Hur kommer det sig att man blir på ett visst sätt?

[MiniLi]

Det jag menar som förälder är att du inte kan bestämma dig för om ditt barn ska bli en känslig eller slitstark individ, gilla sport eller konst. Du har ganska lite inverkan där.

Ah ja så är det ju verkligen!

 

[tanten]

Tänker också så. Sen gör vi ju inte allt vi gör i syfte att platsa in utan någonstans har vi ju också ett tycke för sakerna vi skaffar oss, våra sysselsättningar osv. Så det är nog en salig blandning av allt möjligt. Ingen undkommer nog identitetsfrågan helt men den kan ju vara olika stark för olika individer, samt faser i livet.

Just faser i livet är nog en stor del för mina livsval.
Jag växte upp i ett väldigt krismedvetet hem Bägge föräldrarna hade upplev krig, på olika sätt.

När jag började tjäna pengar skaffade jag materiella ting. Bostadsrätt, ny bil och akademiska vänner. Många av mina ungdomsbekanta både från föreningsliv och studieår har höga positioner numera.

Olika livsval och en dröm om kärlek ledde mig till ett liv i väldigt fattig tillvaro. Sedan har jag varit sjuk och arbetslös i omgångar.

Hade jag bott kvar i storstaden och fortsatt karriären i finansvärlden hade jag nog levt på ett helt annat sätt och troligen också med andra värderingar.

Kan jämföra med min storebror som vuxit upp i ett annat hem och har en spikrak karriär bakom sig. Han har varit pensionär länge men reser flera gånger om året. På mångas sätt är vi väldigt lika men prioriteringarna är annorlunda. Helt annorlunda.

Annan barndom och andra livsval hade gett mig andra värderingar.

 

[prinsessfeminist]

Just faser i livet är nog en stor del för mina livsval.
Jag växte upp i ett väldigt krismedvetet hem Bägge föräldrarna hade upplev krig, på olika sätt.

När jag började tjäna pengar skaffade jag materiella ting. Bostadsrätt, ny bil och akademiska vänner. Många av mina ungdomsbekanta både från föreningsliv och studieår har höga positioner numera.

Olika livsval och en dröm om kärlek ledde mig till ett liv i väldigt fattig tillvaro. Sedan har jag varit sjuk och arbetslös i omgångar.

Hade jag bott kvar i storstaden och fortsatt karriären i finansvärlden hade jag nog levt på ett helt annat sätt och troligen också med andra värderingar.

Kan jämföra med min storebror som vuxit upp i ett annat hem och har en spikrak karriär bakom sig. Han har varit pensionär länge men reser flera gånger om året. På mångas sätt är vi väldigt lika men prioriteringarna är annorlunda. Helt annorlunda.

Annan barndom och andra livsval hade gett mig andra värderingar.

Hm. Intressant att du ändå avvek från det som förväntades?

Vad var det som gjorde det?

En del hade nog valt "rätt" partner och sammanhang före det lite mer egensinniga?

Jag kan se det mina "val" att det varit ganska impulsiva, och rastlösa. Jag har tex alltid flyttat, mellan 19-25 år, flyttade jag i snitt tre gånger per år. Helt galet!
Delvis berodde det på 2:a handskontrakt, men också min rastlöshet.

Det har alltid varit spännande och roligt att göra nya saker, för mig. Jag har ledsnat lätt på rutiner och förutsägbarhet.

Sedan jag bildade familj blev läget ett annat, men jag kan ärligt säga att min stabilitet beror mest på min partner.

Jag hade varit usel som ensamstående och förmodligen flyttat runt mer med barnen i släptåg.

Så, med hur det "blir" beror ju också på andra personer och om man har tur eller otur.

 

[Voeux]

Jag tror nog en del går på det som är "rätt", för att det förväntas.

Men det är väl egentligen inte konstigare än att man köper "rätt" bil osv, för den klass man tillhör.

Jag tror man gillar det man exponeras för.

Sedan är det olika viktigt för olika personer. Det tycker jag märks på sociala medier. En del måste visa upp sig, i alla sammanhang, medan andra kanske är mer sparsmakade.

Men åter till @Ramona - visst verkar det dock vara så, att våra olika personligheter styr i stor utsträckning?

