Hur mycket är drömjobbet värt?

[Kattennizze]

Jag känner igen en del av den rastlöshet som du beskriver. Att livet liksom är temporärt.

Nu bor jag sedan 13 år tillbaka i samma stad och mina föräldrar bor bara ca 45 min från mig.

Jag har inga kopplingar till min hemort egentligen eftersom de flesta flyttat från orten och bor lite överallt.

Men jag har inte rotat mig och eftersom jag inte har det på 13 år så tror jag inte jag kommer att göra det heller.

Det är jobbigt att inte riktigt känna sig hemma men jag vet inte om jag skulle göra det någonstans?

Vad gäller jobbet, så känner jag det nog som du. Det är så roligt och ibland funderar jag: "Tänk att jag får betalt för något som är så spännande och utvecklande." Det är en ynnest.

Så nu vill jag inte flytta från jobbet, bara för att möjligen trivas mer någon annanstans. Jobbet är trots allt väldigt viktigt för min allmänna trivsel.

Oj vad jag känner igen mig! Förutom att jag bott här i 15 år nånting, ca 100 mil från min ursprungliga hemstad. Men, jag känner precis som du, jag har inte rotat mig. Och det suger. Men, jag har goda vänner och ett drömjobb här. Så rycka upp min familj för bara en känsla av främlingsskap, vet jag inte. JAg vet ju inte om jag hittar ett lika bra jobb nånannanstans liksom. Å andra sidan börjar jag mer och mera tycka att den där känslan av främlingsskap är irriterande och gnagande. Jag vill väldigt gärna rota mig här men kommer aldrig att göra det faktiskt. Dessutom, jag är medelålders nu, och livet bara går och går och jag tycker att jag sitter fast här medan livet pågår nånannanstans typ. Och så är det ju inte. Det pågår här, just nu, för mig. Och känslan av att det gnager blir bara större.

 

[Korven]

Oj vad jag känner igen mig! Förutom att jag bott här i 15 år nånting, ca 100 mil från min ursprungliga hemstad. Men, jag känner precis som du, jag har inte rotat mig. Och det suger. Men, jag har goda vänner och ett drömjobb här. Så rycka upp min familj för bara en känsla av främlingsskap, vet jag inte. JAg vet ju inte om jag hittar ett lika bra jobb nånannanstans liksom. Å andra sidan börjar jag mer och mera tycka att den där känslan av främlingsskap är irriterande och gnagande. Jag vill väldigt gärna rota mig här men kommer aldrig att göra det faktiskt. Dessutom, jag är medelålders nu, och livet bara går och går och jag tycker att jag sitter fast här medan livet pågår nånannanstans typ. Och så är det ju inte. Det pågår här, just nu, för mig. Och känslan av att det gnager blir bara större.

Den blir inte mindre heller tycker jag.

 

[stjarnfrugt]

@stjarnfrugt Ska vi bilda krisklubb?

Låter mkt bra vart bor du och när ska vi fika?

*kl

I övrigt tänker jag rätt ofta numera på den här känslan av rotlös, som beskrivs av andra i tråden också. Vad är det? Vad gör att man känner sig rotad? Vad gör att man inte känner det? Är det superviktigt?

Jag tänkte ju länge att rotad är man därifrån man kommer. Nu är jag här. Visst känner jag mina rötter, men samtidigt kanske jag vuxit ifrån den typ av livsföring som många lever i här? Det i sig kanske gör att jag inte kommer känna mig tillhörig här heller?
Jag kan inte se mig sittandes i ett hus med en karl vars prilla är större än läppen, där huvudansvaret för det gemensamma livet är mitt och där mannen ska lattja med grabbarna, köra skoter och jaga älg. Där jag får hänga med som nåt sorts kuttersmycke, delta på kvinnliga villkor dvs lite i bakgrunden. Och lyssna på de roliga skämten om "hur kärringar är". Och om vad som är för bögigt för att göras av en man, och görs det så är det under hot från frun. Alltså detta hör jag dagligen på jobbet, och jag tänker att är det såhär det är i alla förhållanden är jag faktiskt glad att jag är singel. Eller sett världen för den delen, och vet att annat finns.

