Hur hittar man tillbaka efter otrohet?

[ellabellabus]

Det där tycker jag är drygt. Det spår på att man SKA må dåligt, känna sig sviken, bedragen och förd bakom ljuset.

För den som känner sig exakt just så sviken, bedragen och förd bakom ljuset är det en utmärkt beskrivning.

Sen ska jag svara lite generellt på ett flertal frågeställningar. Jag har bara varit med om min egen situation och har ju bestämt mig för att inte lämna ut några detaljer om just den här otrohetsaffären. Därför är det många av era svar som är uppåt väggarna felaktiga för just min situation, eftersom detaljerna är okända för er. Jag läser era svar och tar till mig det som känns relevant, resten hoppar jag över.

Det är okej om ni vill diskutera reaktioner på otrohet generellt i min tråd, men det gör mig lite ledsen och besviken att många inlägg underkänner min reaktion.
För att generalisera lite till så har jag hittills haft fördomen att vissa typer av män (bakgrund, beteende osv) är mer benägna att vara otrogna än andra. Jag trodde jag levde med en man som inte var av det otrogna slaget, tack vare hans bakgrund, historia och beteende. Det var som en fet smäll på käften att inse att så inte var fallet. Och det handlar på intet sätt om förmågan eller möjligheten att överleva på egen hand eller inte, även om en skilsmässa drar med sig en massa väldigt tråkiga följder som i vårt fall påverkar fler än mig.

 

[em-pirre]

För den som känner sig exakt just så sviken, bedragen och förd bakom ljuset är det en utmärkt beskrivning.

Sen ska jag svara lite generellt på ett flertal frågeställningar. Jag har bara varit med om min egen situation och har ju bestämt mig för att inte lämna ut några detaljer om just den här otrohetsaffären. Därför är det många av era svar som är uppåt väggarna felaktiga för just min situation, eftersom detaljerna är okända för er. Jag läser era svar och tar till mig det som känns relevant, resten hoppar jag över.

Det är okej om ni vill diskutera reaktioner på otrohet generellt i min tråd, men det gör mig lite ledsen och besviken att många inlägg underkänner min reaktion.
För att generalisera lite till så har jag hittills haft fördomen att vissa typer av män (bakgrund, beteende osv) är mer benägna att vara otrogna än andra. Jag trodde jag levde med en man som inte var av det otrogna slaget, tack vare hans bakgrund, historia och beteende. Det var som en fet smäll på käften att inse att så inte var fallet. Och det handlar på intet sätt om förmågan eller möjligheten att överleva på egen hand eller inte, även om en skilsmässa drar med sig en massa väldigt tråkiga följder som i vårt fall påverkar fler än mig.

Jag tror att alla förstår att du är väldigt väldigt ledsen och att ditt liv är vänt uppochner.

Det som diskuteras är väl kanske just det du skriver om att han inte var det otrogna slaget. Det finns inte nåt sådant. Alla kan hamna där. Du, Jag, han.

Det kanske kan vara ganska skönt att inse det, för det gör att din man inte är någon sliskig typ "som gör såntdär" utan han är antagligen högst normal och han hamnade i en situation där säkert också du hade kunnat hamna. Och jag. Och vi alla.

 

[Sleepy]

han hamnade i en situation

Åh nej; han "hamnade" ingenstans. Han gjorde ett aktivt val att försätta sig själv och sin partner i situationen.

Det handlar om värderingar.

 

[ellabellabus]

Åh nej; han "hamnade" ingenstans. Han gjorde ett aktivt val att försätta sig själv och sin partner i situationen.

Det handlar om värderingar.

TACK!!
Du har helt rätt! Man "hamnar" inte i en situation där man råkar hoppa i säng med en annan än sin partner! Förutsatt att man inte är ett viljelöst mähä.
Man kan absolut bara en "inte otrogen typ" om man väljer att inte vara otrogen.

 

[mandalaki]

Åh nej; han "hamnade" ingenstans. Han gjorde ett aktivt val att försätta sig själv och sin partner i situationen.

Det handlar om värderingar.

Valet håller jag med om. Men är mer tveksam till värderingar. Är rätt övertygad om att många som är otrogna delar värderingen att man inte bör vara otrogen. Men - plötsligt händer det.

 

[em-pirre]

TACK!!
Du har helt rätt! Man "hamnar" inte i en situation där man råkar hoppa i säng med en annan än sin partner! Förutsatt att man inte är ett viljelöst mähä.
Man kan absolut bara en "inte otrogen typ" om man väljer att inte vara otrogen.

Jag tror att det är väldigt enkelt att tänka så. Det är inte alltid bara man "hoppar isäng" med någon heller.

 

[em-pirre]

Man kan absolut bara en "inte otrogen typ" om man väljer att inte vara otrogen.

Jag tror att många tror att dom inte är det. Jag tror att det är oerhört naivt.

 

[Petruska]

Valet håller jag med om. Men är mer tveksam till värderingar. Är rätt övertygad om att många som är otrogna delar värderingen att man inte bör vara otrogen. Men - plötsligt händer det.

Överlag verkar det vara rätt vanligt att vi handlar på sätt som inte stämmer med de värderingar vi har, vill ha eller säger oss ha. Jag kör tex bil samt flyger oftare än vad jag tycker är bra, med tanke på klimatet.

För mig framstår det så himla otryggt att förlita sig på att någon annans värderingar ska göra personen ofelbar. En person som helt enkelt i sin känsla inte vill ha sex med andra än sin partner, den personen kommer väl troligen inte heller att ha det. Men den person som har värderingen att man inte bör ha sex med andra än sin partner, den personen kan så klart av något skäl och i någon situation misslyckas med att leva upp till sin värdering.

Jag tänker att andras värderingar som en avgörande bas för min egen trygghet, är extremt riskabelt.

 

[hoppsann]

TACK!!
Du har helt rätt! Man "hamnar" inte i en situation där man råkar hoppa i säng med en annan än sin partner! Förutsatt att man inte är ett viljelöst mähä.
Man kan absolut bara en "inte otrogen typ" om man väljer att inte vara otrogen.

Jag ser mig som en trogen typ men har varit otrogen i en tidigare relation.
Min dåvarande partner fick aldrig veta.
Jag blev häftigt förälskad och det var ett medvetet beslut att hoppa över skaklarna. Vi hade båda bra relationer, det var inte så att vi någon gång funderade på att bryta upp det vi hade på var sitt håll. Det var en knepig åtrå och vi avslutade en kort tid efter, i största samförstånd.

Jag älskade min partner och vet att jag konstaterade att kärlek var kärlek och åtrå, just åtrå.
Det var inte riktat mot min partner och det var inte för att jag var missnöjd med min sambo på något sätt.
Hade min partner vetat hade jag blivit utsparkad. Och hade jag vetat att min partner varit otrogen mot mig hade jag sparkat ut.
Ändå kändes det som min otrohet, hur konstigt det än låter, tillförde min relation något. Jag hade blivit helt klar över vilken fantastisk partner jag hade, och var en mycket bättre partner efter faktiskt.
Men fasiken vad det slet på mig!
Det var sista gången jag utsatte mig för det.
Vi avslutade relationen flera år senare av helt andra orsaker och är vänner än i dag.
Idag hade jag aldrig utsatt mig för att vara otrogen. Hur passionerat det än månde vara.
Just för att mitt samvete gnagde så illa.
Lycka till

 

[em-pirre]

Överlag verkar det vara rätt vanligt att vi handlar på sätt som inte stämmer med de värderingar vi har, vill ha eller säger oss ha. Jag kör tex bil samt flyger oftare än vad jag tycker är bra, med tanke på klimatet.

För mig framstår det så himla otryggt att förlita sig på att någon annans värderingar ska göra personen ofelbar. En person som helt enkelt i sin känsla inte vill ha sex med andra än sin partner, den personen kommer väl troligen inte heller att ha det. Men den person som har värderingen att man inte bör ha sex med andra än sin partner, den personen kan så klart av något skäl och i någon situation misslyckas med att leva upp till sin värdering.

Jag tänker att andras värderingar som en avgörande bas för min egen trygghet, är extremt riskabelt.

Ja precis. Och så är det en massa saker man tycker och är så jäkla bombsäker på som plötsligt ändras. Man ska verkligen aldrig säga aldrig.

 

[ellabellabus]

Nu har diskussionen här tippat över till att underkänna mina tankar och känslor, så jag mår bara dåligt av att läsa här. Lämnar därför tråden.

 

[MiniLi]

Jag blir så förvånad varje gång någon reagerar med chock när deras partner varit otrogen. Det är verkligen en sån grej som händer andra och inte en själv. Det är som att människor inte kan tänka sig att det skulle hända dem.

Men vem är det som är otrogen då? Statistiken säger att var fjärde svensk varit otrogen. Hur kan det bli en chock när det händer? Hur kan hela ens värld raseras när det händer?

Det är samma sak när någon blir lämnad. Det blir en chock att människor gör slut. Det händer andra, men inte mig-attityden igen.

Hur kommer det sig att människor inte är bättre förberedda?

Jag tänker att det ingår i sunda relationsmönster att ha en stor portion tillit. Vi mår som bäst känslomässigt och relationellt om vi förväntar oss att människor ska behandla oss väl. Vi engagerar oss också på ett djupare plan känslomässigt om vi klarar av att lita fullt ut på andra människor utan att ha en "flyktväg" om saker skulle skita sig.
Det är normalt att reagera starkt när det sedan visar sig vara annorlunda. Men förhoppningsvis går vi vidare i livet och klarar ändå av att lita lika starkt på nästa partner. Utan flyktväg.

Jag skulle vilja säga att den som inte blir chockad, förvånad och förkrossad av en otrohet (alltså under förutsättningarna att det fanns en överenskommelse om att detta beteende inte skulle finnas med i relationen) någonstans har distanserat sig känslomässigt. Det är verkligen inte att föredra om vi pratar om att fungera bra och sunt känslomässigt.

Ang varför så många är otrogna så kan det ju finnas tusen orsaker. Jag tycker det känns logiskt i så fall att det är för att människor stannar i relationer de egentligen borde lämna, att de lever med "fel" personer eller generellt har svårigheter med relationer. En annan stor del är kanske de som lovar att leva monogamt fast att de egentligen inte vill.
Men ingen av dessa orsaker är ju anledning till mig att gå runt och vänta på att min partner ska bedra mig?

 

[TinyWiny]

Jag tänker att det ingår i sunda relationsmönster att ha en stor portion tillit. Vi mår som bäst känslomässigt och relationellt om vi förväntar oss att människor ska behandla oss väl. Vi engagerar oss också på ett djupare plan känslomässigt om vi klarar av att lita fullt ut på andra människor utan att ha en "flyktväg" om saker skulle skita sig.
Det är normalt att reagera starkt när det sedan visar sig vara annorlunda. Men förhoppningsvis går vi vidare i livet och klarar ändå av att lita lika starkt på nästa partner. Utan flyktväg.

Jag skulle vilja säga att den som inte blir chockad, förvånad och förkrossad av en otrohet (alltså under förutsättningarna att det fanns en överenskommelse om att detta beteende inte skulle finnas med i relationen) någonstans har distanserat sig känslomässigt. Det är verkligen inte att föredra om vi pratar om att fungera bra och sunt känslomässigt.

Önskar jag kunde gilla ditt inlägg flera gånger

 

[Hyacinth]

Nu har diskussionen här tippat över till att underkänna mina tankar och känslor, så jag mår bara dåligt av att läsa här. Lämnar därför tråden.

Nej. Men otrohet väcker tankar hos de flesta, vilket gör att alla vill bidra med sin synvinkel. Du får känna hur du vill.

 

[em-pirre]

Nu har diskussionen här tippat över till att underkänna mina tankar och känslor, så jag mår bara dåligt av att läsa här. Lämnar därför tråden.

Fast nejnejnej! ingen säker ju att du känner fel!

 

[Petruska]

Nu har diskussionen här tippat över till att underkänna mina tankar och känslor, så jag mår bara dåligt av att läsa här. Lämnar därför tråden.

Jag tror inte att någon underkänner dina tankar och känslor! Snarare delar folk med sig av sina tankar, liksom bredvid dina.