En del verkar ha ett stort personligt behov av att uttrycka sin samhörighet och andra inte.

Jag har till exempel, med stigande ålder och erfarenhet, kommit fram till att jag inte är så social, trots allt. Ändå har jag haft utåtriktade jobb där jag synts.

Det är en ansträngning att vara med i matchen, och jag är nog alltid lite orolig att jag inte riktigt passar in. Jag har gärna vänner och vill träffa personer som jag gillar, men sammanhang där man förväntas vara "rätt", gör mig lite obekväm. Det är inte naturligt för mig att bara smälta in.

Jag avundas då och då sådana här trevliga personer som liksom bara får till det och alla trivs med dem.

Det här med hur mycket bekräftelse man behöver kan ju också ha påverkats av hur en blivit bemött genom livet. Ett ganska tydligt exempel just nu tycker jag är Britney Spears som vi diskuterat i en annan tråd. Hon blev tidigt sexualiserad och min uppfattning är att det fortfarande är vad hon söker bekräftelse för, att hennes värde till stor del ligger där i hennes värld. Den är en sits hon sattes i av omgivningen, som kan vara svår att påverka.

En vän till mig uppmärksammades tidigt för hans utseende. Han är väldigt vacker och var även som barn. Detta påpekades hela hans liv, när han var 13 diagnostiserades han dysmorfofobi vilket han har än idag 40 år gammal. Genetisk känslighet för psykisk ohälsa, tillsammans med en förväntan på hur han ska se ut och vem han är blev mycket olyckligt.

Jag ser även flera män i min krets som växt upp bland pengar, och jag upplever att de har en enorm förväntan på sig själva att leva upp till en viss ekonomisk standard.

Så jag tänker att det här med hur mycket bekräftelse och tillhörighet en söker inte enbart behöver vara ett tecken på någon form av svaghet hos personen, utan kan också vara triggat av press utifrån.

 

[tanten]

Så jag tänker att det här med hur mycket bekräftelse och tillhörighet en söker inte enbart behöver vara ett tecken på någon form av svaghet hos personen, utan kan också vara triggat av press utifrån.

Absolut!
Mitt behov av att bli sedd och bekräftad har lett mig galet i stort sett hela livet. Såhär när jag är gammal nog att titta i backspegeln ser jag att alla stora beslut präglats av det behovet.

 

[Sonic76]

Jag vet inte vad jag ska svara riktigt.
Vi är/var 4 syskon.
Alla olika på sitt sätt att vara, åsikter mm.
Jag är det svarta fåret med skulder upp över öronen.
Jag har en högskoleexamen men det betyder inget i familjen.
Vi kommer från en fattig familj. Mina föräldrar slutade skolan i 6 klass.
Jag har jobb numer efter att ha varit långtidssjukskriven i flera år.
Jag gör det jag ska, men kommer aldrig passa in.
Jag är snart 50 så nu skiter jag i vilket.
Jag är den jag vill vara.

 

[Badger]

Det hänger nog inte ihop med självkänsla för för de med allra bäst självkänsla jag känner är också väldigt materialistiska statusjägare. Skulle enligt min lilla världsbild isåfall vara precis tvärt om

Jag och min bror är uppvuxen med en förälder som är väldigt materialistisk och statusjägare (och andra föräldern väldigt mitt i mellan) och varken jag eller min bror är lik vår förälder i det avseendet. Däremot vår statusjagande förälders syskon är precis likadana alla tre (sjukt jobbiga pinsamma statusmätar’tävlingar’ på alla släktsammankomster ) Där tror jag det handlat mycket om tävling under uppväxten som drivit fram det hos alla tre. Jag och min bror har aldrig konkurrerat med varandra, kanske om vi varit mer nära så hade vi blivit annorlunda

Kan det vara självsäkerhet de har mer än självkänsla?
Eller intryck av självsäkerhet?

 

[Badger]

Wow!
Jag måste säga att jag är chockad över hur lite hemmiljön spelar in! Aggression 0?
Jag tänkte ju att i saker som konflikthantering, stress och aggressivitet spelade familjen stor roll.
Om det beror på genetiska faktorer, då var man ju körd redan från början.

Ja och jag undrar om det här fungerar helt och hållet?

Samtidigt som då tydligen mycket av personligheten ligger i generna och inte i föräldrarna så brukar vi ju ändå hävda att det spelar roll om man lär sig läsa och skriva och äta med kniv och gaffel osv, kanske vara artig osv igen. Hur många böcker som finns hemma brukar folk prata om.

Så frågan är om det här gäller allt annat lika? Dvs under samma förutsättningar när det gäller läsa, skriva, äta eller vad som som generna ger utslaget.

Det är ju alltså ren personlighet rimligen, inte relaterat till övriga sociala och akademiska förmågor.

 

[Lilla]

Jag tror absolut att man kan styra vem man vill bli/vara.
När jag växte upp så saknade jag aldrig något men vi hade heller inget överflöd.
Idag har jag stor respekt för pengar. Jag unnar mig saker och känner alltid tacksamhet över det. Men jag har inte ett dugg intresse av att ha nyaste mobilen och jag är inte ett dugg intresserad av mode.
Jag gissar att jag är högkänslig.
Jag känner stark empati för människor, ibland för mkt för mitt eget bästa.
Jag har alltid varit trygg i mina åsikter och aldrig fallit för grupptryck. Det tror jag delvis är för att mina föräldrar har älskat mig för den jag är. (Och nu menar jag inte att människor som faller för grupptryck behöver vara mindre älskade)

 

[Motacilla]

Jag tror (obs tror) inte att det är så enkelt som att man väljer själv. Tror definitivt att generna spelar en stor roll i hurdana vi blir.

I synnerhet om man tittar på sina släktingar tycker jag att man kan se likheter i personligheten, sånt som inte kan bero på miljö eller slump. Lite mer avlägsna släktingar (kusiner, bryllingar osv) har ju inte vuxit upp tillsammans men ändå tycker jag att man brukar kunna identifiera vissa likheter i personligheten.

Att ändra sin grundpersonlighet är dessutom svårt. Visst sker det förskjutningar som har att göra med olika naturliga utvecklingsfaser (vi utvecklas hela livet), men vårt grundläggande jag tenderar att bli någotsånär klart kring 25 års ålder.

Femfaktormodellen för personlighetsdrag är väl fortfarande den mest utforskade och accepterade teorin. Femfaktormodellen mäter hur mycket eller lite man har av dragen öppenhet, samvetsgrannhet, extroversion, tillmötesgående och neuroticism.

 

[Raderad medlem 68338]

Har tänkt lite på det ibland. Min bror o jag har växt upp, han är 2.5 år yngre. Våra föräldrar har haft det väldigt fattigt, mycket skulder osv.
Jag ”blev” väldigt ”vi måste hjälpa alla som har svårt” och har stor del genom livet nära försakat mig själv för att andra ska ha det bra o jag ska hjälpa.
Min bror är helt tvärtom, det enda som gäller är pengar och status. Nya hus, nya pengar, nya bilar, dyra saker.
Jag tror det är två olika ”lösningar” på samma orsak, jag vet hur jobbigt det var och vill inte att andra ska ha det så, han vet också hur jobbigt det var och löser det genom att leva i lyx för sig o sin familj.

Det är ju samma sak med tex alkohol. Har en kompis vars pappa helt enkelt söp ihjäl sig. Hon är nykterist. Hennes bror har både alkohol och drogproblem. De har helt enkelt haft samma uppväxt men valt att tackla det helt olika.

Sen är det ju mkt som är medfött. Min faster var psykiskt sjuk. Hon hade samma uppväxt som min pappa men han var inte psykiskt sjuk. Därför uppfattade hon deras gemensamma barndom på ett helt annat sätt. Självklart kan man växa upp tillsammans utan att uppväxten är exakt identisk men i detta fallet var det verkligen helt olika uppfattningar pga av hennes sjukdom. Hon valde att avsluta sitt liv när jag var i tonåren.

Jag och min bror är som natt och dag. Han är lugn, sansad och analytisk. Dessutom är han MORGONPIGG?!

