Hur lyckades du som nybörjare? Berätta!

[Tilda S]

Tack allihop för det ni har delat med er av! Har inte hunnit svara på allt här på slutet, men läser allt

 

[Andromedae]

Jag hade ridit på ridskola i massor av år och haft hästar att rida utöver det, men köpte min första helt egna häst i höstas. Och det har känts väldigt stort i stunder, även om många saker inom hästägandet bygger på sunt förnuft.

Men ... vad jag har valt att göra är att än så länge "klicka i ett system", närmare bestämt min stallägares. Det innebär att det är henne jag frågar t.ex. när jag är ute efter en sadelutprovare eller hovslagare. Och i och med att hon har bedrivit ett kvalitativt arbete med ridskolan i 20 års tid så innebär det att hon har alla de där kontakterna som jag som ny hästägare inte har.

Det är skönt. Jag vet vilken hästhållning min stallägare står för (jag hade henne som ridlärare tidigare) och det har gjort att jag upplever att jag har fått en genväg till mycket kunskap. Samtidigt så är det ju fortfarande så att det är mängder med saker som jag inte känner mig säker på, och jag kan bara föreställa mig hur det hade varit om jag hade haft (ännu) mindre kunskap. Och jag måste ju hela tiden lära mig mer och bli mer självgående, för det är ju långt ifrån säkert att vi kommer att stå kvar där vi står i resten av våra liv.

 

[mollyphlox]

Hej!

Jag har en annan tråd som heter "Nybörjare - HJÄLP MIG!" där jag bett om tips och råd. Sammanfattningen av tråden har blivit att jag avråds från att skaffa häst i dagsläget. Jag förstår och respekterar åsikterna och har fått massor av bra argument till det.

Men av ren nyfikenhet så skulle jag ändå vilja höra något från er som en gång i tiden var nybörjare och kanske tog på er ett alldeles för stort ansvar genom att skaffa egen eller foderhäst. Hur gick du tillväga, vilka misstag gjorde du och var det värt det eller inte? Och framförallt - hur gick det?!

Tack på förhand!

Jag har varit intresserad av hästar så länge jag kan minnas. Min mamma och äldre syskon red när jag var liten, så efter mycket tjat fick jag äntligen börja på ridskola när jag börjat skolan. Mamma tyckte jag var för liten innan. Red lektion en gång i veckan tills jag var 14, sen blev jag rädd när jag trillat av en häst ett par gånger i galopp.

Hade paus med ridningen ett halvår, åkte sen på ridläger vid ett fjordstall (därifrån köpte jag häst 11 år senare..) och sen till hösten hittade jag min underbara medryttarhäst. En snäll, äldre men mycket envis new forest som jag lärde mej massor med. Ridmässigt kunde jag grunderna men i övrigt nästan ingenting. Där lärde jag mig det där "extra" som det innebär att ha häst. Hade samma medryttarponny i åtta år innan hon fick tas bort pga ålder och sjukdom.

Vid den här tiden var jag 23, hade studierna på slutrakan och visste att jag ville ha egen häst när jag studerat klart, flyttat hemifrån och haft ekonomisk möjlighet till egen häst. Var medryttare ca 1 år innan jag köpte min första häst.

Med den första hästen blev det fel. Råkade tyvärr ut för en oärlig försäljare, även om jag var ärlig och realistisk med vilken typ av häst jag skulle ha. Säljaren "glömde" att berätta en hel del viktiga saker. Hade jag vetat och kunnat det jag kan idag hade jag inte köpt. Stallade upp hästen i fel stall utan tillgång till kunniga människor och det tog ca 1 månad innan jag insåg att jag tagit mig vatten över huvudet. Tog hjälp av en duktig kompis och vi kom en bit på väg. Men ridningen funkade inte, hanteringen gick sådär. Flyttade hästen till ett annat stall (där jag är kvar fortfarande) men beslöt att sälja efter ca 1 år.