Jag känner ju tex att nu har jag hittat dit där jag skulle vara rotad. Jag har förvisso inte bott i den här staden förr men det är i rätt område, och det finns faktiskt ingen annan stad i den här delen av landet som är ett alternativ öht om man har något som helst krav på hästlivet Och att kunna ha ett jobb som är fungerande samtidigt. Med andra ord så här det här jag ska bo, eller så kan jag flytta tillbaka till Mälardalen igen. Där vet jag att hästlivet fungerade. Eller så kan jag dra ner till Skåne, om det inte duger med hästlivet där så är jag orimlig i mina krav.

Det bästa som den här flytten hit har gett mig är faktiskt insikten om att detta var vad jag suktade efter i åratal och det blev inte guld och gröna skogar av det. Det är faktiskt jätteskönt. För det ger mig också friheten i att känna att om jag nu efter 1-2 år (för jag tycker att det är den tiden man måste ha för att ge det en ärlig chans att hitta vardagen) inser att Nej, jag kan inte ha det såhär - jag kan inte leva med att hästeriet går på lågfart för det är det enda jag gör utom jobbar, och jag kan inte leva med att jämställdhetssynen är fastfrusen på 60-talet... Då har jag faktiskt ett annat lugn i att faktiskt flytta. Då behöver jag inte gå runt i åratal och sukta efter att flytta hem. Då har jag provat. Och kanske kan jag då etablera mig dit jag kommer, istället för att gå och vänta på att flytta hem.

Jag har bestämt att ge det 1-2 år, minst. Sen kan jag utvärdera. Just nu känner jag dock en ganska stor ångest över just den biten som faktiskt fungerar bra här - närheten till familjen och släkten. Jag känner mig liksom skyldig dem att vara här, de blir inte yngre precis. Och flyttar jag igen kommer jag antagligen aldrig tillbaka heller mer än som gäst. Jag slits mellan det och mitt ego - jag lever bara en gång och ridningen är det enda jag satsar på. Jobba gör jag i huvudsak för att betala ridningen och jag har en arbetsmarknad i hela landet.
Frågan är om närheten till familjen och släkten väger upp nedbytet hästmässigt. Och frågan är om uppbyte hästmässsigt väger upp avståndet hem till dem, om jag flyttar igen. Det är vad jag hoppas veta om jag ger det lite mer tid här.

 

[Myrten]

@stjarnfrugt Jag har inte satt några gränser på hur länge jag måste stanna eller inte stanna, mest att det från början verkade vara så att jag inte kunde få jobba kvar mer än ett år, sedan kom vi på att vi kunde öka det till 1,5. Men nu hittade arbetsgivaren ett påhittigt sätt att göra det längre. Så det var mer att jag flyttade hit med en satt ram, vad jag skulle hitta på efter det visste jag inte, men skulle hålla ögonen öppna i hela landet i princip efter vettiga jobb, eller kanske flytta till USA igen ett tag. Det är nu när ramen som fanns ruckats som jag börjat fundera på hur jag vill ha det, varför, vad som är värt mest eftersom jag inte kan få allt osv osv osv...

Men det här känns igen och skitsamma om jag blir kvar länge eller inte!

Du tänkte dig vara på besök från början och det blir längre, men du tycks ju också från början ha varit öppen för att du inte skulle komma tillbaka till din hemstad efter ditt nuvarande jobb utan ställt in dig på ett mer mobilt liv. Jag tänker då, är det så att du i ditt tänk sett din gamla hemstad som hemmet och du nu, när vistelsen i den nya staden blir längre, har svårt att se den ta platsen som hemmet?

Jag levde i många år på tillfälligt besök i den stad jag bor nu eftersom jag kom hit för att studera. Jag vet inte riktigt när staden övergick till att bli min hemstad. Kanske när jag råkade få jobb här efter studietiden och därför inte "behövde" flytta. Nu är jag fortfarande kvar och det som skulle bli först en termin, sedan 3-4 år har blivit 28 år. Betydligt mer än halva mitt liv. Kände jag mig hemma från början? Nej. Gör jag det nu? Ja. Men inte mer än att jag med stor sannolik kommer att flytta härifrån inom 1-2 år för nu har jag fått ett annat jobb och pendlingen är för dryg. Men för mig är det otroligt mycket värt att ha ett jobb som är utvecklande och som man trivs på!

I ditt läge skulle jag prioritera jobbet, för den typen av jobb du beskriver växer nog inte på träd oavsett bransch. Och rörande barndomskamrater - även om du skulle bo kvar i din hemstad förändras alltid vänskapsförhållanden. Du kommer naturligtvis inte att få nya barndomskamrater, för barndomen är över (och även ungdomen tror jag man räknar det som även om du fortfarande är ung). Men det kommer säkert nya och de gamla finns ju kvar. Även om förhållande och kontakt ser annorlunda ut.

 

[Paddington]

Jag flyttade 30mil på vinst för snart 20år sedan. I början var in min inställning att jag skulle ju inte stanna utan det var bara provisoriskt och något jag skulle göra tills jag hittade ett jobb "hemma". Efter fem år hade jag fortfarande kvar flyttkartongerna för jag skulle ju flytta hem och det här var bara något temporärt. Jag trivdes inte där jag bodde, hade inga vänner för även om jag bodde här så hade jag jobbet i en annan stad så jag sov i stort sett bara i min lgh.

Det ändrade sig på arbetsfronten, efter ytterligare två år fick jag jobb i staden jag bodde, sakta började jag lära känna lite folk som även bodde i samma stad. Jag började känna mig lite mer rotad men skulle iaf snart flytta hem. Köpte en lägenhet för den kunde ju vara en investering..

Hittade drömjobbet i min gamla hemstad. En fantastisk känsla och möjlighet att flytta hem. Bestämde mig för att nästa gång jag åkte hem skulle jag gå omkring på gatorna med inställningen "det här är min hemstad". Efter en timme hade jag fått nog! Jag skulle inte kunna tänka mig flytta hem igen och samma gamla bekanta gator som jag vuxit upp, men samma människor, med samma mentalitet som inte förändrats nämnvärt.

Det slutade med att jag aldrig sökte det där jobbet, jag slängde mina flyttkartonger, bor kvar i min "investeringslägenhet" och räknar numera denna stad som min hemstad. Dock ser jag inte framför mig att jag kommer att bo här för alltid. Men hem till min gamla hemstad flyttar jag inte.

Säger precis som någon annan ovan i tråden - stanna inte upp livet i väntan på "om/när". Jag ångrar att jag hade inställningen att det här inte var hemma och det har tagit tid att bygga upp relationer och skaffa vänner. Något som jag hade kunnat haft mycket tidigare om jag haft en annan inställning själv.

 

[Korven]

Jag flyttade från Norrland till Uppland 1971 för att jag skulle se mig om lite. 1973 får jag jobb i Sth och tänkte jobba i 5 år för att senare återuppta studierna. Gifter mig , får barn, skiljer mig och har samma jobb år ut och år in. Vart tog livet vägen? Sen kunde jag inte tänka mig att flytta upp igen, men fri från jobb och häst vet jag fortfarande inte var hemma är. Hemmet är ju här men hemma är det inte. Svårt det där.

 

[lizan]

Vad intressant det är att läsa allas historier- tack för att ni delar med er!


Önskar att mitt hemhem fina Göteborg (där mitt tillhåll när jag är hemhemma dock bytts mot Alingsås för ganska många år sedan, men det är ju så nära så) kunde kännas mindre som det riktiga hemmet som några av er fått uppleva med era gamla städer. Jag har "oturen" att inte bara ha mina gamla vänner från förr där, utan också att några av de jag verkligen fann under studietiden också samlats däromkring. Försöker ibland övertala några av dem om att Uppsala är en mycket bättre ort, men det verkar gå trögt.

Jag tror att en del av problemet är att jag varit mer eller mindre på språng i så många år. Inklusive att jag sedan sommaren 2012 haft ytterligare en stad att bo pga sommarjobb.

 

[prinsessfeminist]

Jag säger som @lizan - Tack för alla berättelser som ni så generöst delar med er av!

Jag har läst och begrundat och kanske är detta en del av att växa upp?

Jag skulle inte själv kunna tänka mig att flytta till den ort där mina föräldrar bor. Det är inte hemma längre så rotlös är jag liksom överallt.

Funderar på det där med att inte packa upp lådorna. Lite så har det varit för mig. Varför anstränga sig för mycket eftersom "nästa steg" är runt hörnet.

Med det menar jag inte att jag har flyttlådor bokstavligen men nog har det varit så att jag inte känt mig så motiverad att renovera tex.

Tack vare din tråd @lizan så har jag fått lite nya perspektiv. Kanske dags att göra något åt känslan i kroppen och faktiskt bestämma sig!

Tack alla!

 

[Kattennizze]

Låter mkt bra vart bor du och när ska vi fika?

*kl

I övrigt tänker jag rätt ofta numera på den här känslan av rotlös, som beskrivs av andra i tråden också. Vad är det? Vad gör att man känner sig rotad? Vad gör att man inte känner det? Är det superviktigt?

Jag tänkte ju länge att rotad är man därifrån man kommer. Nu är jag här. Visst känner jag mina rötter, men samtidigt kanske jag vuxit ifrån den typ av livsföring som många lever i här? Det i sig kanske gör att jag inte kommer känna mig tillhörig här heller?
Jag kan inte se mig sittandes i ett hus med en karl vars prilla är större än läppen, där huvudansvaret för det gemensamma livet är mitt och där mannen ska lattja med grabbarna, köra skoter och jaga älg. Där jag får hänga med som nåt sorts kuttersmycke, delta på kvinnliga villkor dvs lite i bakgrunden. Och lyssna på de roliga skämten om "hur kärringar är". Och om vad som är för bögigt för att göras av en man, och görs det så är det under hot från frun. Alltså detta hör jag dagligen på jobbet, och jag tänker att är det såhär det är i alla förhållanden är jag faktiskt glad att jag är singel. Eller sett världen för den delen, och vet att annat finns.

Jag känner ju tex att nu har jag hittat dit där jag skulle vara rotad. Jag har förvisso inte bott i den här staden förr men det är i rätt område, och det finns faktiskt ingen annan stad i den här delen av landet som är ett alternativ öht om man har något som helst krav på hästlivet Och att kunna ha ett jobb som är fungerande samtidigt. Med andra ord så här det här jag ska bo, eller så kan jag flytta tillbaka till Mälardalen igen. Där vet jag att hästlivet fungerade. Eller så kan jag dra ner till Skåne, om det inte duger med hästlivet där så är jag orimlig i mina krav.

Det bästa som den här flytten hit har gett mig är faktiskt insikten om att detta var vad jag suktade efter i åratal och det blev inte guld och gröna skogar av det. Det är faktiskt jätteskönt. För det ger mig också friheten i att känna att om jag nu efter 1-2 år (för jag tycker att det är den tiden man måste ha för att ge det en ärlig chans att hitta vardagen) inser att Nej, jag kan inte ha det såhär - jag kan inte leva med att hästeriet går på lågfart för det är det enda jag gör utom jobbar, och jag kan inte leva med att jämställdhetssynen är fastfrusen på 60-talet... Då har jag faktiskt ett annat lugn i att faktiskt flytta. Då behöver jag inte gå runt i åratal och sukta efter att flytta hem. Då har jag provat. Och kanske kan jag då etablera mig dit jag kommer, istället för att gå och vänta på att flytta hem.

Jag har bestämt att ge det 1-2 år, minst. Sen kan jag utvärdera. Just nu känner jag dock en ganska stor ångest över just den biten som faktiskt fungerar bra här - närheten till familjen och släkten. Jag känner mig liksom skyldig dem att vara här, de blir inte yngre precis. Och flyttar jag igen kommer jag antagligen aldrig tillbaka heller mer än som gäst. Jag slits mellan det och mitt ego - jag lever bara en gång och ridningen är det enda jag satsar på. Jobba gör jag i huvudsak för att betala ridningen och jag har en arbetsmarknad i hela landet.
Frågan är om närheten till familjen och släkten väger upp nedbytet hästmässigt. Och frågan är om uppbyte hästmässsigt väger upp avståndet hem till dem, om jag flyttar igen. Det är vad jag hoppas veta om jag ger det lite mer tid här.

Det du beskriver med män som hatar kvinnor i nån slags förtäckt machokultur, skulle jag aldrig trivas i såklart. Det är synnerligen vidrigt.
Jag undrar jag, om jag flyttade tillbaka till där jag kommer ifrån, tror jag att jag skulle tycka att det var hemskt på många sätt, men jag skulle känna igen det. Det är något jag är hemtam med och känner igen. Det gör jag inte nu, trots alla dessa år jag bott här...alltid är det nåt jag inte förstår eller en oskriven regel jag inte fattar. Samtidigt trivs jag här, på ett plan, med jobbet, men boendet, med staden. Klurigt klurigt.

 

[stjarnfrugt]

@Kattennizze Nej så ska jag inte hårdra det. Det är verkligen ingen "män som hatar kvinnor"-kultur. Det är mer slentrian, det är så man alltid gjort, sagt och skojat. Det är något som aldrig ifrågasatts, man har fostrats in i det och aldrig behövt eller haft lust att tänka mer på det. Och på samma sätt växer ens barn upp och kulturen förs vidare. Det är outtalat, en kultur, oskrivna lagar. Jag tror verkligen inte att det i grund och botten handlar om att man ogillar kvinnor. Man har bara inte ens funderat över könsnormerna.

 

[tanten]

@Kattennizze Nej så ska jag inte hårdra det. Det är verkligen ingen "män som hatar kvinnor"-kultur. Det är mer slentrian, det är så man alltid gjort, sagt och skojat. Det är något som aldrig ifrågasatts, man har fostrats in i det och aldrig behövt eller haft lust att tänka mer på det. Och på samma sätt växer ens barn upp och kulturen förs vidare. Det är outtalat, en kultur, oskrivna lagar. Jag tror verkligen inte att det i grund och botten handlar om att man ogillar kvinnor. Man har bara inte ens funderat över könsnormerna.

Visst är det så på väldigt många håll. Jag känner igen det väldigt väl. Tyvärr.

Samtidigt har åtminstone jag känt att jag måste vara just sådär obekväm och ifrågasätta eller vrida på argumenten. Kan man göra det med en ordlek eller ett skämt kan man komma undan med en hel del... Ibland går det inte och då är jag enbart obekväm. Men det kan jag ta.

Slentrian går att förändra.

 

[Kattennizze]

@Kattennizze Nej så ska jag inte hårdra det. Det är verkligen ingen "män som hatar kvinnor"-kultur. Det är mer slentrian, det är så man alltid gjort, sagt och skojat. Det är något som aldrig ifrågasatts, man har fostrats in i det och aldrig behövt eller haft lust att tänka mer på det. Och på samma sätt växer ens barn upp och kulturen förs vidare. Det är outtalat, en kultur, oskrivna lagar. Jag tror verkligen inte att det i grund och botten handlar om att man ogillar kvinnor. Man har bara inte ens funderat över könsnormerna.

Fast det är ju det man gör, innerst inne. Män som föredrar andra män, alltid före andra kvinnor. Kvinnor är ju bara objekt, män däremot de heter ju nånting och de lyssnar man till. De är ju dom som räknas liksom. Så vad annars ska man klassa det hela som-egentligen? Vad tycker du?

 

[Kattennizze]

Visst är det så på väldigt många håll. Jag känner igen det väldigt väl. Tyvärr.