 

[Rosett]

Det är nog en förenkling. Man påverkas av olika personer under olika delar av livet. Små barn påverkas av relationen till föräldrarna och från tonåren blir kompisar viktigare.
Sen ska man inte underskatta det där sista du nämner med anknytning och grundtrygghet - där läggs ju en bas som har stor påverkan på hur man tar sig an senare relationer och därmed på vilket sätt man påverkas av vänskapsrelationer, partners osv

Om man inte har några kompisar i tonåren då? Utan 99% av ens umgänge kommer via/från föräldrarna?

 

[Rosett]

Mer än man kan tro är genetiskt och sen miljön utanför hemmet. Bild från psykologibok.
Visa bifogad fil 109215

Det där gäller tvillingar, så kanske inte konstigt att det mesta är genetiskt betingat?
Har den studien inkluderat personer med dysfunktionella föräldrar?
Vet inte om jag kan tro på det där. Gamla siffror (1988) också.

 

[Kirre]

Det där gäller tvillingar, så kanske inte konstigt att det mesta är genetiskt betingat?
Har den studien inkluderat personer med dysfunktionella föräldrar?
Vet inte om jag kan tro på det där. Gamla siffror (1988) också.

Att studera just enäggstvillingar är enda/säkraste sättet att just se om saker är genetiska eller beror på miljö. Om du läste vad som stod i nästa inlägg jag skrev med bild från boken så visar alla studier på samma riktning. Inkl metaanalys av studier inkluderande drygt 100000 individer.

Du får självklart tro vad du vill, jag tror på vad mångårig forskning pekar på.

 

[MJLee]

Som adopterad (etnisk asiat) är nature v nurture mycket intressant. Min DNA, hårfärg, längd, hudfärg, ögon. Mina platta ankfötter är alla genetiska. Att jag kan titta på ett chips och gå upp i vikt medan resten av familjen har HM kroppar (alltså de passar i HM snitt och längd) skyller jag på att mina genetiska förfäder var bönder som levde på syrade grönsaker och en handfull ris.

Det är möjligt att min hjärna är mer genetiskt betingad än vad tidigare forskning har visat. Iofs kommer jag från ett genetiskt arv där det skapats en kultur där individen underordnar sig kollektivet och jag har alltid gått min egen väg och skulle aldrig komma på tanken att underkasta mig. Genetiskt är även samhället mycket artigt och jag undviker att gå i klinch och vara högljudd i diskussioner. Men det kan även bero på den typiskt svenska konflikträdslan. Min mamma och min syster har hjärnor som inte fungerar som min, de har en fantastisk spatial förmåga och ser världen i 3D och jag går vilse på T-centralen. Å andra sidan hade min mormor mitt lokalsinne - vi skulle en gång åka till Saltsjöbaden och hamnade på E4 till Uppsala. Jag får även kommentarer om hur lika jag och min mamma är. Min syster och jag har som vuxna diskuterat vår barndom och hur hon kände sig utestängd av vårt nära förhållanden, vilket gjorde att hon tidigare vände sig mer ut från familjen. Iofs har hon gått i mammas fotspår och jobbar med liknande arbetsuppgifter och jag har gått i en helt annan riktning.

Min teori är att även om min hjärna är genetiskt betingat till ett visst beteende så är de impulserna alltid filtrerade genom en kulturell sil. Det jag vet är att om jag växte upp i Afghanistan under Talibanerna eller hemskolas av en OAN familj i USA skulle jag inte vara den jag är. Mina tankemönster skulle inte existera. Det som gör jag till jag skulle inte existera. Jag behöver ensamheten, hade jag gifts bort som 15 årig med en 60 årig gubbe skulle jag inte ifrågasätta att föda barn, laga mat och vara foglig i sänghalmen. Jag skulle aldrig kunna sätta ord, tankar eller drömmar på mitt behov.

Jag är inte den enda adopterade som funderat och diskuterat nature v nurture. Det vi vet är att adopterade som grupp har en högre procent som är depressiva och rotlösa. Frågan är, är det pga av genetik eller anknytningsproblematik. Idag vet man att anknytning sker tidigare än man trott.

Det är som sagt mycket intressant men att barn i samma familj växer upp som individer som prioriterar olika saker skulle jag nog argumentera är helt normalt. Vi är alla individer och vad som hos ett syskon uttrycker sig som skräck för fattigdom och i en annan ointresse för materialism kan möjligtvis ha sitt ursprung i hur hjärnorna är hardwired.

