Hur kommer det sig att man blir på ett visst sätt?

Ramona

Trådstartare
Över jul hade vi som firade ihop en diskussion om materialism. Den kommer från att en av våra vänner träffat en tjej som är väldigt materialistisk. Det ledde till en vidare diskussion kring hur man blir som man blir. Vad är det som gör att vi blir på ett visst sätt? Är det arv? Miljö? Bara slumpen som avgör? Tänker att brorsan och jag är uppvuxna i ungefär samma förhållanden, och brorsan är betydligt mer materialistisk än vad jag är. Jag önskar ibland att jag hade "en lite högre standard" men jag är inte så knusslig. Jag mår lika bra i ett par begagnade skor jag fått av någon kompis, som jag gör i ett par Manolo Blahniks. Jag hade tjock-tv väldigt länge, bryr mig liksom inte. Jag har inte så höga krav.

Men det innebär inte att jag har bättre självkänsla än tex den tjejen kompisen träffat. För vissa under jul trodde att det var en självkänsla-grej, men det köper inte jag. Så hur kommer det sig att man blir som man blir? För det handlar inte bara om intresse. För ingen har allting i livet som ett intresseområde.

Detta är ingen tråd att någonting är bättre än det andra. Utan vi är alla som vi är och vi får självklart göra de val vi gör i livet. Att vara materialistisk är ingenting negativt ur denna synvinkeln.
 
Jag tänker att det är en sån där komplex grej som påverkas av flera faktorer. Tex är du och din bror inte genetiskt identiska även om ni är syskon, och så har ni som du säger dessutom växt upp under lite olika förhållanden och så har vi den där grejen med att killar och tjejer behandlas olika utifrån omvärldens förväntningar, att ni haft olika personer i er vänskapskrets m.m.

Men det är intressant, och jag tänkte själv på det nyligen just pga julafton/julklappar och så. Då funderade jag på hur min syn skulle ha påverkas om jag varit jag, men bara blivit född en annan tid när tex föräldrarna haft andra ekonomiska möjligheter.
 
Jag tänker på det ofta. Jag och min bror har bara ett drygt år mellan oss, han är äldre, men knappt liksom. Från dag ett har han varit så himla snäll och social. Han gifte sig med sin första kärlek, har alltid velat ha barn (har nu flera, men är gift med en annan partner) är inne på sitt tredje hus ett stenkast ifrån där vi växte upp. Han är liksom så fin, en riktig familjemänniska.

Jag sprätte iväg hemifrån som en räka så fort jg kunde, har aldrig kunnat bosätta mig, aldrig haft riktigt samma värderingar... det slår mig ofta hur olika vi är samtidigt som det också blir lite slående hur lika vi är när vi väl träffas någon gång vart femte år sådär. Vi har samma humor, det märks nog mest.
Jag tycker att det är jätteintressant, för jag upplever verkligen att det i vår familj inte gjordes skillnad på pojke/flicka och liknande.
 
Det är väldigt, väldigt mycket gener. Nu har jag glömt siffran men från det jag minns så står arvet för en betydande majoritet av vår personlighet (Källa Blueprint av Paul Bloom). Det betyder inte att vi kan säga att varje enskilt val en människa gör beror på det ena eller andra. Vi har heller inte alla svar inom genetiken ännu så exakt hur egenskaper ärvs vet vi inte. Att de ärvs verkar däremot stå ganska klart.
 
Att äga " rätt" saker är ju ett sätt att visa sin duglighet och status om man inte har något mer sofistikerat sätt att göra det på. Enklare än att t ex skaffa sig bildning. Du köper den där handväskan och bilen så har du ett kvitto på att du är "rätt".
Absolut är det en del i det. Men vad är det som gör att det är så viktigt för vissa och för andra verkar det inte spela någon roll alls?
 
Har tänkt lite på det ibland. Min bror o jag har växt upp, han är 2.5 år yngre. Våra föräldrar har haft det väldigt fattigt, mycket skulder osv.
Jag ”blev” väldigt ”vi måste hjälpa alla som har svårt” och har stor del genom livet nära försakat mig själv för att andra ska ha det bra o jag ska hjälpa.
Min bror är helt tvärtom, det enda som gäller är pengar och status. Nya hus, nya pengar, nya bilar, dyra saker.
Jag tror det är två olika ”lösningar” på samma orsak, jag vet hur jobbigt det var och vill inte att andra ska ha det så, han vet också hur jobbigt det var och löser det genom att leva i lyx för sig o sin familj.
 
Det måstr vara någpn blandining av arv ocj miljö, men det är intressant oxj svårt att reda i!

Min mamma t.ex. är lite av en hoarder/shopaholic. Hon jagar inte märken, men köper t.ex. saker för att "den är söt", "den är lite kul" osv. Hon har t.ez. minst 20 figurer på colliehundar och visade mig häromdagen något juldekoration i plast som lyste upp. Hon handlar mycket kläder/skor/väskor också.
Där tror jag det är en blandning av uppväxten - där det var knapert och varje skoköp t.ex. var noga beräknat - och livsstilsfsktorer - hon är pensionerad pch har inte så mycket att göra om dagarna..

Mitt eget beteende är definitivt en del av en reaktion - där för mycket grejer stressar mig, och jag köper hellre en väska som jag använder tills den går sönder - men jag måste också ha påverkats muclet av reklam på nätet...
Väldigt svårt att vrida i det där!
 
