Hur mäter man hunderfarenhet? År, antal, kurser?

[purity_666]

Jag funderade lite på det där. Många i diskussioner slänger ur sig att "de minsann haft hund i 25 år och vet vad de pratar om"
Så då tänkte jag. Mina föräldrar har haft hund i drygt 30 år, ja själva då. De är båda uppvuxna med hund, men på egen hand ägt hund tillsammans i drygt 30 år. De har under den tiden haft 4 hundar.
En byracka som de fick gratis för att den var understimulerad och småtokig. De gav upp rätt snabbt och den avlivades. Sen en amerikanare, som bara blev drygt 2 pga sjukdom. Sen 2 amerikanare på rad där båda blev 11-12 år. På 30 år har de alltså haft 4 hundar. Räknas det som stor erfarenhet?
Om man har en hund åt gången och alla hundar blir över 10 år så blir åren många, men antalet hundar blir inte så många.

Sen kan man ju vara 25 år och hunnit äga 10 hundar. Kanske uppfödning, kanske någon form av verksamhet, eller bara hundtokig. Är den personen erfaren då? Mer erfaren än någon som ägt hundar i 30 år, men inte så stort antal hundar?

Eller är det utbildning/kurs som gäller? Att man kan vara 19, men gått flera kurser och tävlat hund och därmer räknas som erfaren?

Eller spelar hundens psyke in? Räknas man som mer erfaren om man tar sig an problemhundar, än de som haft enkla familjehundar utan större problem?

Frågan väcktes just för att folk slänger sig med olika uttryck i diskussioner att de vet mest för att de haft hundar i si och så många år, någon annan har ägt x antal hundar och ännu någon annan har tävlat.

Så var anser ni? Vad väger tyngst egentligen?

 

[machafuko]

Jag tänker så här:

Du kan antingen ha erfarenhet av att ha hund, eller så har du erfarenhet av hundar. Det är två skilda saker. Den ena säger att du har erfarenhet av att ha ägt hund(ar) och den andra säger att du har erfarenhet av djurhanteringen och alla dess bitar (ev träning, uppfostran, beteendehantering).

Det första förutsätter inte det andra, men det andra förutsätter mer eller mindre det första (det vill säga att du haft hund).

 

[McFlurry]

De som säger saker som "Jag har haft hund i 25 år, jag vet vad jag pratar om..." är ofta dem som en inte ska lyssna på enligt mig. För hur länge du har haft hund spelar ingen som helst roll i dina kunskaper om att ha hund och hur hundar fungerar och vet du inte det så kan du ingenting.

Att mäta hunderfarenhet bland hundmänniskor borde vara omöjligt för du kan ha gått tusen dåliga kurser, gått tusen superbra kurser men inte tagit till dig något av innehållet eller inte gått en enda kurs men fått kunskap via andra sätt. Det finns idioter överallt, alla uppfödare är inte kunniga och alla instruktörer är inte bra osv.

 

[mandalaki]

Nu har jag inte haft hund, men däremot katter och häst. Och för mig förknippas "jag har haft [insert djur] i 25 år" med någon som inte vill ta in ett annat förslag om hur hen skulle kunna hantera djuret, som stänger öronen för nyare filosofier osv.

Och jag tror dessutom att man kan ha djur i 25 år utan att ha lärt sig mycket alls av det.

 

[Fisherling]

Jag har aldrig tänkt mig själv som "erfaren" med hund. Jag är uppvuxen med hund sedan jag var 6 år gammal. Har tränat hund på eget bevåg sedan jag var 18. Blev inte på riktigt intresserad förrän jag var ca 22, alltså tre år sedan. Det var då jag bestämde mig för att verkligen satsa på hund. För två år sedan fick jag min första "egna" hund och sedan dess har jag börjat utbilda mig till hundinstruktör, tävlat lydnad och rally, börjat träna sök, ska snart tävla agility, jobbar på hunddagis, har kennelnamn, planerar att gå uppfödarutbildningen och ska till sommaren förhoppningsvis skaffa en valp.

Jag ser mig själv inte som erfaren. Jag kan absolut inte allt. Jag har otroligt mycket kvar att lära mig, jag vill lära mig och söker information från många olika källor för att kunna bilda min egen uppfattning.

Och även jag har fått känslan av att alla som säger "jag har minsann haft hund i xx år" är folk med stängda öron och trist attityd.