 

[Sassy]

Ja och jag undrar om det här fungerar helt och hållet?

Samtidigt som då tydligen mycket av personligheten ligger i generna och inte i föräldrarna så brukar vi ju ändå hävda att det spelar roll om man lär sig läsa och skriva och äta med kniv och gaffel osv, kanske vara artig osv igen. Hur många böcker som finns hemma brukar folk prata om.

Så frågan är om det här gäller allt annat lika? Dvs under samma förutsättningar när det gäller läsa, skriva, äta eller vad som som generna ger utslaget.

Det är ju alltså ren personlighet rimligen, inte relaterat till övriga sociala och akademiska förmågor.

Jag tror att man ofta till vardags tänker på "personlighet" som ett mycket vidare begrepp än vad man brukar mena i psykologisk forskning. Det som räknas som personlighetsdrag i tex femfaktormodellen kan ju uttrycka sig väldigt olika beroende på attityder, normer och andra faktorer som inte är personlighet.

Samma personlighetsdrag som gör en person framgångsrik i yrkeslivet om hen fått en bra start och "rätt normer" kan lika gärna leda till att du blir en maffiaboss i en annan setting. Inget av det har med personlighet att göra.

 

[MJLee]

Jag har ofta tänkt på det slöseri att en del som är fast i grov kriminalitet och om situationen varit annorlunda hade de kunnat bidra så mycket till det svenska samhället. Många av dem är intelligenta och med energi och organisationsförmåga, liksom karisma.

 

[Ramona]

Det där gäller tvillingar, så kanske inte konstigt att det mesta är genetiskt betingat?
Har den studien inkluderat personer med dysfunktionella föräldrar?
Vet inte om jag kan tro på det där. Gamla siffror (1988) också.

Nu kommer jag inte ihåg vad ”adoptionsbyrån” hette, men det var i usa i alla fall. Där separerade man medvetet tvillingar och trillingar för att forska på dem. Alla hamnade inte i bra hem, utan hela poängen var att sätta de i totalt olika hem för att se vad skillnaderna blev. Mycket intressant.

Dokumentären Three Identical Strangers är en fortsättning på den skandalen det blev när det uppdagades.

 

[Raderad medlem 68338]

Nu var jag visserligen ung när jag vistades mestadels tillsammans med någon form av självutnämnd kulturelit men OH JA, det var oerhört viktigt att tycka om rätt musik. Satt man på en middag och pratade kultur och musik var det väldigt pinsamt att inte veta vilka vissa kompositörer, musiker, bandmedlemmar, regissörer eller designers var. Det förekom ”namedropping” på hög nivå och vissa gjorde verkligen en sport av att få andra att känna sig dumma. Här var det bildning som gav status, så ju mer påläst du var desto mer beundransvärt. Nu tillhör det här beteendet kanske ungdomen till stor del men jag har svårt att se att det inte fortfarande förekommer inom kulturkretsarna på sina håll.

Det gör det! I allra högsta grad.
När jag hade vernissage kom en del konst-elit och de började namedroppa. Jag förklarade då att det är tyvärr inte så stor idé då jag inte kan ngt om konst det kanske iofs var lite hårt draget men jag orkade verkligen inte.

Jag är uppväxt i ett hem där det var god mat, vin och kultur. För mig var det fullt normalt att vi på söndagarna spelade barockmusik enligt tema Eller att mina föräldrar var delägare i en vingård och höll vinprovningar hemma. Samtidigt var ekonomi och status inte speciellt viktigt. Jag uppfattade oss aldrig som rika ekonomiskt heller. Kanske inte fattiga heller iofs. Man pratade aldrig om pengar. Man såg snarare ner på ”nyrika” och deras dåliga smak.
Det var ju i sig en elitism. Det fattar jag i vuxen ålder.

 

[Motacilla]

Fast vid närmare eftertanke tycker jag att diskussionen även handlar om varför vi har de värderingar vi har?

Värderingar är mig veterligen till viss del kulturbundet. Och jag gissar att omgivningen har en rätt stor inverkan på en persons värderingar.