Hur långt går ni? IVF

[Gimlan]

Jag bestämde mig redan innan för att jag stannar när landstingsförsöken är slut, för att annars blir det lätt ett evighetsprojekt och jag behövde ha en bortre gräns.

Det är nog klokt att ha en tydlig gräns, finns en professor emeritus som sagt, just med tanke på IVF (och som jobbat med detta hela sitt yrkesliv): "Ett barn har inget pris".
Det finns par som tar sms-lån och pantsätter sina hus för att kunna få ett barn eller ett syskon.

 

[Kattennizze]

Fick du trillingar eller tre olika graviditeter?

Nä en enling och tvillingar. Hade dött om jag fått trillingar, tyckte tvillingar va tillräckligt jobbigt!

 

[Madde_padde]

Det är nog klokt att ha en tydlig gräns, finns en professor emeritus som sagt, just med tanke på IVF (och som jobbat med detta hela sitt yrkesliv): "Ett barn har inget pris".
Det finns par som tar sms-lån och pantsätter sina hus för att kunna få ett barn eller ett syskon.

Ja de är lite så jag tänker också! Tänk om de Sen inte tar sig och Man sitter där med massa lån?! Även om de är lätt att låna klinikerna erbjuder ju till och med hjälp att komma i kontakt med lånegivare...

 

[Javan]

Det är sjukt vad FET gått upp i pris på åtta år! 5000kr kostade det för åtta år sen och nu läser jag att klinikerna tar 15000kr. Känns som om de skor sig på barnlösa. Inget annat i samhället har gått upp med 200%.

 

[Madde_padde]

Det är sjukt vad FET gått upp i pris på åtta år! 5000kr kostade det för åtta år sen och nu läser jag att klinikerna tar 15000kr. Känns som om de skor sig på barnlösa. Inget annat i samhället har gått upp med 200%.

Nähä?! De är ju helt galet?
Var hos privat gyn, specialist på fertilitetsproblem visserligen men de kostade 1600 och tog 20 minuter... så ja visst finns de pengar att tjäna för dem.

Samtidigt verkar ju folk villiga att betala med tanke på köerna

 

[Hyacinth]

Jag hade nog velat sätta en gräns, ekonomisk eller hur lång tid det får ta. Lite som när vi bestämde oss för att försöka få Barn nummer 2, jag var tydlig med hur lång tid jag var villig att ge det, annars skulle jag vara helt nöjd med ett. Ovisshet är extremt jobbigt tycker jag, så det vore viktigt för mitt mående.

 

[MM]

Nähä?! De är ju helt galet?
Var hos privat gyn, specialist på fertilitetsproblem visserligen men de kostade 1600 och tog 20 minuter... så ja visst finns de pengar att tjäna för dem.

Samtidigt verkar ju folk villiga att betala med tanke på köerna

Villiga och villiga, vad har dom för val om dom vill ha ett barn...?

 

[Petruska]

Villiga och villiga, vad har dom för val om dom vill ha ett barn...?

Men just det är väl att vara villig att betala? Samma logik som allt annat man betalar för, att man är betalningsvillig till en viss gräns beroende på vad det gäller.

 

[Huskatten]

Har dragit gränsen redan innan vi börjat faktiskt. Jag vill inte. Alls.
Problemet ligger hos oss båda - jag har pcos och jag hade kanske gått in mer för det om det var så att jag var tvärsäker på att han fungerade till hundra procent.
Men jag mådde så extremt dåligt psykiskt under den tiden , från augusti -10 till mars -11 -som jag höll på med de där förbannade puregonsprutorna.
Förutom själva sprut-tagandet, alla VUL och alla mil fram och tillbaka till kliniken så den psykiska påfrestningen av att hoppas ...och det gick åt pipan, för att börja om och hoppas...och det gick åt pipan.