Mer än man kan tro är genetiskt och sen miljön utanför hemmet. Bild från psykologibok.
20221227_084627.webp
 
Jag köper ju aldrig begagnat. Jag köper nya saker. Ren bekvämlighet, lathet och skepticism mot saker okända personer använt. Inte statusjakt. Köper jag en ny vara från en butik vet jag att det är i nyskick, jag får garanti och reklamationsrätt och jag slipper fundera över vem som gjort vad med den innan. Jag slipper jaga runt på femtioelva loppisar och secondhandaffärer efter just det jag behöver. Jag kan snabbt och enkelt åka till en butik som jag vet har varan (kollat på hemsidan innan).

Allt sånt har ju inte en bakgrund i stausjakt.
 
Mer än man kan tro är genetiskt och sen miljön utanför hemmet. Bild från psykologibok.
Visa bifogad fil 109215
Wow!
Jag måste säga att jag är chockad över hur lite hemmiljön spelar in! Aggression 0?
Jag tänkte ju att i saker som konflikthantering, stress och aggressivitet spelade familjen stor roll.
Om det beror på genetiska faktorer, då var man ju körd redan från början. 🥲
 
Jag köper ju aldrig begagnat. Jag köper nya saker. Ren bekvämlighet, lathet och skepticism mot saker okända personer använt. Inte statusjakt. Köper jag en ny vara från en butik vet jag att det är i nyskick, jag får garanti och reklamationsrätt och jag slipper fundera över vem som gjort vad med den innan. Jag slipper jaga runt på femtioelva loppisar och secondhandaffärer efter just det jag behöver. Jag kan snabbt och enkelt åka till en butik som jag vet har varan (kollat på hemsidan innan).

Allt sånt har ju inte en bakgrund i stausjakt.

Fast statusjakten ar val mer att kopa marke X istallet for Y, eller design Z, for att de ar trendiga, snarare an att kopa nytt / dyrt i sig? Alltsa koper man nagot dyrt, men det ar precis det som moter ens behov sa ser jag inte det som statusjakt.

ocksa halvt OT, men intressant perspektiv - jag kanner ofta att jag far en dalig deal nar jag koper nytt/i butik, och letar darfor fynd pa natet - for att jag ar nog lite for besatt av "gora ett bra fynd". en del klader skulle jag absolut bara kopa nytt, men jag har kopt massa mobler det senaste halvaret, dar det behovet inte varit akut (da kan det absolut vara smidigare att kopa nytt!), men typ matbord och stolar, TV bord, TV, Amazon Firestick, byra och jag far nastan en orimlig kick nar jag kanner att jag gjort ett bra fynd!
 
Wow!
Jag måste säga att jag är chockad över hur lite hemmiljön spelar in! Aggression 0?
Jag tänkte ju att i saker som konflikthantering, stress och aggressivitet spelade familjen stor roll.
Om det beror på genetiska faktorer, då var man ju körd redan från början. 🥲
Det är ju lite komplicerat och mycket hönan och ägget och vad man lär sig osv. Det är ju svårt att studera sånt här och det närmsta är ju enäggstvillingar som växer upp i olika miljöer. Blev också förvånad men genomgående i boken i de studier som diskuteras så är den närmsta miljön mindre av betydelse än man skulle tro. Här är lite av vad som skrivs kring det.
20221227_105556.webp
 
Men det innebär inte att jag har bättre självkänsla än tex den tjejen kompisen träffat. För vissa under jul trodde att det var en självkänsla-grej, men det köper inte jag. Så hur kommer det sig att man blir som man blir? För det handlar inte bara om intresse. För ingen har allting i livet som ett intresseområde.
Jag är övertygad om att det har med grupptillhörighet att göra.
Man vill vara som de människor som man vill umgås med.
En identitetsfråga helt enkelt.
Vi som hör ihop gör likadant.
 
Ja, när det gäller statusjägare är det säkert så, men för den andra delen av spektrumet? Är "bohemer" så för att de vill umgås med och imponera på andra bohemer?

Givetvis. Status är ju inte exklusivt för umgängen med pengar utan i andra miljöer, kulturer och kretsar är det andra saker. Bildning, miljömedvetenhet, äventyrslyst, specifika förmågor osv. Personligen har jag rört mig i många olika kretsar i mitt liv, bland annat både bohemer och karriärister och jakten på status är varken större eller mindre. Den bara ter sig olika.
 

Liknande trådar

Relationer Hej! Jag är mitt i att gå igenom ett breakup, har precis nått cirka fem veckor. Det går väldigt upp och ner, ibland känner jag mig glad...
2 3
Svar
41
· Visningar
9 209
Senast: Ramona
·
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Behöver nog mest skriva av mig lite. Jag upplever mig väldigt sällan nöjd och tillfreds med livet. Just nu har jag hamnat i en riktig...
Svar
14
· Visningar
4 316
Senast: starcraft
·
Kropp & Själ Ber om ursäkt redan från början om det här blir långt, krångligt och invecklat. Mitt självförtroende och självkänsla är för närvarande...
2
Svar
26
· Visningar
3 195
Senast: Kiwifrukt
·
Kropp & Själ Kort bakgrund: jag mådde väldigt dåligt i tonåren vilket ledde till att jag var inaktiv, tröståt en massa o gick upp väldigt mycket i...
Svar
10
· Visningar
1 751
Senast: tanten
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp