En av mina närmaste vänner är i samma sits. Inte riktigt, de är nog lite yngre men nästan. Vi pratar mycket om det och jag tror att för henne har de tre viktigaste sakerna varit att 1. Ta reda på om han gjorde detta för att han ville komma ur deras förhållande enkelt 2. Om hon kan förlåta och inte låta detta ligga mellan dem som flera andra här skrivit om och börja om på nytt, det går inte att gå tillbaka till det gamla 3. att inse att de två och inte omgivningens synpunkter ska styra varåt relationen ska gå nu.Lång historia i komprimerad form. Avslöjade häromdagen att min man sedan 20 år varit otrogen vid ett antal tillfällen för en tid sedan.Vi har ett klart uttalat monogamt äktenskap, det är vi fortfarande lika eniga om idag som när vi träffades, så alla spekulationer om något annat kan i stå över! Utelämnar övriga detaljer om detta. Kontentan i slutänden är att han varit helt öppen om vad, när, hur och varför, när det hela väl avslöjades. Jag har goda skäl att tro att det inte kommer upprepas, bland annat för att det fått oss att kommunicera bättre än på många år.
Det är alldeles nytt nu, jag känner mig givetvis kränkt, sviken och äcklad över det han gjort. Men jag har för avsikt att ge vårt äktenskap en chans att överleva, vilket kräver en hel del av mig i form av förlåtelse, acceptans och att ta sig vidare mot en nystart med ett normalt samliv. Han är beredd att göra allt som krävs för att rädda äktenskapet, då han insett att det är det han vill. Och som sagt, jag har goda skäl att tro på det.
Frågan är bara hur man bär sig åt för att ta sig förbi tankarna om äckel och svek? Hur gör man för att hitta tillbaka till någon form av tillit och att låta honom komma nära igen? Det kommer aldrig bli som det varit, men jag hoppas uppnå ett good enough-stadium åtminstone, som måste vara betydligt bättre än minsta tänkbara acceptabla nivå för att undvika skilsmässa. Kan man klara detta utan terapeuthjälp? Hur gör man? Hur tänker man? Alla former av tips och erfarenheter, positiva som negativa, är välkomna!
Väl medveten om att det kan sluta med skilsmässa, men inte utan att vi gett varandra en ärlig chans.
Det finns gott om moralpredikare som gärna vill påpeka saker främst kring nr 3, och främst när man kanske är lite yngre och utan barn. Jag har funderat mycket på detta i samband med hennes "ältande" och jag tror jag kan förlåta, men att man precis som du skriver måste vara beredd att arbeta för det, oavsett om man är den som ställt till det eller inte, inte minst med punkt 2, att kunna lägga det bakom sig och blicka framåt. Jag tror däremot inte att man kan komma dit på egen hand utan behöver en utomstående professionell samtalspartner kanske både enskilt och ihop för att verkligen kunna bena ut tankar och känslor.
Lycka till och kram hur dte än blir