Köpte min nuvarande häst för 2,5 år sedan. Han var då ung, inriden och inte så mycket mer. Men framför allt lugn och jättesnäll. Köpte honom från samma fjordstall där jag ridit tidigare, så jag visste vad jag fick och att han varit vettigt hanterad. Med hjälp av kunniga vänner och bra tränarhjälp har vi tagit oss en bra bit framåt, det har tagit massor med tid men är så värt det!

 

[Fossing]

Var 14 när mamma köpte en ponny till mig. Då hade jag ridit på ridskola i sju år och varit medryttare på mer eller mindre snälla hästar.
Fick sköta allt själv. Anledningen till att det gick bra var att ponnyn trots att han var rätt hyper var snäll och frisk samt att mamma var klok nog att stalla upp honom på ridskolan där folk kunde säga till om jag gjorde nåt fel.

Avlivade honom i höstas efter 18 år tillsammans. Skulle säga att det var 90% tur att det gick så bra som det gick.

 

[Tilda S]

Jag har varit intresserad av hästar så länge jag kan minnas. Min mamma och äldre syskon red när jag var liten, så efter mycket tjat fick jag äntligen börja på ridskola när jag börjat skolan. Mamma tyckte jag var för liten innan. Red lektion en gång i veckan tills jag var 14, sen blev jag rädd när jag trillat av en häst ett par gånger i galopp.

Hade paus med ridningen ett halvår, åkte sen på ridläger vid ett fjordstall (därifrån köpte jag häst 11 år senare..) och sen till hösten hittade jag min underbara medryttarhäst. En snäll, äldre men mycket envis new forest som jag lärde mej massor med. Ridmässigt kunde jag grunderna men i övrigt nästan ingenting. Där lärde jag mig det där "extra" som det innebär att ha häst. Hade samma medryttarponny i åtta år innan hon fick tas bort pga ålder och sjukdom.

Vid den här tiden var jag 23, hade studierna på slutrakan och visste att jag ville ha egen häst när jag studerat klart, flyttat hemifrån och haft ekonomisk möjlighet till egen häst. Var medryttare ca 1 år innan jag köpte min första häst.

Med den första hästen blev det fel. Råkade tyvärr ut för en oärlig försäljare, även om jag var ärlig och realistisk med vilken typ av häst jag skulle ha. Säljaren "glömde" att berätta en hel del viktiga saker. Hade jag vetat och kunnat det jag kan idag hade jag inte köpt. Stallade upp hästen i fel stall utan tillgång till kunniga människor och det tog ca 1 månad innan jag insåg att jag tagit mig vatten över huvudet. Tog hjälp av en duktig kompis och vi kom en bit på väg. Men ridningen funkade inte, hanteringen gick sådär. Flyttade hästen till ett annat stall (där jag är kvar fortfarande) men beslöt att sälja efter ca 1 år.

Köpte min nuvarande häst för 2,5 år sedan. Han var då ung, inriden och inte så mycket mer. Men framför allt lugn och jättesnäll. Köpte honom från samma fjordstall där jag ridit tidigare, så jag visste vad jag fick och att han varit vettigt hanterad. Med hjälp av kunniga vänner och bra tränarhjälp har vi tagit oss en bra bit framåt, det har tagit massor med tid men är så värt det!

Jag har tittat och tänkt jättemycket på fjordhästar. Det verkar vara en väldigt fin ras.
Efter den här tråden är jag åtminstone väldigt säker på att jag vill stå i ett stall med människor jag litar på och där det finns erfarenhet. Får se om det innebär köp eller om jag satsar på att hyra häst på plats till en början. Förmodligen det sistnämnda, känns klokt.
Men nu kommer en tanke som kanske är lite knäpp, ni får förlåta mig, men jag tänker mig att "förr i tiden" hade ju varenda människa häst, på gårdarna var dem oumbärliga. Då fanns det ju inte alls denna kultur med massa instruktörer att tillgå o.s.v. utan kunskapen ärvdes bara.
Endast bland riktigt rika människor användes hästarna som "sport", men på varenda liten gård brukades jorden med hjälp av hästar och de reds av både stora och små (tänk lite Emil i Lönneberga)..
Den här "hästvärlden" som vi nu ser som självklar fanns ju inte då. Men ändå verkar det ha funkat? Vad tänker ni?

