Hur orkar man gå vidare?

[Melissa]

Sv: Hur orkar man gå vidare?

Han vrickade sig, och pgr. av åldern läkte aldrig skadan, och han kunde inte ridas mer.
Han var en fantastisk ponny, en stjärna, och visste om det och skulle aldtig trivas med att inte vara nr 1, och träna/tävla. Han fick dö innan han blev gammal och grå mentalt och fysiskt. Men jag har aldrig, aldrig varit med om något värre. Vi har vuxit upp tillsammans.
Jag vill aldrig satsa igen.

 

[minternet]

Sv: Hur orkar man gå vidare?

Inte kul...

Inte lätt men försök att inte tänka att det var hemskt...det är nog som du säger...han hade inte trivts med att inte vara ok.
Han galopperar på gröna ängar nu med fladdrande man och är jättelycklig med de andra hästarna där...
Han kanske träffar min Fire som kom dit hösten 2005...vem vet...

Vi tog bort en liten gubbe denna veckan dessutom...han var över 30 år gammal och jättedålig. Jag kan bara tänka att han har det så mycket bättre nu, jag vet ju det.

// M

 

[Copydrew]

Sv: Hur orkar man gå vidare?

Usch, är så ledsen för din skull!!

Ett av de två fölen i vårat stall dog i onsdags, hon sprängde staketet och sprang ner i ett dike där hon bröt benet... Det andra fölet står fortfarande vid grinden på morgnarna och väntar på att hennes kompis ska komma ut..

Jag antar att det hela måste ta sin tid och man måste få gråta ordentligt. Vi hästägare kramar om varandra i stallet och på kvällarna ringer vi och gråter i telefon tillsammans.. Men som sagt, ta den tid du behöver och stäng ingenting inne, behöver du gråta så gör det och om du känner att du vill prata med någon så gör det!

Ta hand om dig!!
Massor av tröstkramar från Copydrew, som själv sitter och gråter

 

[Melissa]

Sv: Hur orkar man gå vidare?

Tack! Jag försöker gå vidare, men det känns tungt. Jag ska vänta någon månad och se hur det känns. Om jag ska börja rida igen. Just nu känns det värre när jag ser hästar.

 

[Attlid]

Sv: Hur orkar man gå vidare?

Min bästa vän lämnade oss sommaren 2005 och jag vet hur du känner dig.
Jag var hemma i en vecka och grät, tänkte igenom allt som hänt och allt vi varit med om innan det hände. Efter den veckan kändes det lättare. Det har snart gått två år och jag gråter fortfarande, men nu minns jag honom med ett leende för alla stunder vi hade. Och jag är tacksam över att han fanns där för mig så länge som han gjorde.

Jag tror att det är nyttigt för dig att träffa andra hästar, hur svårt det än är/känns. Jag red tre dagar efter att min Quito avlivats, på Windy (min nuvarande medryttarhäst sedan tre år tillbaka) och fick då en chans att se hans tomma grimma, hans box - och inse. Han kommer inte tillbaka även om jag gråter, så varför inte tänka på honom med ett leende, precis som han förtjänar...

Lycka till.