Hur ser du på mig?

[Korven]

Jag blev så glad när mitt jobb införde uniform för då slapp jag eländet med egna kläder.

 

[Kattennizze]

För att få ett jobb hade jag också kunnat klä (ut) mig om så krävdes. Men jag upplever det lite jobbigt att jag i längden skulle behöva klä mig på ett sätt som jag inte känner mig bekväm med. Till exempel om kläderna sänder ut sociala signaler som jag inte alls tycker är "mina" sociala signaler.

Jag tycker inte att det är ett helt litet problem, när jag tänker på vissa jobb jag kanske skulle kunna eller vilja ha. En del arbetsmiljöer kräver helt klart fler saker av en, än ens yrkeskompetens. När det gäller just framtoning-kläder-sociala signaler, tycker inte jag att det är oproblematiskt. Det ligger väldigt starka normalitetskrav i det där, ofta.

Ja precis. Jag hade blivit helt galen och rabiat och ylat mot månen om ett jobb krävde att jag skulle ha blus, kavaj och kjol och pumps. Det är bara så långt från mig som man kan komma. Jag skulle aldrig orka föreställa mig på ett sånt jobb i längden utan att garva ihjäl mig åt hur utklädd jag kände mig. Jag förknippar det väldigt starkt med människor som finner intresse i att diskutera utseende och kläder. Jag har noll intresse i saken. I mitt jobb har jag urtvättade träningskläder och mestadels arbetskläder vilket passar mig alldeles utmärkt.
TS: dessvärre noterar jag märken eftersom jag är uppvuxen i miljö där sånt var det viktigaste av allt, alltså hur rik och fin man var så man hade råd med det dyraste typ. Jag köper en del märkeskläder själv till barnen oftast begagnade eftersom det är av bättre kvalité.

 

[Kattennizze]

När jag tänker mera efter på saken inser jag att kjol, blus, pumps-träsket för mig handlar mera om att genus, att skapa kön. Och jag vantrivs så oerhört mycket med det.

 

[SaraMara]

Ja precis. Jag hade blivit helt galen och rabiat och ylat mot månen om ett jobb krävde att jag skulle ha blus, kavaj och kjol och pumps. Det är bara så långt från mig som man kan komma. Jag skulle aldrig orka föreställa mig på ett sånt jobb i längden utan att garva ihjäl mig åt hur utklädd jag kände mig. Jag förknippar det väldigt starkt med människor som finner intresse i att diskutera utseende och kläder. Jag har noll intresse i saken. I mitt jobb har jag urtvättade träningskläder och mestadels arbetskläder vilket passar mig alldeles utmärkt.
TS: dessvärre noterar jag märken eftersom jag är uppvuxen i miljö där sånt var det viktigaste av allt, alltså hur rik och fin man var så man hade råd med det dyraste typ. Jag köper en del märkeskläder själv till barnen oftast begagnade eftersom det är av bättre kvalité.

Finns det fortf jobb som kräver kjol och pumps - alltså där motsvarande "uniform" i form av lågklackade skor och byxor istället för kjol accepteras?

Själv har jag ett yrke med en viss klädkod, om än inte kostymkrav till vardags så ska vi ändå på med yrkesuniformen på ngt sätt. För egen del har jag inte längre ngt shoppingintresse alls, har blivit trista måsten att köpa årets kläder o försöker därför köpa lite dyrare och mer klassiskt för att slippa handla så ofta och samtidigt försöka undvika lågpriskedjorna som för mig har ett mkt lågt förtroendekapital att ta av avseende tillverkningsförhållanden.

Däremot förstår jag inte varför det är så viktigt att få uttrycka sin egen stil fullt ut på jobbet. Jag är ju inte där för att vara jag, jag är där för att skapa nytta för ngn annan. Kan tom vara lite gött att hänga på sig maktkappan (läs: kostymen) inför ngt viktigare eller mer obekvämt sammanhang. På ngt sätt tydliggör jag för mig själv att det är min yrkesroll som ska prestera då och inte jag som individ.

 

[Kattennizze]

Jo så är det ju, att man är professionell på jobbet men det jag menar är något annat, att jobbet stämmer överens med mina värderingar, min identitet, vem jag är och vad jag representerar. Och det är nog olika viktigt för människor, men för mig är det superviktigt. Därför skulle jag aldrig jobba på bank t ex.

 

[SaraMara]

Jo så är det ju, att man är professionell på jobbet men det jag menar är något annat, att jobbet stämmer överens med mina värderingar, min identitet, vem jag är och vad jag representerar. Och det är nog olika viktigt för människor, men för mig är det superviktigt. Därför skulle jag aldrig jobba på bank t ex.

Det där är alla oerhört viktiga käpphästar för mig också, men jag ser nog inte riktigt mina kläder som en värdering. Är det samma vad gäller andra typer av klädkoder också, som renodlade uniformsyrken? Jag förstår inte riktigt tror jag?

 

[Petruska]

Finns det fortf jobb som kräver kjol och pumps - alltså där motsvarande "uniform" i form av lågklackade skor och byxor istället för kjol accepteras?

Själv har jag ett yrke med en viss klädkod, om än inte kostymkrav till vardags så ska vi ändå på med yrkesuniformen på ngt sätt. För egen del har jag inte längre ngt shoppingintresse alls, har blivit trista måsten att köpa årets kläder o försöker därför köpa lite dyrare och mer klassiskt för att slippa handla så ofta och samtidigt försöka undvika lågpriskedjorna som för mig har ett mkt lågt förtroendekapital att ta av avseende tillverkningsförhållanden.

Däremot förstår jag inte varför det är så viktigt att få uttrycka sin egen stil fullt ut på jobbet. Jag är ju inte där för att vara jag, jag är där för att skapa nytta för ngn annan. Kan tom vara lite gött att hänga på sig maktkappan (läs: kostymen) inför ngt viktigare eller mer obekvämt sammanhang. På ngt sätt tydliggör jag för mig själv att det är min yrkesroll som ska prestera då och inte jag som individ.

Det som gör det jobbigt för mig, och som är anledningen till att jag har undvikit sådana yrken/arbetsplatser är just det där med genusuttryck som @Kattennizze pekar på. Det kostar för mycket kraft för mig att bära runt på den genusroll som följer av sådana kläder, om jag måste göra det i längden. Kravet betyder ju att min yrkesroll kopplas till en viss form av feminitet, och det ORKAR jag helt enkelt inte 8 timmar om dagen. Formell prydlighet är ju väldigt kopplat till kön/genus (det gäller ju öven klädkoder på formellare fester). Eftersom jag inte räknar med att kunna ändra sådana koder undviker jag dem istället.

 

[Raderad medlem 6459]

försöker därför köpa lite dyrare och mer klassiskt för att slippa handla så ofta och samtidigt försöka undvika lågpriskedjorna som för mig har ett mkt lågt förtroendekapital att ta av avseende tillverkningsförhållanden.

Vilka lite dyrare märken har schysst produktion?

 

[Myrten]

Det som gör det jobbigt för mig, och som är anledningen till att jag har undvikit sådana yrken/arbetsplatser är just det där med genusuttryck som @Kattennizze pekar på. Det kostar för mycket kraft för mig att bära runt på den genusroll som följer av sådana kläder, om jag måste göra det i längden. Kravet betyder ju att min yrkesroll kopplas till en viss form av feminitet, och det ORKAR jag helt enkelt inte 8 timmar om dagen. Formell prydlighet är ju väldigt kopplat till kön/genus (det gäller ju öven klädkoder på formellare fester). Eftersom jag inte räknar med att kunna ändra sådana koder undviker jag dem istället.

Fast jag tycker inte att den typen av kläder behöver förknippas med en viss typ av femininitet. Jag har ganska ofta kjol och kavaj. Typ nästan varje dag. Jag har det för att jag tycker att jag är klart snyggast i det och jag gillar att se bra ut. Sedan tycker jag att främst klänning är superbekvämt också. Dessutom har jag ibland höga klackar, smink och långa, målade naglar. På något vis har det blivit så att jag gått mer åt vad som traditonellt förknippas med femininitet på senare år, med ökad ålder, självförtroende och därmed pondus. Rosa är min favoritfärg. En chef jag hade utgjöt sig över färgen, vilka signaler den sände just rörande femininitet varpå jag raskt inhandlade en chockrosa, klassiskt skuren kavaj. Det är rätt intressant att se hur vissa stör sig på den... Men de flesta blir faktiskt glada över lite färg som sticker ut!

I min bransch är jeans och t-shirt det vanliga och helt accepterat. Att vara mer uppklädd är helt ok men inget krav (utom på chefsnivå i vissa sammanhang). Jag gillar att bryta mönstren, att påpeka att inte allt är som man väntar sig. Min klädstil har mycket med det att göra.