 

[Sirap]

Jag har tittat och tänkt jättemycket på fjordhästar. Det verkar vara en väldigt fin ras.
Efter den här tråden är jag åtminstone väldigt säker på att jag vill stå i ett stall med människor jag litar på och där det finns erfarenhet. Får se om det innebär köp eller om jag satsar på att hyra häst på plats till en början. Förmodligen det sistnämnda, känns klokt.
Men nu kommer en tanke som kanske är lite knäpp, ni får förlåta mig, men jag tänker mig att "förr i tiden" hade ju varenda människa häst, på gårdarna var dem oumbärliga. Då fanns det ju inte alls denna kultur med massa instruktörer att tillgå o.s.v. utan kunskapen ärvdes bara.
Endast bland riktigt rika människor användes hästarna som "sport", men på varenda liten gård brukades jorden med hjälp av hästar och de reds av både stora och små (tänk lite Emil i Lönneberga)..
Den här "hästvärlden" som vi nu ser som självklar fanns ju inte då. Men ändå verkar det ha funkat? Vad tänker ni?

De hade inte hästarna som ridhästar. Hästarna arbetade på gårdarna och de som ägde dem hade ärvt kunskaperna om dem i generationer.

 

[kakan89]

Jag har tittat och tänkt jättemycket på fjordhästar. Det verkar vara en väldigt fin ras.
Efter den här tråden är jag åtminstone väldigt säker på att jag vill stå i ett stall med människor jag litar på och där det finns erfarenhet. Får se om det innebär köp eller om jag satsar på att hyra häst på plats till en början. Förmodligen det sistnämnda, känns klokt.
Men nu kommer en tanke som kanske är lite knäpp, ni får förlåta mig, men jag tänker mig att "förr i tiden" hade ju varenda människa häst, på gårdarna var dem oumbärliga. Då fanns det ju inte alls denna kultur med massa instruktörer att tillgå o.s.v. utan kunskapen ärvdes bara.
Endast bland riktigt rika människor användes hästarna som "sport", men på varenda liten gård brukades jorden med hjälp av hästar och de reds av både stora och små (tänk lite Emil i Lönneberga)..
Den här "hästvärlden" som vi nu ser som självklar fanns ju inte då. Men ändå verkar det ha funkat? Vad tänker ni?

Fjordhästar är underbara i rätt händer, de är smarta och tar gärna över om de inte hanteras rätt. Har träffat ett par där ägaren inte hade nog kunskaper, de var allt annat än roliga.

Under den tiden du tänker på växte ju alla upp med häst. Det var ju inte så att man aldrig kommit i kontakt med hästar. Kunskapen ärvdes genom generationerna och visst var det så att det fanns de som var extra duktiga och kunde hjälpa de som behövde hjälp.

 

[kakan89]

De hade inte hästarna som ridhästar. Hästarna arbetade på gårdarna och de som ägde dem hade ärvt kunskaperna om dem i generationer.

Klart man red på hästarna men inte på det sättet man gör idag.

 

[Sirap]

Klart man red på hästarna men inte på det sättet man gör idag.

Absolut, men det var i regel inte deras huvudsyfte. Och själva hästkunskapen hade man.

 

[TinyWiny]

Jag har tittat och tänkt jättemycket på fjordhästar. Det verkar vara en väldigt fin ras.
Efter den här tråden är jag åtminstone väldigt säker på att jag vill stå i ett stall med människor jag litar på och där det finns erfarenhet. Får se om det innebär köp eller om jag satsar på att hyra häst på plats till en början. Förmodligen det sistnämnda, känns klokt.
Men nu kommer en tanke som kanske är lite knäpp, ni får förlåta mig, men jag tänker mig att "förr i tiden" hade ju varenda människa häst, på gårdarna var dem oumbärliga. Då fanns det ju inte alls denna kultur med massa instruktörer att tillgå o.s.v. utan kunskapen ärvdes bara.
Endast bland riktigt rika människor användes hästarna som "sport", men på varenda liten gård brukades jorden med hjälp av hästar och de reds av både stora och små (tänk lite Emil i Lönneberga)..
Den här "hästvärlden" som vi nu ser som självklar fanns ju inte då. Men ändå verkar det ha funkat? Vad tänker ni?

Min mormor född- 11 var född och uppvuxen på bondgård. Min morfar född samma år var uppvuxen som torpare. De hade många och långa diskussioner (nu menar jag diskussioner, inte gräl) om hur djuren skulle hanteras, vad de behövde osv. Min morfar visste ju inte. Han hade inte växt upp med djur, han visste inte hur man mjölkade, hur mycket foder de behövde eller vad de behövde så som min mormor hade utan fick lära sig som vuxen. Min mormor visste genom erfarenhet sedan barnsben vilka år de var tvungna att ge korna extra kraftfoder för att de skulle mjölka för att grovfodrets innehåll inte skulle räcka. Det stod såklart min morfar som ett frågetecken inför i början. Gräs som gräs liksom...

Sedan for hästarna (och alla andra djur och människor med såklart!) också väldigt illa vid svältår. Många är de hästar som släpades ut när grönskan kom och åt liggande för att de var så svaga. Såklart mådde inte de hästarna bra men var det svält så svalt alla men det berodde ju inte på att kunskapen inte fanns om vad de behövde.

Så det enkla svaret är att man även då fick lära sig. Antingen redan som barn eller senare i livet som min morfar. När hästar användes i militärtjänstgöringen så hade de lektioner för militären. Vissa saker ser vi fortfarande rester av än idag och jag hade en ridlärare som fortfarande lärde ut på militärt manér i början av 80-talet. Ridskolan hade även kronhästar fortfarande då.

Det är så synd att så mycket gammal kunskap har gått förlorad. Det här hemska tänket om ledare, rang osv fanns inte då. Hästen var ens bästa vän. Den som gjorde det möjligt att överleva och även om det såklart fanns elaka människor även då så fanns det inte det där som tyvärr lärs ut fortfarande på vissa ställen att man ska bestämma, kräva och vara någon ledare för hästen.

Läser man gamla böcker står det ofta att man inte ska aga hästar för de lär sig inget bra av det. Det är tragiskt att så mycket bra kunskap har gått förlorad.

 

[mollyphlox]

Jag har tittat och tänkt jättemycket på fjordhästar. Det verkar vara en väldigt fin ras.
Efter den här tråden är jag åtminstone väldigt säker på att jag vill stå i ett stall med människor jag litar på och där det finns erfarenhet. Får se om det innebär köp eller om jag satsar på att hyra häst på plats till en början. Förmodligen det sistnämnda, känns klokt.
Men nu kommer en tanke som kanske är lite knäpp, ni får förlåta mig, men jag tänker mig att "förr i tiden" hade ju varenda människa häst, på gårdarna var dem oumbärliga. Då fanns det ju inte alls denna kultur med massa instruktörer att tillgå o.s.v. utan kunskapen ärvdes bara.
Endast bland riktigt rika människor användes hästarna som "sport", men på varenda liten gård brukades jorden med hjälp av hästar och de reds av både stora och små (tänk lite Emil i Lönneberga)..
Den här "hästvärlden" som vi nu ser som självklar fanns ju inte då. Men ändå verkar det ha funkat? Vad tänker ni?

Visst är fjordingar härliga, det har alltid varit en av mina favoritraser. Min valack är som sagt jättesnäll, men trots det ingen nybörjahäst. Han är smart (på gott och ont) och lär sig fort, både bra och dåliga saker. Dessutom kan han bli stark och dra iväg dit han vill om man inte kan tolka hans signaler. Om nån som är ovan rider så är han jättesnäll och försiktig, sen när man vill göra mer än åka häst behöver man ha erfarenhet. Annars går han dit han vill, i den fart han vill. Vågar man kräva (och är lagom bestämd) så är han riktigt fin.

Tror han hade kunnat bli rätt jobbig i händerna på en orutinerad person. Man ska vara snäll men ha tydliga gränser, samtidigt kunna bedöma när man ska säga "skärp dig" eller vänta ut.

 

[Mabuse]

Jo, jag förstår att det var okunskap. Men det måste väl ändå varit lite otur om du trodde att hästen var inriden och tränad, men inte var det?
Och jag är öppen med att jag inte besitter all kunskap och att det är därför jag ber er om råd
Men efter i dag förstår jag på de flesta av er att jag ska ta ett steg tillbaka. Så nog har jag fått råd, som jag bad om.

Fast det är ju inte otur, det är okunskap om man inte själv kan avgöra hur rutinerad och välutbildad hästen är. Personligen tycker jag just det är ganska svårt, och tar lång tid att lära sig.

 

[Mabuse]

Jag har tittat och tänkt jättemycket på fjordhästar. Det verkar vara en väldigt fin ras.
Efter den här tråden är jag åtminstone väldigt säker på att jag vill stå i ett stall med människor jag litar på och där det finns erfarenhet. Får se om det innebär köp eller om jag satsar på att hyra häst på plats till en början. Förmodligen det sistnämnda, känns klokt.
Men nu kommer en tanke som kanske är lite knäpp, ni får förlåta mig, men jag tänker mig att "förr i tiden" hade ju varenda människa häst, på gårdarna var dem oumbärliga. Då fanns det ju inte alls denna kultur med massa instruktörer att tillgå o.s.v. utan kunskapen ärvdes bara.
Endast bland riktigt rika människor användes hästarna som "sport", men på varenda liten gård brukades jorden med hjälp av hästar och de reds av både stora och små (tänk lite Emil i Lönneberga)..
Den här "hästvärlden" som vi nu ser som självklar fanns ju inte då. Men ändå verkar det ha funkat? Vad tänker ni?

För det första hade de kallblod, de var inte avlade på samma sätt som dagens ridhästar. En ardenner t ex är inte explosiv på samma sätt som ett halvblod kan vara. Man vill inte ha en explosiv häst när man arbetar i skogen, utan en som är lugn och sansad.

För det andra skolades de hästarna in i sitt jobb från dag ett, ofta fick de gå jämte mamma som jobbade i selen redan som fölungar. Då är de ju orädda för sele och vagn på ett annat sätt när de ska köras in sen.

För det tredje gick det väl inte alls alltid bra. Min svärfar växte upp på en gård med hästar, och har berättar en gång de skulle låna grannens hästar. Grannen hade ingen hand med hästar, och de var rent gräsliga att jobba med, olydiga och högg och sparkade efter en när man skulle sela på dem. Bara för att folk hade hästar betyder det ju inte att det alltid gick bra.

 

[Habina]

Fast det är ju inte otur, det är okunskap om man inte själv kan avgöra hur rutinerad och välutbildad hästen är. Personligen tycker jag just det är ganska svårt, och tar lång tid att lära sig.

För att inte tala om hur svårt det är när man inte ens provrider innan köp.

 

[_Zvea_]

Några välmenta tips!
När du väl skaffat din häst/foderhäst/sköthäst så kommer alla människor runt omkring dig ha massor av råd. Alla kommer veta mer än dig, vilket gör att man vill lyssna på alla. Det går såklart inte, för vissa människor har helt enkelt fel. Eller dålig hästhållning. Eller kan inte så mycket. Det finns trots allt människor som har haft häst i 20 år, och konstigt nog "blir det fel" på alla deras hästar efter ett tag. Jag rekommenderar därför att du hittar en större anläggning och där hittar någon form av mentor. Kanske den som äger anläggningen, om du tycker att den verkar vara kunnig. Och så frågar du den personen om de viktiga sakerna. Är det en hästvän kommer den gärna svara på frågor. Snåla inte med anläggning i början. 1000 kr mer i månaden är lite jämfört med kostnaderna om det går fel för dig. Inte som att dyrast är bäst, men välj inte utifrån kostnad.

Hitta någon som kan följa med dig och provrida som KAN mycket. I värsta fall, om du inte är privat vän med någon, avlöna någon som kan göra det. Det är inte en slump att "hästskojare" är ett ord. Jag hade supertur med min första häst, och som tur var kunde jag mycket mer när jag tittade på min andra och tredje. Trots det är det inte alltid lätt att se om en häst är ofräsch, om den har ont i ryggen, om den har blivit bedövad för att inte vara halt (hände tyvärr oftare än man vill tro) eller har fått lugnande för att vara snäll att rida. Även trevliga människor kan försöka lura än. Välj ALLTID själv veterinär för besiktning.

Som flera andra skriver gör många dumma misstag med sina första hästar. Det kommer du också göra. Var ödmjuk och ha inställningen att det kommer att gå fel. Var beredd på att hästen kommer att bli svårare att rida när du får hem den, för det blir alla hästar (nästan) innan de känner sig hemma. Skaffa en häst du kan klara av. Ring hellre veterinären en gång för ofta än en gång för sällan.

Budgetera för minst 2 timmar av din tid varje dag (även julafton) 4000-7000/månad (beroende på anläggning) och ha minst 10 000 på ett konto för veterinärkostnader.

 

[nickan1]

Hej!

Jag har en annan tråd som heter "Nybörjare - HJÄLP MIG!" där jag bett om tips och råd. Sammanfattningen av tråden har blivit att jag avråds från att skaffa häst i dagsläget. Jag förstår och respekterar åsikterna och har fått massor av bra argument till det.

Men av ren nyfikenhet så skulle jag ändå vilja höra något från er som en gång i tiden var nybörjare och kanske tog på er ett alldeles för stort ansvar genom att skaffa egen eller foderhäst. Hur gick du tillväga, vilka misstag gjorde du och var det värt det eller inte? Och framförallt - hur gick det?!

Tack på förhand!

Jag var inte nybörjare när jag råkade ut för min svåra ridolycka men den visar att man alltid kan vara för grön och oerfaren i förhållande till uppgiften. Jag red en unghäst som inte var riden så mycket, det var inte min häst, och den blev skrämd i skogen. Med mer erfarenhet av unghästar och unghästridning så hade jag säkert kunna reda ut situationen innan det gick överstyr. Nu hände det värsta tänkbara och hästen skenade och jag ramlade av så olyckligt att jag hamnade i koma på sjukhus och hade en mycket lång väg tillbaka till livet. Läkarna trodde inte jag skulle överleva och frågade mina närmast anhöriga om organdonation om de visste min inställning till det. Jag fick kämpa mig tillbaka steg för steg till livet och till slut även till ridningen även om jag första gången jag såg en häst bröt ihop fullständigt och fick gå hos en bra psykolog som hjälpte mig att lära mig att leva med traumat. Numera rider jag inte dagar när det inte känns bra och galopperar bara om det är en dag när jag känner att jag och hästen har en bra dag och jag känner mig mentalt redo. Så rådet är nog om en uppgift känns för svår eller för stor, våga säga nej och skaffa dig den erfarenhet som krävs eller ha kvalificerad hjälp när du tar dig an uppgifter som du inte prövat innan. Det kan vara livsfarligt att hålla på med hästar men har man sunt förnuft, vågar säga nej när det inte känns rätt och tar in hjälp när det behövs och skaffar sig massor av erfarenhet så minskar man riskerna radikalt.

 

[Oknytt]

Jag har tittat och tänkt jättemycket på fjordhästar. Det verkar vara en väldigt fin ras.

Jag personligen skulle starkt avråda dig att skaffa ett kallblod som första häst. Ja de är superfina hästar, men i fel, eller snarare i nybörjarhänder, kan de utvecklats till monster. Kallblod är (nu generaliserar jag järnet) smarta och ruskigt envisa och envetna när de sätter den sidan till. Ger du dem lillfingret så tar de hela handen om inte hela armen. De suger upp olater som en svamp. Tar du det ett steg längre och skaffar en kallblodstravare så samma som ovan men lägg till hett temperament och vinnarskalle på det.

 

[Jumangi]

Jag har aldrig varit nybörjare själv och skaffat häst då jag är född in i en hästfamilj med hästar och erfarna syskon och föräldrar... Men däremot har jag i många år drivit inackorderingstall och träffat på alla sorters hästfolk.
Jag skulle absolut inte säga att det är dömt att misslyckas bara för att man är grön men det hänger mycket på inställning, sunt förnuft och att du har rätt människor runt dig.

Försök att hitta en äldre stabil häst som du kanske kan ha på foder för ev. senare köp. Då hinner du känna efter om det funkar med hästen trots miljö/ryttar-byte.

Viktigt är var du är uppstallad och att du har god hjälp runt dig! I hästvärlden har alla åsikter om allt och är man ny så är det lätt att försöka göra alla andra nöjda vilket blir omöjligt. Se till att du har en-två riktigt duktiga erfarna personer som du kan ty dig till och få goda råd utav. Sen är det naturligtvis viktigt att du är inställd på mängden tid, jobb och pengar som du behöver lägga ner.

 

[Lavinia]

Min sambo skaffade häst efter att ha ridit 2 ggr/vecka i ca 8 månader (och väldigt sporadiskt i många år).

Det var inte planerat, det var inte vad vi tänkt oss, men vi hittade en häst som var för bra för att släppa.
Nu har ju han fusket av att ha både mig och andra duktiga hästmänniskor omkring sig och i början var dealen att jag hade huvudansvaret och ansvar för hästens hälsa.

Det har varit lite upp och ner, han har gjort misstag som han lärt sig av (tex när hästen blev anorlunda och han inte ville ta ut veterinär - jag tog såklart ut veterinären och hästen var halt).

3 år senare har han utvecklat en strålande känsla för sin häst, dom älskar varandra djupt och har en superhärlig relation. Han rider mest i skogen, både själv och med sällskap. Vi har en medryttare som rider dressyr, planen är att hon ska ut och tävla lite.

Det är fortfarande en läroprocess - som alltid med hästar, och jag är helt övertygad om att med en annan häst hade det inte gått lika bra.

Hej!

Jag har en annan tråd som heter "Nybörjare - HJÄLP MIG!" där jag bett om tips och råd. Sammanfattningen av tråden har blivit att jag avråds från att skaffa häst i dagsläget. Jag förstår och respekterar åsikterna och har fått massor av bra argument till det.

Men av ren nyfikenhet så skulle jag ändå vilja höra något från er som en gång i tiden var nybörjare och kanske tog på er ett alldeles för stort ansvar genom att skaffa egen eller foderhäst. Hur gick du tillväga, vilka misstag gjorde du och var det värt det eller inte? Och framförallt - hur gick det?!

Tack på förhand!

 

[lilstar]

Jag fick min första egna häst när jag hade ridit på ridskola i tre år. Hästen ifråga var dessutom bara insutten (fick jag veta senare). Det gick som tur var inte helt åt skogen, ingen av oss dog.

Men den stackars hästen blev felskött, felriden och felkörd. Jag ramlade av en hel del, blev rädd för att rida och tyvärr sökte jag inte hjälp när det gick dåligt heller.

Det är svårt så här i efterhand att säga att det var värt det. Jag lärde mig massor om hästar (och ffa hur mkt slit det är med eget stall), men jag hade egentligen på tok för mkt tur.

Till exempel skar hästen upp ett större sår rakt över ballarna på ett bakben. Då först lärde jag mig att hästar ska vaccineras. Hästen fick inte stelkramp, och jag började läsa faktaböcker för att lära mig hur man tog hand om en häst.

Tilläggas bör att jag hade henne själv på vår gård, så jag hade verkligen ingen att fråga. Hade jag kunnat åka tillbaka i tiden skulle jag sagt åt mig själv att inte skaffa egen häst förrän jag åtminstone tagit ryttarmärke tre samt hade möjlighet att stalla upp hästen på ridskolan.

När jag haft egen häst i tio år (inklusive fött upp och utbildat en unghäst) kände jag mig redo för att köpa min första häst.

Förlåt jag måste fråga om detta har nåt att göra med Min häst-serien om en oerfaren tjej som köper ett ungt och ouppfostrat fjordsto vid namn Habina?