Sv: Hur kom ni fram till rasen?
Oj en kort fråga som har ett lååångt svar i mitt fall...
Jag började som 7-åring på ridskola i Ö-vik. Det var diverse ponnyer där, jag minns mest ett russ som hette likadant som jag. Efter 1 år så tyckte min dagmamma (och dessutom min bästis mamma = den som satte oss i ridskolan till att börja med) att ridskolan inte var så bra egentligen så vi fick börja på den andra ridskolan i trakten. Jag kommer fortfarande ihåg första gången vi kom dit. Dagmamman sa direkt att ett sto (som hette Dindy) var nog lite het så henne skulle vi undvika. Ingen av oss fick Dindy första gången, jag fick en liten russvalack som hette Golden Boy och min kompis fick en korsning som hette Morning Star. Golden var lite mer framåt än Morning, som mest gillade att stå still i mitten...
Vi red där 1 gång/vecka i 2 år till. Våra föräldrar turades om att skjutsa. Sedan flyttade vi till Stockholm och min bästis flyttade ut på landet och fick egen häst - otroligt orättvist! Nåja jag fortsatte komma till samma ställe på ridläger 5 år efter det. De första 3 åren hade jag Dindy som ridläger häst (hon var mycket riktigt het - nästan okontrollerbar när det var fråga om hoppning...), sedan var det dags att rida stor häst och då red jag Tartuffe (som tränats av Pessoas - Nelson var kompis med ridskolans ägares pappa som också var huvudridlärare vid sidan om dottern) och Zeus (pappans favorit). Under vintrarna red jag både på Djursholms ridskola (snobbstället nr 1) och Täby ridskola (mer lera, men tyvärr också mindre bra hästar). På Täby ridskola red jag ofta en ponny som hette Onyx, bitsk som få i spiltan med otroligt fin i dressyren och en riktig utmaning i hoppningen (men han kunde när man gjorde rätt, hästen var D-ponny och vi hoppade över 1 m på lektion ihop med stora hästar!) Jag lärde mig nog en del ovanor under de åren, men också en del bra saker!
I tonåren slutade jag rida helt. Andra saker blev liksom viktigare... 1997 började jag utbildningen till mitt nuvarande yrke och flyttade då till Lund, ca 50 m ifrån ridskolan (som jag dessutom var tvungen att cykla förbi varje morgon och kväll). Det tog inte så lång tid tills jag gick in och bad om en ridtid, eftersom jag inte var nybörjare gick det fort och jag hamnade snabbt i den mest sociala gruppen som turades om att ha med fika efter varje ridlektion. Sedan blev jag involverad i det mesta i ridklubben, från städdagar, via att skritta instruktörernas hopphästar till att vara "ringmaster" på nationella hopptävlingar med deltagare som Jens Fredriksson... Under den här tiden hamnade jag också på mina första "hästfester" och det var väldigt kul!
När jag var färdigutbildad hamnade jag i Karlstad och fortsatte då på den ridskola som en av instruktörerna i Lund rekommenderade. Den ridskolan var helt otroligt bra. Majoriteten av hästarna gick galoppombyten, de som inte gjorde det var unghästar! Lärde mig många dressyrkonster där och fick mer självförtroende. Tyvärr var det inte samma sociala sammanhållning på den ridskolan dock. Så jag vågade mig istället på att rida som medryttare. Först i ett travstall där jag red allt från unghingstar till tävlingshästar som tröttnat på tillvaron som körhästar och behövde omväxling, inte sällan var jag den första ryttaren på deras ryggar men detta var totalt okomplicerat och inget jag tänkte på, hästarna var tränade av proffs...
Efter den perioden så hittade jag min första riktiga hästkärlek sedan Dindy och Onyx. Det var medryttarhästen Dapper som också var en av Sveriges första Morganhingstar. När jag red honom var han över 20 år, men fortfarande lite hingstig. Han kunde precis ALLT. Hade gått Fälttävlan på hög nivå så galoppombyten var inget bekymmer och ville man hoppa en trädstam ute i naturen så tyckte han det var fjantigt snarare än svårt. En gång stack han och hoppade det högsta jag gjort en över 1 m hög rishög mitt ute i skogen (hade ingen aning om vad som fanns bakom högen...).
Pga jobbet var jag tvungen att flytta ifrån honom och till Stockholm. Där började jag så småningom rida på en ridskola som var otroligt dålig. Ambulansbesök var inget ovanligt på våra lektioner... Då blev jag rädd. Riktigt rädd. Inget hände mig personligen, men det liksom kokade över... Så jag bestämde mig för att de där islandshästarna var ju små och söta och snälla så de kunde jag ju rida (hade ridit tur typ 3 ggr innan dess, via jobb mm). Sökte då efter en medryttarhäst (helst islandshäst) och red samtidigt privatlektioner på islandshästridskola. Hittade väldigt snart en pärla till läromästar som lärde mig hur tölt skulle vara och samtidigt tog hand om mig så all rädsla försvann (åtminstone så länge jag satt på honom...). Ägaren hade flera hästar och så småningom fick jag även prova fler hästar. Omständigheterna ledde mig från gården och jag red under ca 3 år totalt flera olika islandshästar som medryttare. Återkom under slutet av dessa år till samma gård där jag börjat rida.
I september förra året så vågade jag då äntligen språnget och köpte mig min egen häst! Han är hingstig (mot andra valackar, inte ston) och kunnig som Morganhingsten, ser ut precis som Onyx, lika trygg som islandshäst-läromästaren och är som Dindy var inför hinder när man kommer till en galoppbacke! Dessutom har han inget emot att matte kramar och pussar lite på honom...
Han lär mig långsamt konsten att rida och tävla i 5 olika gångarter och har på dessa korta månader suddat ut den sista unsen av rädslan som fanns kvar. Nu har jag precis blivit medryttare till ett ganska nervöst sto med klockren tölt (det har INTE min älskling) och jag är inte det minsta rädd - inte ens när hon tvärvänder och sticker med mig!
Jag är nu 28 år, brukar säga att jag ridit ca 15 år eller så pga avbrotten vid tonåren, flyttar osv men det kanske börjar närma sig 20 egentligen... Nåja nu först börjar jag få lite koll på min sits när jag sitter ned, fast min "fältsits" är toppen och har så varit ända sedan ridskola nr 2 i mitt liv (där Golden, Morning och Dindy fanns)