 

[Ajda]

Jag tänker att alla hundar är olika precis som vi människor och vi kan lära av varandra. Har man ägt häst (eller hästar också för den delen) i 20 år behöver inte det betyda att man är "duktig".
Men har man ägt flera hundar och alla hundar varit "väldresserade", glada och nöjda hundar tänker jag att då skulle jag ta råd från den personen...
Svårt sånt här..

 

[Red_Chili]

Precis som andra här så suckar jag mest när någon säger "Jag har haft hundar i x år, jag vet vad jag pratar om!". Ofta vet de verkligen inte alls vad de pratar om.

Själv bryr jag mig inte så jättemycket om hunderfarenhet som så, utan mer om vad en person har för erfarenhet inom ett specifikt område inom hund. Ämnet hund är ju så otroligt enormt och det är fullständigt omöjligt att kunna allt om allt. Vill jag rådfråga någon om något, då väljer jag att lyssna på den person som jag tror har störst erfarenhet av just den grejen. I vanliga diskussioner med andra... tja, det blir väl lite som det blir Vissa personer är lätta att trivas med, andra inte. Vill folk inte lära sig av det som jag själv har mest kunskap om, då lägger jag ingen tid på dem heller, då kan vi diskutera annat eller inte alls.

 

[Monstermom]

Praktisk erfarenhet är inte värdelöst på något sätt (dock delar jag upplevelsen att de som kommer dragandes med hur mycket praktisk erfarenhet de samlat på sig mest gör det för att slippa ta till sig något annat än sin egen väldigt inrutade förklaringsvärld), men den behöver vara satt i en kontext. Jag har respekt för praktisk erfarenhet som verktyg för att förstå teorin, och tvärtom - och framförallt för de erfarenheter där det först är svårt att förena de två, så det har krävt jobb för att förstå något på djupet. Det är dock svårt (omöjligt?) att mäta, utan är nog något man märker i samtal...

Sen har jag absolut respekt för erfarenhet i sig själv i någon mån, erfarenhet har ett värde. Det betyder inte att personen nödvändigtvis har begripit något av all sin erfarenhet, men kanske finns det något jag kan lära mig därifrån ändå - även om det inte är samma sak som personen menar jag borde lära mig.

 

[Fruentimber]

Jag är ju i princip född i valplådan.
I min släkt har vi fött upp hundar i flera generationer; mormor, mormors mor och far, och så vidare. Eftersom vi bara hade en kilometer mellan vårt hus och mormor/morfar så spenderade vi förstås väldigt mycket tid där och våra egna hundar kom därifrån. När jag var 12-13 var jag ensam hundvakt hemma hos mormor och morfar när de var iväg på annat, och det innebar ansvaret över 10-15 hundar. Utställningar och andra hundevenemang gick jag på redan när jag låg i mammas mage. Min mormors far var ordförande för vår stads brukshundklubb en period och min morfar och mormor var väldigt aktiva där under flera decennier. Min första egna hund (utöver de som redan fanns i familjen) fick jag när jag var 13. När mormor gick bort väldigt plötsligt flyttade jag in hos morfar under veckorna (han arbetade på annan ort) och hade då ensam ansvar över hundarna som fanns kvar. Var då 16-17 år gammal.

I dagsläget är jag inne på min femte egna hund, fyller 30 i sommar. Mamma och syster har haft ett par kullar med fransk bulldogg som jag varit involverad i. Jag har nästan 70hp inom etologi med inriktning hundbeteende från Linköping universitet och det har ju blivit en del kurser på brukshundklubben där jag numera också är hjälpinstruktör och sitter i valberedningen. Ska även utbilda mig som figurant inom det mentala då det intresserar mig mycket och så blir det uppfödarutbildning till hösten förhoppningsvis. Jag skulle väl helt enkelt kalla mig "erfaren".

Jag är nog en jäkel på hundspråk, men har fortfarande en hel del kvar att lära inom lydnad och brukset eftersom det inte intresserade mig tidigare. Man blir ju aldrig fullärd med hund vilket också är det roliga. Instruktörsbiten har jag verkligen fastnat för.

 

[Milosari]

Utbildningar i all ära, men jag tror faktiskt att det krävs att man har följt ett större antal hundar under flera år för att få en bra helhetsbild kring hunderiet. Det finns ganska gott om unga personer som blir jätteduktiga på ett smalt område och som sedan tror att detta gäller för alla hundar och i alla situationer. Hundar som inte passar in i mallen avfärdas som ett ägarproblem. Men har man ägt eller sett hunden regelbundet under träning så lär man sig att det inte är så enkelt alla gånger.

Men det finns ju andra änden också, att man har massor med praktisk erfarenhet och har skaffat sig ett gott öga. Man ser att hunden inte svarar på önskat sätt och har kanske strategier för att tvinga den att göra rätt men man har inte kunskap att förstå vad det är som händer. Klassikern är ju dominanstänket, att man tolkar t ex resursförsvar som en dominanshandling.

Jag omger mig mest med människor som har så himla mycket erfarenhet att jag alltid är "nybörjaren" . Fast även om min erfarenhet är mindre, så kan den vara annorlunda och jag kan alltså hjälpa människor som på pappret kan mer än vad jag kan. Det är det fina med djurträning tycker jag, att det förenar människor med så olika ålder och erfarenheter .

 

[tuaphua]

Jag funderade lite på det där. Många i diskussioner slänger ur sig att "de minsann haft hund i 25 år och vet vad de pratar om"
Så då tänkte jag. Mina föräldrar har haft hund i drygt 30 år, ja själva då. De är båda uppvuxna med hund, men på egen hand ägt hund tillsammans i drygt 30 år. De har under den tiden haft 4 hundar.
En byracka som de fick gratis för att den var understimulerad och småtokig. De gav upp rätt snabbt och den avlivades. Sen en amerikanare, som bara blev drygt 2 pga sjukdom. Sen 2 amerikanare på rad där båda blev 11-12 år. På 30 år har de alltså haft 4 hundar. Räknas det som stor erfarenhet?
Om man har en hund åt gången och alla hundar blir över 10 år så blir åren många, men antalet hundar blir inte så många.

Sen kan man ju vara 25 år och hunnit äga 10 hundar. Kanske uppfödning, kanske någon form av verksamhet, eller bara hundtokig. Är den personen erfaren då? Mer erfaren än någon som ägt hundar i 30 år, men inte så stort antal hundar?

Eller är det utbildning/kurs som gäller? Att man kan vara 19, men gått flera kurser och tävlat hund och därmer räknas som erfaren?

Eller spelar hundens psyke in? Räknas man som mer erfaren om man tar sig an problemhundar, än de som haft enkla familjehundar utan större problem?

Frågan väcktes just för att folk slänger sig med olika uttryck i diskussioner att de vet mest för att de haft hundar i si och så många år, någon annan har ägt x antal hundar och ännu någon annan har tävlat.

Så var anser ni? Vad väger tyngst egentligen?

Jag har haft hund i nästan 25 år. Jag ser mig trots det inte som så duktig på hund.
Jag har haft 5 hundar av extremt simpel ras och har aldrig behövt sätta mig in i problembeteende, träning, friskvård, sjukdomsförlopp etc.
Jag kan basics och mina hundar mår bra och är trevliga och lätta att ha och göra med. Men med svårare ras hade jag behövt kunna mer.
Sen har jag en fallenhet för att förstå djur. Men det bygger med hundarna mer på intuition än kunskap.

Jag jobbar med hästar och det kan jag. Hundar har jag haft längre än häst. Men jag har utbildning inom häst och inte hund. Så kunskapsnivån diffar ju rejält.

 

[Lager]

Precis som andra här så suckar jag mest när någon säger "Jag har haft hundar i x år, jag vet vad jag pratar om!". Ofta vet de verkligen inte alls vad de pratar om.

Själv bryr jag mig inte så jättemycket om hunderfarenhet som så, utan mer om vad en person har för erfarenhet inom ett specifikt område inom hund. Ämnet hund är ju så otroligt enormt och det är fullständigt omöjligt att kunna allt om allt. Vill jag rådfråga någon om något, då väljer jag att lyssna på den person som jag tror har störst erfarenhet av just den grejen. I vanliga diskussioner med andra... tja, det blir väl lite som det blir Vissa personer är lätta att trivas med, andra inte. Vill folk inte lära sig av det som jag själv har mest kunskap om, då lägger jag ingen tid på dem heller, då kan vi diskutera annat eller inte alls.

Lite sådär tänker nog jag också... Att en person har jobbat mkt med draghundar betyder inte att de är duktiga på lure cursing och vinthundar, eller att de tävlar mkt agility med sina shelties betyder inte att de är duktiga på fågelhundar och jakt. Typ.


Allmänt:
Kommer från hundfamilj. Morfar födde upp kareler för drag och jakt, en moster födde upp tax för jakt. Min familj har alltid haft labradorer och schäfrar för bruks och arbete. Jag har haft ett gäng egna, och gick instruktörsutb när jag var 19 och skulle bli hundtränare resten av livet - sedan ändrar sig intresse och önskemål... Nu var det länge sedan jag var direkt aktiv. Du tappar känsligheten snabbt.

Men visst. Rena idiotgrejer skulle jag troligen inte göra med en ny hund. Däremot skulle jag vilja gå kurs för att få färska ögon ex. Det är lätt att bli bekväm i sin egen kunskapszon och inte gå utanför den. Ett sådant tecken är just kommentaren "såhär har jag alltid gjort..."

 

[Lejonelle]

Erfarenhet är inte med nödvändighet samma sak som kunskap. En som har haft hund i 25 år har erfarenhet. Av vad, beror på typ av hund och intresse mm.

 

[Migo]

Kort svar: Det gör man inte. Det går inte att kvantifiera "hunderfarenhet".

 

[Blueberry]

Kort svar: Det gör man inte. Det går inte att kvantifiera "hunderfarenhet".

Exakt.
När det blir mer specificerat blir det enklare.

"20 års erfarenhet av att träna hund" säger mig ingenting, mer än att du antagligen är jobbig i kurssammanhang...

Jämfört med:
"Uppfödare av (ras) sedan x år tillbaka".

"Erfarenhet av att träna och tävla rally med en liten, rädd hund med låg stresströskel."

"Utbildad klickertränare (1998) och har bland annat coachat många framgångsrika freestyleekipage."

 

[Blueberry]

När jag tänker efter lite till så är "20 års erfarenhet av att träna hund" helt ointressant för mig. HELT OINTRESSANT.

Jag vill veta om du specifik kunskap som kan hjälpa mig. Om du har tränat bruks i 20 år eller fött upp strävhårig tax lika länge finns det antagligen ingenting du kan hjälpa mig med när det gäller Ivans slalomträning, till exempel.

 

[Lovisaleonora]

Vad för sorts hund, tänker jag automatiskt. Trötta snälla labradorer eller omplacerings-dobbisar?

"Jag är uppvuxen med enmanshundar och har själv haft omplaceringshundar av större kampras i snart 15 år" tycker jag i så fall säger mer, om man ska ta en mening som beskrivande.

 

[lady_vip]

Utbildningar i all ära, men jag tror faktiskt att det krävs att man har följt ett större antal hundar under flera år för att få en bra helhetsbild kring hunderiet. Det finns ganska gott om unga personer som blir jätteduktiga på ett smalt område och som sedan tror att detta gäller för alla hundar och i alla situationer. Hundar som inte passar in i mallen avfärdas som ett ägarproblem. Men har man ägt eller sett hunden regelbundet under träning så lär man sig att det inte är så enkelt alla gånger.

Men det finns ju andra änden också, att man har massor med praktisk erfarenhet och har skaffat sig ett gott öga. Man ser att hunden inte svarar på önskat sätt och har kanske strategier för att tvinga den att göra rätt men man har inte kunskap att förstå vad det är som händer. Klassikern är ju dominanstänket, att man tolkar t ex resursförsvar som en dominanshandling.

Jag omger mig mest med människor som har så himla mycket erfarenhet att jag alltid är "nybörjaren" . Fast även om min erfarenhet är mindre, så kan den vara annorlunda och jag kan alltså hjälpa människor som på pappret kan mer än vad jag kan. Det är det fina med djurträning tycker jag, att det förenar människor med så olika ålder och erfarenheter .

Det där har jag sett en del av. Skaffar hund nr 1 (gärna av trevlig lättsmält variant som typ labbe) och skaffar sen hund nr 2 av samma typ men lite mer motor och blir sen "Hundpsykolog" eller liknande. Man kan läsa sig till mycket, men det där med att följa hundar och utvärdera deras egenskaper är ju ovärderligt.

 

[Blandrastik]

Sen är det ju skillnad på bred erfarenhet och lång.
Jag har haft företag inom hundträning i sju år. Läst beteendevetenskap, hållit i kurser inom SBK i tio år.
Ju fler utbildningar jag går, börjar jag inse hur lite jag kan. Hund är ju så himla stort. Men jag skulle kunna sträcka mig till att säga att jag har erfarenhet av problemhundbeteenden.