Jag utsätter mig inte för det - har en hel del vänner som jag pratat med detta om som gått igenom olika varianter själva men jag blir inte peppad, inte ett dugg.
Jag bestämde att jag skulle släppa det helt under -12 och börja rota i något alternativ -13 men vet ni vad, jag kände mig aldrig redo att gå igenom det här.

Jag har väl haft åldern med mig (!) just för att det inte var så länge sedan jag fyllde 30. Men nu har jag börjat fundera mer och mer över adoption såtillvida att jag börjat prata med min man om det.
Det kanske är vägen för mig - men samtidigt har jag inte ett dåligt liv utan barn heller - jag mår faktiskt väldigt bra.

 

[lil-sis]

Har dragit gränsen redan innan vi börjat faktiskt. Jag vill inte. Alls.
Problemet ligger hos oss båda - jag har pcos och jag hade kanske gått in mer för det om det var så att jag var tvärsäker på att han fungerade till hundra procent.
Men jag mådde så extremt dåligt psykiskt under den tiden , från augusti -10 till mars -11 -som jag höll på med de där förbannade puregonsprutorna.
Förutom själva sprut-tagandet, alla VUL och alla mil fram och tillbaka till kliniken så den psykiska påfrestningen av att hoppas ...och det gick åt pipan, för att börja om och hoppas...och det gick åt pipan.

Jag utsätter mig inte för det - har en hel del vänner som jag pratat med detta om som gått igenom olika varianter själva men jag blir inte peppad, inte ett dugg.
Jag bestämde att jag skulle släppa det helt under -12 och börja rota i något alternativ -13 men vet ni vad, jag kände mig aldrig redo att gå igenom det här.

Jag har väl haft åldern med mig (!) just för att det inte var så länge sedan jag fyllde 30. Men nu har jag börjat fundera mer och mer över adoption såtillvida att jag börjat prata med min man om det.
Det kanske är vägen för mig - men samtidigt har jag inte ett dåligt liv utan barn heller - jag mår faktiskt väldigt bra.

Man måste ju inte ha barn

Jag satte min gräns för att kunna fortsätta med livet som ju ändå var finfint utan barn.

Klart att jag hade sörjt (vet ju inte om det går vägen nu heller) men det blir ju bra ändå.

 

[Kattennizze]

Villiga och villiga, vad har dom för val om dom vill ha ett barn...?

Alltså jag tror eller jag vet snarare att det är så lätt att ryckas med i det där. Bara ett försök till, liksom. Sen blir det ju inte bättre av att man utomlands har skral etik när det gäller detta, bara man betalar så kan man göra behandling i princip. Det kan inte vara rimligt att kvinnor utsätter sig för graviditet efter graviditet så att man har 7, 8, 18 barn. (Alla siffrorna kommer från verkliga kvinnor som jag vet om). Det är inte sunt, då är det mer psykologiskt stöd man behöver. Jag hade bestämt mig innan, sista försöket jag gjorde var det absolut sista. Men jag hade hellre varit utan barn alls än att inte få syskon till den sonen jag fick så det vete katten om jag ändå hade fortsatt...

 

[Monifa]

Jag kan tänka mig att det är väldigt svårt att sätta en gräns. Jag kommer ha det iallafall och där ligger det nog mycket på min sambo att (när vi har diskussionen innan vi börjar med första försöket) tydligt både sätta gräns för antal och att hålla det. För jag skulle kunna ryckas med och leva på hoppet att "nästa gång går det". Tyvärr och det kommer jag förklara för honom såklart. Sen skulle jag inte försöka köra över honom på något sätt men jag kommer nog själv ha svårt att efter de landstingsfinansierade försöken så blir det inga mer försök. För jag vet att det skulle göra så förbannat ont att ta in och påbörja processen till acceptans att det inte blev något att jag skulle skjuta upp det med "nästa gång går det".

Men nu hoppas jag innerligt att det blir något på de försöken vi får genom landstinget. Men risken finns att det inte blir några syskon om även det kräver IVF men de känslorna tar jag tag i då.