Beträffande hur andra klär sig bryr jag mig inte om jag inte ser något som är väldigt snyggt. Att jag tittar på andra är främst för att få inspiration. Mina egna kläder är en blandning av främst amerikanska designerkläder (mest Ralph Lauren och Calvin Klein), loppisfynd främst köpta i England (Newmarket har världens bästa charity shops!), lite svenskinköpta grejor från främst Bredenberg och SidenSelma och så enstaka plagg från kedjor, främst Lindex, KappAhl och Dea Axelsson.

 

[SaraMara]

Det som gör det jobbigt för mig, och som är anledningen till att jag har undvikit sådana yrken/arbetsplatser är just det där med genusuttryck som @Kattennizze pekar på. Det kostar för mycket kraft för mig att bära runt på den genusroll som följer av sådana kläder, om jag måste göra det i längden. Kravet betyder ju att min yrkesroll kopplas till en viss form av feminitet, och det ORKAR jag helt enkelt inte 8 timmar om dagen. Formell prydlighet är ju väldigt kopplat till kön/genus (det gäller ju öven klädkoder på formellare fester). Eftersom jag inte räknar med att kunna ändra sådana koder undviker jag dem istället.

Spännande! Jag har aldrig tänkt på kostymkrav som en könskodad pryl, snarare tvärtom. Alla blir liksom grå, svarta eller mörkblå kavajer i den stora massan, jag upplever snarare att den typen av klädkod blir mer könsneutral. Fokus ligger liksom inte på någons eventuella kvinnlighet, eller utseende, allas likhet och konformitet gör att jag upplever mig som mkt mindre (relativt) "ung tjej" än i många andra sammanhang.

Men då förutsätter jag visserligen just vad jag ovan skrev, att det är kostym som är kravet och valfritt huruvida detta genomförs i form av dräkt (vilket jag personligen inte ens äger) eller byxor, samt att pumps kan bytas till valfria "finare" skor. Så är det iaf i alla sammanhang jag stöter på kostymkravet i, alltså advokat/domstol, bankpersonal, styrelsemöten? Trodde i min enfald att krav på könskodad klädsel inte förekom utanför de formella festerna?

 

[TheRedLightning]

Berätta gärna hur du själv klär dig och hur du ser på andras klädstil.

Ärligt talat bryr jag mig inte, folk får gärna köpa vilka kläder de vill.

Jag orkar själv inte köpa märkeskläder, jag köper det som ser snyggt ut och gärna är billigt. Har hittat snygga kläder i secondhand, men ingen som kommenterat det. Jag vill nog inte heller va i en sådan roll där man måste "leva upp" till en viss nivå, känner mig rätt fri där jag befinner mig.
Har inte märkt att något "sett ner" på mig för att jag använder billiga kläder och skulle de göra det, då säger det mer om dom själva än om mig.

 

[SaraMara]

Vilka lite dyrare märken har schysst produktion?

Omöjligt att säkert veta att döma av alla skandaler, samt långa produktionskedjor, men jag går på vad jag upplever som csr-arbete med ngn form av validitetskontroll kopplat till att priset inte direkt omöjliggör uppfyllande av eventuella krav. Jag har valt att lita till Filippa K tex, enkla basplagg som alltid funkar på kontoret och som håller år ut och år in. Har också valt att lita till Dagmar tex.
Men visst, några garantier finns aldrig.

 

[Raderad medlem 6459]

@SaraMara Nej, för varenda dokumentär jag sett och varje reportage jag läst visar samma sak: märkeskläderna tillverkas typ i sweatshoppen vägg i vägg med sweatshoppen som gör kopiorna och lågspriskläderna. Så tips på faktiskt schyssta och bra märken hade tagits väl emot här kan jag säga. Priset säger ju tyvärr väldigt lite om förhållanden under tillverkningen har det visat sig.

 

[Gry]

Är hyfsat klädintresserad och gillar en del märken. Är dock reafantast och köper nästan aldrig på fullpris. Halva rea, 70% lr kanske 50%.

Jag kan ibland njuta av likasinnade entusiaster och på ett estetiskt sätt tilltalas av många stilar. Och visst, det ska erkännas, rysa över illasittande kläder som är fel i ett sammanhang (kraftigt fel) men det sistnämnda endast på det estetiska planet. Jag lägger sällan en värdering i själva personen.

Jag tycker nog att med lite intresse och med ganska lite pengar kan man hålla sig snygg, hel och ren med kläder som inte misspryder.

 

[Emale]

Jag tror inte att de med mycket märkeskläder ser ner på de som inte har det, om någon enstaka gör det så skulle jag skita i vad den personen tycker för det är ju lite rubbat. Däremot så tror jag att vi alla medvetet eller omedvetet vid första intrycket påverkas mycket av hur andra ser ut och skapar oss en bild eller av denne bla utifrån kläderna.

Det här med hur man ser på någon som dyker upp på jobbet i kofta och jeans när "alla andra" har kavaj tror jag beror mycket på personens position. Är personen högt uppsatt har ju denne makten att göra så och det kan nog tas emot positivt medan någon med lägre position kanske kan få en tillsägelse i värsta fall. Jag hade tidigare en chef i 40-årsåldern som enligt normen borde klätt sig neutralt a la kontorsbyxor och blus, typ men istället hade korta, tajta fodralklänningar i skrikiga färger matchat med skyhöga pumps också i skrikig färg eller trasiga jeans, tröja med tryck och pumps typ. De flesta respekterade henne för att hon gjorde sin grej, hon stack ut rejält från den grå massan i branschen och jag tror att färre hade vetat vem hon var om hon klätt sig "som alla andra". Hon var och är väldigt duktig och framgångsrik inom det hon gör så uppenbarligen är kläderna inget hinder, kanske en fördel.

Min egen garderob har börjat förändras mer från "studentklädsel" till "kontorsklädsel" och det påverkar även hur jag klär mig på fritiden eftersom garderobsutbudet har börjats förändrats. Men jag vill gärna ha lite yngre/coolare känsla i kläderna än mina äldre kollegor då jag är ganska ung. Jag klär mig ganska stilrent och neutralt, de flesta kläder är från HM, Monki, Weekday och skorna från Scorett eller Zoe. Jag använder oftast kläderna tills jag sliter ut dem och slänger inte för att något blivit lite slitet eller urtvättat men plagget degraderas och använts i sammanhang där jag tycker det spelar mindre roll.

Jag tycker att det går att hitta kläder på kedjorna som ser ut att ligga i samma prisklass som märkeskläder. Mina finbyxor/kontorsbyxor kostade 250 kr på en kedja. Då hade jag provat flera stycken innan i olika prisklasser upp till 2000 kr ungefär och dessa lågprisbyxor var helt klart snyggast och såg väl också "dyrast" ut eftersom det satt bäst på mig.

Vad gäller skor, väskor och i vissa fall ytterplagg tycker jag att prisklass syns tydligare och framförallt påverkar hållbarheten mer. Jag köper därför aldrig skor/väskor i de allra billigaste prisklasserna. Ett par skor för 1200-2000 kr som jag putsar och klackar om regelbundet håller betydligt längre än ett par för 600 kr och blir därför inte dyrare i längden för mig. Jag bryr mig dock inte om märken i sig utan det är kvalitén som är viktig, att jag har flera skor av samma märke beror på att det märket tilltalar mig rent stilmässigt.

 

[Hedinn]

Spännande! Jag har aldrig tänkt på kostymkrav som en könskodad pryl, snarare tvärtom. Alla blir liksom grå, svarta eller mörkblå kavajer i den stora massan, jag upplever snarare att den typen av klädkod blir mer könsneutral. Fokus ligger liksom inte på någons eventuella kvinnlighet, eller utseende, allas likhet och konformitet gör att jag upplever mig som mkt mindre (relativt) "ung tjej" än i många andra sammanhang.

Men då förutsätter jag visserligen just vad jag ovan skrev, att det är kostym som är kravet och valfritt huruvida detta genomförs i form av dräkt (vilket jag personligen inte ens äger) eller byxor, samt att pumps kan bytas till valfria "finare" skor. Så är det iaf i alla sammanhang jag stöter på kostymkravet i, alltså advokat/domstol, bankpersonal, styrelsemöten? Trodde i min enfald att krav på könskodad klädsel inte förekom utanför de formella festerna?

Så tror jag med, lär väl vara få arbetsplatser som har krav på kjol?

Oavsett är det ju dock främst kunderna som styr det och ja, jag kan absolut erkänna att jag skulle känna betydligt mer förtroende för en advokat klädd i kostym än en advokat som såg ut att vara på väg till ett raveparty. Men så kanske det har viss betydelse att jag tycker det är snyggt med den typen av klädsel, samt att jag inte personligen känner ett behov av att uttrycka min personlighet genom kläderna i jobbet. Kan ju dock förstå om man inte känner sig bekväm i sån klädsel, men då går det ju faktiskt att undvika den typen av jobb.

 

[Luff]

Jag jobbar i en grupp med lika många kvinnor som män. Vi är två av kvinnorna som klär oss helt casual - inget smink, inga scarfs, inget pynt. Rena och hela i tröjor el skjortor och jeans, håret i tofs. Vi får ofta tips om hur vi kan piffa upp oss.
Killarna klär sig som oss. INGEN tipsar dom om hårvård eller accessoarer. Killarna anses vara välklädda om dom har en färgglad tröja, vi kvinnor måste lägga till en scarf.
Dom välsminkade tjejerna ser jättefräscha ut på ytan, vi andra två kan se lite trötta ut pga avsaknad av smink - fast vi inte är tröttare så får vi frågor om vi sovit dåligt. Ingen tycker en man med bleka ögonfransar "ser trött ut". Det ses som hans naturliga utseende.
Så nog är det könsstyrt alltid.

 

[Kattennizze]

Det där är alla oerhört viktiga käpphästar för mig också, men jag ser nog inte riktigt mina kläder som en värdering. Är det samma vad gäller andra typer av klädkoder också, som renodlade uniformsyrken? Jag förstår inte riktigt tror jag?

Jag tänker nog att ens kläder är ett sätt att uttrycka sig, mer än att bara smycka sig. Och då blir det automatiskt en del av ens identitet. Att gå i begagnade och återanvända kläder säger ju en hel del av ens värderingar, att klä sig med kläder som man förnknippar med att man har ett visst kön, säger också en hel del. Eftersom jag inte känner mig bekväm med det kvinnligs uttrycket har mest könsneutrala kläder. Till vissa tillställningar och högtider har jag klänning men i mjuk trikå modell oftast kängor som bryter av det feminina.

 

[Kattennizze]

Fast jag tycker inte att den typen av kläder behöver förknippas med en viss typ av femininitet. Jag har ganska ofta kjol och kavaj. Typ nästan varje dag. Jag har det för att jag tycker att jag är klart snyggast i det och jag gillar att se bra ut. Sedan tycker jag att främst klänning är superbekvämt också. Dessutom har jag ibland höga klackar, smink och långa, målade naglar. På något vis har det blivit så att jag gått mer åt vad som traditonellt förknippas med femininitet på senare år, med ökad ålder, självförtroende och därmed pondus. Rosa är min favoritfärg. En chef jag hade utgjöt sig över färgen, vilka signaler den sände just rörande femininitet varpå jag raskt inhandlade en chockrosa, klassiskt skuren kavaj. Det är rätt intressant att se hur vissa stör sig på den... Men de flesta blir faktiskt glada över lite färg som sticker ut!

I min bransch är jeans och t-shirt det vanliga och helt accepterat. Att vara mer uppklädd är helt ok men inget krav (utom på chefsnivå i vissa sammanhang). Jag gillar att bryta mönstren, att påpeka att inte allt är som man väntar sig. Min klädstil har mycket med det att göra.

Beträffande hur andra klär sig bryr jag mig inte om jag inte ser något som är väldigt snyggt. Att jag tittar på andra är främst för att få inspiration. Mina egna kläder är en blandning av främst amerikanska designerkläder (mest Ralph Lauren och Calvin Klein), loppisfynd främst köpta i England (Newmarket har världens bästa charity shops!), lite svenskinköpta grejor från främst Bredenberg och SidenSelma och så enstaka plagg från kedjor, främst Lindex, KappAhl och Dea Axelsson.

Intressant. Jag hade gråtit blod om jag tvingats bära en kavaj. Däremot har jag märkt att jag reagerar instinktivt om någon klär sig i kläder som är pråliga och som förknippas med arbetarklass. Då hatar jag mig själv eftersom jag blir så tydligt medveten om min medelklasstillhörighet.

 

[Inte_Ung]

På mitt jobb när vi skulle anställa för en ganska teknisk tjänst så tyckte en av cheferna att den sökande hade för fina kläder och inte såg ut som den nörd de letade efter. en av kommantarerna var att han hade dyra fina skor.

Jag brukar se ut som att jag kan arbeta.
Man kan jämföra med en ryttare med litet för nya och hela ridkläder.
Den med slitna och använda ridbyxor ser mer ut som att den kan rida.