Jag har jobbat som instruktör och är rätt avig mot kommandon som "ner med hälarna", "sitt tungt" osv. Kan man inte rida ordentligt så blir såna kommentarer totalt intetsägande. En häl som medvetet trampas ner av en orutinerad ryttare innebär oftast bara en spänd ryttare som inte kan fokusera på allt annat som är viktigt. Istället arbetar jag mycket med att lära ryttaren att förstå sin kropp, vad som händer i den när hästen gör vissa saker och vad som händer i hästens kropp när ryttaren gör vissa saker.
Så här brukar jag göra, det har fungerat på samtliga nybörjarelever hittills:
Jag ber ryttaren att skritta på fyrkanten på långa tyglar och pratar därefter lite om ryttarens naturliga tyngdpunkt som sitter i bäckenet, ungefär där kvinnans livmoder sitter. Jag förklarar att bäckenet påminner om en skål i formen, och att man kan tänka sig tyngdpunkten som en stor, jättetung blykula som ligger däri. När hästen rör sig, så gungar denna kula mjukt i skålen på samma sätt som en kula i en skål skulle gjort om man höll den i handen när man red: Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag ber ryttaren visualisera denna blykula, riktigt känna den där den ligger i magen och guppar. Ibland kan det hjälpa om man leder hästen ett varv eller två, så att ryttaren kan blunda. Man börjar i skritt, sedan provar man i trav. Just när det kommer till såna här övningar, som kräver avslappning, så hjälper det ofta att prata med mjuk och lugn röst, som på en avslappnings-cd eller under en meditation.
Det är helt fantastiskt vad en så enkel visualisering kan hjälpa. Det låter flummigt, men det fungerar varenda gång. Så fort ryttaren "känner" den där kulan, dvs sin tyngdpunkt, och förstår hur den rör sig i förhållande till hästen så hittar ryttaren plötsligt balans. Jag har haft några ryttare som har ridit ett tag, som har fått värsta aha-upplevelsen när jag drar fram den där övningen. Med osäkra ryttare brukar jag longera.
Det kräver självklart träning, det går inte som i ett trollslag, men det är ett käckt och effektivt hjälpmedel.