Samtidigt har åtminstone jag känt att jag måste vara just sådär obekväm och ifrågasätta eller vrida på argumenten. Kan man göra det med en ordlek eller ett skämt kan man komma undan med en hel del... Ibland går det inte och då är jag enbart obekväm. Men det kan jag ta.

Slentrian går att förändra.

Slentrian eller förtryck. Det beror väl på hur man ser på det.

 

[stjarnfrugt]

@tanten Jag är precis som du beskriver. Jag ifrågasätter, ställer motfrågor eller bara synliggör hur plumpa de ibland är i sina uttalanden. Jag skulle faktiskt inte kunna vara på nåt annat sätt. Antagligen tycker många att jag är otroligt jobbig och obekväm, en sån där man inte kan skämta med osv men jag kunde inte bry mig mindre.
Självklart är det inte alltid enkelt att vara som jag är, men det är Så inte min natur att le och vara tyst. Det är väl snarare det bemötandet från kvinnor i alla tider som sett till att det fortfarande är såhär...

 

[stjarnfrugt]

@Kattennizze Jag förstår din poäng och jag håller med dig helt och fullt. Men just uttrycket "män som hatar kvinnor" relaterar jag till sexuella övergrepp såsom filmen med samma namn.

Det är dock något som känns tröstlöst. Man är liksom aldrig en fullskalig medlem av gänget, en kollega på lika villkor. Det spelar ingen roll hur bra eller dålig man är, man kommer aldrig in i herrklubben.

Nu blev det ju lite av ett trådkap här, vilket inte var meningen

 

[prinsessfeminist]

@Kattennizze Jag förstår din poäng och jag håller med dig helt och fullt. Men just uttrycket "män som hatar kvinnor" relaterar jag till sexuella övergrepp såsom filmen med samma namn.

Det är dock något som känns tröstlöst. Man är liksom aldrig en fullskalig medlem av gänget, en kollega på lika villkor. Det spelar ingen roll hur bra eller dålig man är, man kommer aldrig in i herrklubben.

Nu blev det ju lite av ett trådkap här, vilket inte var meningen

Men, för att åter knyta till starten på tråden.

Kan den där känslan av att inte bli "fullvärdig medlem" också gälla bostadsort, klass eller normer?

Jag jobbar i en miljö där det på ytan är jämställdhet men visst är det så att vissa har mer tillträde till makten. Vad gäller kön så tror jag många känner igen sig.

 

[tanten]

@Kattennizze
Det är dock något som känns tröstlöst. Man är liksom aldrig en fullskalig medlem av gänget, en kollega på lika villkor. Det spelar ingen roll hur bra eller dålig man är, man kommer aldrig in i herrklubben.

Det där hör jag från landsbygden, från olika håll. och jag känner inte igen det.
Kanske beroende på att min bygd av tradition har haft starka kvinnor som ägare av större gårdar och starka kvinnor i organisationsliv och politik.
En gammal kvinna sa bistert att i vår kommun kunde vi inte ha varannan damernas på våra Centerlistor för då fick vi knuffa undan hälften av våra toppnamn.
Däremot inne i stan har det varit bruksortens mansdominans som gällt. Men "våra" kvinnor har inte blivit sämre behandlade för det.

Ett av mina malliga ungdomsminnen är från ryttarföreningen i byn. En av bönderna, en ponnypappa, skulle säga något men vände sig till unga jag och sa -säg det du, du kan uttrycka det mycket bättre än jag.

Jag tror att detta kan ha mycket med tradition och lokala förutsättningar att göra.
När det gäller makt och inflytande har kvinnorna här haft stor roll och det har levt kvar. På andra orter är det annorlunda.

Så - det jag ville säga är att det du @stjarnfrugt säger inte är allmängiltigt. Det ger väl hopp?

Och TS - åter, man får de gränser man sätter själv.

 

[stjarnfrugt]

@tanten Det ger verkligen hopp Tyvärr gäller inte den ordningen just här. Vart bor du? Kanske skulle jag flytta dit