Hur konverserar ni? Spinoff på Socialt obekväm-tråden

[Aliche]

Efter den andra tråden, "Socialt obekväm", började jag fundera på hur man konverserar med andra människor? Finns det några regler, dos and dont's, bra och dåligt? Jag känner själv att jag har svårt att hitta balansen när jag umgås med andra människor, på jobbet är det lätt för då är jag jobb-jag som ska utföra vissa saker men privat tycker jag att det är svårt för antingen känner jag att jag pratar för mycket eller att jag sitter mest tyst. Jag känner sälllan att konversationen bara flyter på jämnt och fint.

Ofta när jag umgås med sambons vänner, eller det är ju gemensamma numera men han har känt de mycket längre och har mer gemensamt med dem, så får jag nån jättekonstig och helt obefogad känsla av att jag liksom inte har rätt att prata utan sitter mest och väntar på att någon ska tilltala mig eller så känner att jag har inget vettigt att komma med så då sitter jag bara tyst vilket inte är så kul och socialt! Det är absolut inte så att de stänger mig ute ur konversationen utan det är ju jag som har problem med hur jag ska bete mig.

Jag växte iofs upp med en inte helt frisk pappa som indoktrinerade mig med att barn ska sitta tysta och vänta på tilltal och då helst inte prata så mycket eller högt så jag förstå ju logiskt var det kommer ifrån, delvis iaf.

Hur gör och känner ni andra? Har ni bättrat eller jobbat på det på nåt bra sätt? Tips till oss andra?

 

[hagel]

Jag är extremt känslig för stämningar och sinnesstämningar. På gott och ont .

I mitt arbete är det en egenskap som ger mig enorma fördelar, eftersom jag möter folk av alla typer. Dem jag möter är dessutom inte sällan aggressivt inställda eller ledsna (arbetar med myndighetskontroll). Så på jobbet tjänar jag massor på att märka av stämningen och lägga en plan för hur jag ska kommunicera efter det .

Privat är den där sensitiviteten lite mer påfrestande, men inte utan fördelar ändå såklart . Man blir bara tröttare när man inte är iklädd sin yrkesroll.

Som yngre tyckte jag sociala sammankomster var en plåga! Men när hag blev äldre tog jag tjuren vid hornen och kastade mig ut där jag inte kunde bottna, socialt sett. Där ute i djupet upptäckte jag mina sociala styrkor och svagheter och idag är det nog inte jättemånga som skulle tro på hur jag var förr i tiden om jag berättade .