och hjälper precis hela tiden, hon måste ju kunna göra något på egen hand.
Lillasyster är raka motsatsen. Lugn, cool, grejar gärna själv. Men har lillasyster en kompis på besök så kan storasyster inte låta dom vara. hon ska vara med, störa, tjura, förstöra.

Och vad gör man när man själv blir så otroligt ledsen och provocerad av att hon säger så hutlöst elaka saker ibland?

Rörigt från en uppgiven mamma som alltid längtar till söndagarna - antingen får jag hem mina älskade ungar, alltid med en förhoppning att NU, den här veckan ska det bli bra! Eller så är det en söndag när jag får lämna dom ifrån mig, pusta ut, slicka mina sår...

Jag känner igen mycket från mitt barn som har svår adhd. Förutom det där med lugn i skolan men det verkar vara ganska vanligt hos flickor med adhd.

jag får också höra saker som får mig att tro att öronen ska trilla av och jag blir ibland också attackerad fysiskt. Men jag vet ju vad det beror på så för det allra mesta så rinner det bara av mig. Men innan vi visste om diagnosen så var jag helt förtvivlad och nära bristningsgränsen. Precis som hos er kan lillasyskonet inte ta hem kompisar för de får inte vara ifred.

Du behöver söka hjälp. ❤

 

[Heddvig]

Min äldsta dotter är nyligen fyllda åtta år. Hon har alltid varit en ganska orolig själ. Kolik som bebis, sov (sover) dåligt, vaknade mycket, har alltid haft stort behov av närhet. Hon har också alltid haft humör och temperament. Hon vaknar fortfarande varje natt, och behöver sövas bredvid mig.
Jag och barnens pappa skilde oss för två år sedan. Odramatiskt och lugnt, och hennes bekymmer visade sig redan innan så även om folk gärna suckar och skyller på skilsmässan så tror jag inte bekymret ligger där.
Hon är mogen för sin ålder, smart och har lätt att lära.

Hon blir vansinnigt arg för minsta lilla. Sitter vi och ritar och hon gör något fel, vilket händer ofta då hon ställer höga krav på sig själv, blir hon galen. Bryter av pennor, kastar grejer, skriker.
Är det något med cykeln som går fel så kastar hon den ifrån sig, oavsett var hon är, svär, skriker och stövlar hemåt.
Ber jag henne hänga upp jackan spottar hon på golvet och slår igen dörren.
Hon svär över presenter för att det kanske inte blev exakt som hon tänkt sig.
Hon vräker ur sig så fula och elaka grejer att man blir helt mållös. Hon önskar ofta livet ur mig eller sin lillasyster. Hon svär över hunden och har ingen respekt alls för människor eller materiella grejer.
Hon har alltid behövt mycket stöd i lek och egna aktiviteter. Ska hon rita, tex, vill hon att jag sitter med.
Hon verkar ha lite svårt med en del kompisar i skolan. Barn kan ju vara grymma men jag anar också att om hon är lika krävande mot dom som hon är hemma kan jag förstå om de tröttnar.

Jag har försökt med flera olika infallsvinklar. Jag har pratat, förklarat, pratat och pratat. Lugnt och sansat. Det når inte fram.
Jag pratar ofta med henne när hon lugnar ner sig, frågar vad som gick snett, varför hon blev så arg. Då kan hon vara ångerfull, och hon vet inte själv varför hon blir så arg. Vi har pratat om vad man kan göra istället, för arg får man bli, men man får inte bete sig hur som helst. Men när hon tänder till igen har hon glömt allt det där.
Jag har försökt ignorera, avleda.
Jag har handgripligen flyttat på henne, burit undan henne, och har i ärlighetens namn varför ganska hårdhänt ibland, men ingenting biter eller kan bryta hennes vansinnesutbrott.

Jag har pratat med hennes pappa, och han kan också tycka att hon blir onödigt arg, har lite tråkig attityd, men verkar inte få så mycket stryk (!) som jag får, eller fullt så vidriga ord. Sen ser nog vardagen lite annorlunda ut hos honom med, jag tror att han har ganska mycket hjälp av hans mamma och hans nya tjej, vilket kanske underlättar. Här är det bara jag och tjejerna. Jag har en ny karl som funnits med i bilden ett bra tag nu, som tycker mycket om barnen och barnen tycker om honom, men vi kan inte ses på barnveckorna (annat än för speciella grejer, kalas, utflykter osv) för det är helt enkelt ingen trevlig tillvaro här. Hon blir extremt mammig och kräver total uppmärksamhet om han är med, hon uttrycker oro för att jag skulle tycka mer om någon annan än henne och lillasyster. Vi är väldigt öppna med känslor och jag har alltid varit noga med att de ska veta att jag älskar dom, men än något annat, och talar om det för henne och lillasyster varje dag, ändå bär hon på all denna osäkerhet.

Det här blir långt, och rörigt, jag vet knappt vilken av beröringspunkterna jag ska börja med...
I skolan är hon en lugn, klok tjej som inte gör något väsen av sig.

Men hur ska man bemöta och hjälpa en osäker tjej med så vansinnigt mycket ilska inom sig? Jag är rädd att jag gör henne en björntjänst om jag bekräftar och hjälper precis hela tiden, hon måste ju kunna göra något på egen hand.
Lillasyster är raka motsatsen. Lugn, cool, grejar gärna själv. Men har lillasyster en kompis på besök så kan storasyster inte låta dom vara. hon ska vara med, störa, tjura, förstöra.

Och vad gör man när man själv blir så otroligt ledsen och provocerad av att hon säger så hutlöst elaka saker ibland?

Rörigt från en uppgiven mamma som alltid längtar till söndagarna - antingen får jag hem mina älskade ungar, alltid med en förhoppning att NU, den här veckan ska det bli bra! Eller så är det en söndag när jag får lämna dom ifrån mig, pusta ut, slicka mina sår...

Min snart åttaåriga son är lite så, kolik som bebis, orolig och känslig, hett temperament och närhetstörstande. Har aldrig sovit utan förälder. Blir helt ifrån sig vid motgångar, men slåss inte och säger oftast "bara" att han har världens sämsta familj. Lugn, duktigt och följsam i skolan. Jag känner igen mig själv i honom och är inte så orolig eftersom jag lugnade mig med åren. Jag tror också att han kan behöva ta plats hemma eftersom han inte gör det i skolan.

 

[em-pirre]

Ni måste söka hjälp. BUP omedelbums. Återigen blir jag så ledsen för att ingen hjälpt er tidigare. Liksom ingen hjälp alls från förskola, speciallärare? Det är ju himla svårt för en förälder att hjälpa och reagera om inte proffsen reagerar som de ska.

 

[Lingon]

Sök hjälp direkt. Flickan (och ni) behöver stöd och hjälp! Det låter som att det kan finnas nån form av diagnos där och då behöver hon hjälp. Ju tidigare desto bättre.

Ok, att barn är olika temperamentsfulla men på din beskrivning låter det rätt extremt och utmattande för både henne och er.

 

[Imogen]

Ni måste söka hjälp. BUP omedelbums. Återigen blir jag så ledsen för att ingen hjälpt er tidigare. Liksom ingen hjälp alls från förskola, speciallärare? Det är ju himla svårt för en förälder att hjälpa och reagera om inte proffsen reagerar som de ska.

Håller såklart med om att söka hjälp. Men svaret på varför skolan inte reagerat är kanske det som beskrivs att barnet i skolan är en lugn klok tjej som inte gör något väsen av sig?

 

[KarinStarfighter]

Jag tror att ni bor i samma län som jag och där finns något som heter ”en väg in”. Där BUP och Barn- och ungdomshälsan (stöd på basnivå) har en mottagningsenhet dit man kan ta kontakt som förälder och bli hänvisad vidare. Sök hjälp!

 

[Zewz]

Tack för alla svar. Då är jag inte helt fel ut som känner att det här inte är sunt.
Och precis som @Imogen skriver så har ingen annan reagerat för att hon i andra sammanhang är en helt annan tjej. Det är som att hon håller igen hela dagen för att sedan explodera ibland redan på väg hem i bilen.
Och det är så svårt att välja några få exempel, men en annan svårighet är att hon aldrig är nöjd med någonting. På mina barnveckor försöker jag balansera aktivitet och vila, och brukar planera för en av helgdagarna. Exempelvis en lördag åkte vi till simhallen, åt hamburgare, de fick välja varsin pryl i prylaffären osv. Men på vägen hem var jag tvungen att uträtta ett ärende så vi åkte en omväg på ca 10 minuter. Det man får höra sen är att ”vi gör ALDRIG något roligt. Idag har vi bara suttit i bilen och åkt och åkt och åkt!”
Då går lillasyster emellan och säger att ”JAG har haft roligt mamma..!”
Det för mig så illa att det påverkar lillasyster så mycket

Jag ska kolla upp lämpliga kontakter och mottagningar idag. Tack alla!

 

[Badger]

Tack för alla svar. Då är jag inte helt fel ut som känner att det här inte är sunt.
Och precis som @Imogen skriver så har ingen annan reagerat för att hon i andra sammanhang är en helt annan tjej. Det är som att hon håller igen hela dagen för att sedan explodera ibland redan på väg hem i bilen.
Och det är så svårt att välja några få exempel, men en annan svårighet är att hon aldrig är nöjd med någonting. På mina barnveckor försöker jag balansera aktivitet och vila, och brukar planera för en av helgdagarna. Exempelvis en lördag åkte vi till simhallen, åt hamburgare, de fick välja varsin pryl i prylaffären osv. Men på vägen hem var jag tvungen att uträtta ett ärende så vi åkte en omväg på ca 10 minuter. Det man får höra sen är att ”vi gör ALDRIG något roligt. Idag har vi bara suttit i bilen och åkt och åkt och åkt!”
Då går lillasyster emellan och säger att ”JAG har haft roligt mamma..!”
Det för mig så illa att det påverkar lillasyster så mycket

Jag ska kolla upp lämpliga kontakter och mottagningar idag. Tack alla!

Säger också att om Bup har jättelånga köer eller något så brukar kommunerna ha program som ska vara lättare att hoppa på. COPE föräldrautbildning (uppsala.se)
Föräldrautbildning (stockholm.se)
Föräldrakurser på Familjehuset | Helsingborg.se
(typ sök föräldrautbildning-valfri stad)

De ska tydligen vara rejält effektiva enligt en artikel jag läste i Fof.

 

[BernT]

Tack för alla svar. Då är jag inte helt fel ut som känner att det här inte är sunt.
Och precis som @Imogen skriver så har ingen annan reagerat för att hon i andra sammanhang är en helt annan tjej. Det är som att hon håller igen hela dagen för att sedan explodera ibland redan på väg hem i bilen.
Och det är så svårt att välja några få exempel, men en annan svårighet är att hon aldrig är nöjd med någonting. På mina barnveckor försöker jag balansera aktivitet och vila, och brukar planera för en av helgdagarna. Exempelvis en lördag åkte vi till simhallen, åt hamburgare, de fick välja varsin pryl i prylaffären osv. Men på vägen hem var jag tvungen att uträtta ett ärende så vi åkte en omväg på ca 10 minuter. Det man får höra sen är att ”vi gör ALDRIG något roligt. Idag har vi bara suttit i bilen och åkt och åkt och åkt!”
Då går lillasyster emellan och säger att ”JAG har haft roligt mamma..!”
Det för mig så illa att det påverkar lillasyster så mycket

Jag ska kolla upp lämpliga kontakter och mottagningar idag. Tack alla!

Barn är väl lite sådär, min dotter kan också påstå att vi gör inget. Senast en eftermiddag när vi hade varit ute och lekt en hel förmiddag med bästa vännerna, köpt kläder snabbt (hon älskar kläder så det var en rolig aktivitet), ätit hämtmat och sen lekt mer. Men nä vi hade inte gjort nånting alls för att sista timmen bara chillade vi. Som att det bara är det sista som fastnar.

i övrigt låter det jättejobbigt och jag hoppas ni får hjälp

 

[Verdandi]

Bup är en bra början, även om det är långa köer. De har en bra struktur på resan och är ett bra stöd om ni senare skulle behöva hjälp i andra sammanhang.

Även skolan behöver se över hur de bemöter din dotter. Hon ska inte behöva vara helt slut efter en dag i skolan. Kanske behöver hon få in fler mentala vilopauser under dagen, kanske färre intryck med hjälp av avskärmade platser eller fina hörselskydd att ta på sig. (Hörselkåporna borde de ha ett gäng som alla barn kan få använda när de behöver.) Påbörja en dialog med skolan så att de blir uppmärksamma på din dotters eventuella behov.

 

[Zewz]

Tack alla för pepp!
Jag har bokat ett första ”råd- och stödsamtal för föräldrar” genom Familjesektionens öppenvård i kommunen. Det var lätt att boka online och jag tog en tid om två veckor, så det inte ligger på en barn-vecka. Det är lättare att vara saklig och lugn då. Så ska jag föra anteckningar veckan som kommer för att bäst kunna förklara mina funderingar. Anser de att jag ska söka mig vidare så gör jag det.

 

[Verdandi]

Tack alla för pepp!
Jag har bokat ett första ”råd- och stödsamtal för föräldrar” genom Familjesektionens öppenvård i kommunen. Det var lätt att boka online och jag tog en tid om två veckor, så det inte ligger på en barn-vecka. Det är lättare att vara saklig och lugn då. Så ska jag föra anteckningar veckan som kommer för att bäst kunna förklara mina funderingar. Anser de att jag ska söka mig vidare så gör jag det.

Jättebra början! Bara så du ha rätt förväntningar; du kan säkert ta prata med dem om att göra en utredning, men de kan troligen inte ge dig en uppmaning om vad du ska göra. Att söka hjälp på Bup samt därefter påbörja utredning, måste båda vara på förälderns initiativ - som jag har förstått det. T.ex. en förskola kan inte säga rätt ut att de tycker att föräldrarna ska kontakta Bup.

Fundera lite på det om du behöver, och känns det rätt så boka ett första samtal med Bup för att kunna göra en bedömning om ditt barn ens behöver en utredning. De behöver träffa barnet tillsammans med förälder. Det brukar vara ett besök som de flesta barn tycker är trevligt dvs. inte kopplat till obehag. Därefter träffar föräldrarna Bup utan barn. Det kan vara rätt skönt att ha någon utomstående (som träffat barnet) att prata om sina tankar och funderingar när man väl är på plats.

 

[vilde]

Min äldsta dotter är nyligen fyllda åtta år. Hon har alltid varit en ganska orolig själ. Kolik som bebis, sov (sover) dåligt, vaknade mycket, har alltid haft stort behov av närhet. Hon har också alltid haft humör och temperament. Hon vaknar fortfarande varje natt, och behöver sövas bredvid mig.
Jag och barnens pappa skilde oss för två år sedan. Odramatiskt och lugnt, och hennes bekymmer visade sig redan innan så även om folk gärna suckar och skyller på skilsmässan så tror jag inte bekymret ligger där.
Hon är mogen för sin ålder, smart och har lätt att lära.

Hon blir vansinnigt arg för minsta lilla. Sitter vi och ritar och hon gör något fel, vilket händer ofta då hon ställer höga krav på sig själv, blir hon galen. Bryter av pennor, kastar grejer, skriker.
Är det något med cykeln som går fel så kastar hon den ifrån sig, oavsett var hon är, svär, skriker och stövlar hemåt.
Ber jag henne hänga upp jackan spottar hon på golvet och slår igen dörren.
Hon svär över presenter för att det kanske inte blev exakt som hon tänkt sig.
Hon vräker ur sig så fula och elaka grejer att man blir helt mållös. Hon önskar ofta livet ur mig eller sin lillasyster. Hon svär över hunden och har ingen respekt alls för människor eller materiella grejer.
Hon har alltid behövt mycket stöd i lek och egna aktiviteter. Ska hon rita, tex, vill hon att jag sitter med.
Hon verkar ha lite svårt med en del kompisar i skolan. Barn kan ju vara grymma men jag anar också att om hon är lika krävande mot dom som hon är hemma kan jag förstå om de tröttnar.

Jag har försökt med flera olika infallsvinklar. Jag har pratat, förklarat, pratat och pratat. Lugnt och sansat. Det når inte fram.
Jag pratar ofta med henne när hon lugnar ner sig, frågar vad som gick snett, varför hon blev så arg. Då kan hon vara ångerfull, och hon vet inte själv varför hon blir så arg. Vi har pratat om vad man kan göra istället, för arg får man bli, men man får inte bete sig hur som helst. Men när hon tänder till igen har hon glömt allt det där.
Jag har försökt ignorera, avleda.
Jag har handgripligen flyttat på henne, burit undan henne, och har i ärlighetens namn varför ganska hårdhänt ibland, men ingenting biter eller kan bryta hennes vansinnesutbrott.

Jag har pratat med hennes pappa, och han kan också tycka att hon blir onödigt arg, har lite tråkig attityd, men verkar inte få så mycket stryk (!) som jag får, eller fullt så vidriga ord. Sen ser nog vardagen lite annorlunda ut hos honom med, jag tror att han har ganska mycket hjälp av hans mamma och hans nya tjej, vilket kanske underlättar. Här är det bara jag och tjejerna. Jag har en ny karl som funnits med i bilden ett bra tag nu, som tycker mycket om barnen och barnen tycker om honom, men vi kan inte ses på barnveckorna (annat än för speciella grejer, kalas, utflykter osv) för det är helt enkelt ingen trevlig tillvaro här. Hon blir extremt mammig och kräver total uppmärksamhet om han är med, hon uttrycker oro för att jag skulle tycka mer om någon annan än henne och lillasyster. Vi är väldigt öppna med känslor och jag har alltid varit noga med att de ska veta att jag älskar dom, men än något annat, och talar om det för henne och lillasyster varje dag, ändå bär hon på all denna osäkerhet.

Det här blir långt, och rörigt, jag vet knappt vilken av beröringspunkterna jag ska börja med...
I skolan är hon en lugn, klok tjej som inte gör något väsen av sig.

Men hur ska man bemöta och hjälpa en osäker tjej med så vansinnigt mycket ilska inom sig? Jag är rädd att jag gör henne en björntjänst om jag bekräftar och hjälper precis hela tiden, hon måste ju kunna göra något på egen hand.
Lillasyster är raka motsatsen. Lugn, cool, grejar gärna själv. Men har lillasyster en kompis på besök så kan storasyster inte låta dom vara. hon ska vara med, störa, tjura, förstöra.

Och vad gör man när man själv blir så otroligt ledsen och provocerad av att hon säger så hutlöst elaka saker ibland?

Rörigt från en uppgiven mamma som alltid längtar till söndagarna - antingen får jag hem mina älskade ungar, alltid med en förhoppning att NU, den här veckan ska det bli bra! Eller så är det en söndag när jag får lämna dom ifrån mig, pusta ut, slicka mina sår...

Min första tanke är att orsaken ligger i skolan, att något är fel där.

 

[Scata]

@Zewz Jag tycker att det låter som ett plusbarn på gott och på ont. Är du med i FB?
Sök isåfall efter denna grupp och gå med! Det finns mycket tips och hjälp att få av andra i samma situation som du. High Need Babies & Plusbarn - Stöd, råd & pepp
En bra sak med gruppen är att få läsa om att andra har samma "problem", att man inte är en dålig förälder (som man till slut tror) och att det finns mycket att lära sig om dessa barn

Att söka hjälp hos BUP mm kan vara bra, men om det är ett plusbarn du har så är det inte alla som förstår (även hos BUP) och då blir hjälpen fel, lita på din magkänsla som mamma!

Kram

 

[Fibusen]

Här är (var?) det tvärt om, jättemild och lugn hemma, men blev ett ”monster” i skolan. Kastade grejer, skrek fula ord, sparkade på möbler, välte bänkar osv. Det var väldigt väldigt jobbigt, dels för att det kändes som om lärarna inte trodde på oss när vi sa att hemma var det raka motsatsen.

Vi kontaktade BUP, men eftersom det är i skolan det är problem så kunde vi som föräldrar inte söka hjälp, utan skolan fick skicka en remiss.

Nu verkar det dock ha vänt lite (han är 8,5 år) och skolan fungerar bättre. Lite normalt ”pojkbus” finns kvar, men inte värre än hos någon annan enligt lärarna. Han fick gå i en specialklass ett tag där det var enbart några få barn och en speciallärare, nu håller han på att introduceras in i vanliga klassrummet igen med stora framsteg.

Jag hoppas det blir en vändning för er med, men som sagt så är det BUP som gäller. Ta hand om er!

 

[em-pirre]

Håller såklart med om att söka hjälp. Men svaret på varför skolan inte reagerat är kanske det som beskrivs att barnet i skolan är en lugn klok tjej som inte gör något väsen av sig?

Men alltså ett proffs ska kunna känna igen problem också hos lugna duktiga flickor. Det är liksom typiskt för flickor. Det får helt enkelt inte vara så att bara de som gör väsen får synas.