Hur hittar man tillbaka efter otrohet?

[monster1]

Jag tror du missförstår lite. @Ramona säger inte att hon inte blir ledsen, eller att det är konstigt eller fel att bli det , men att det sist och slutligen är väldigt banala saker.

Jag hade blivit väldigt ledsen om min man varit otrogen, men samtidigt är det inte något farligt eller ovanligt eller konstigt. Tvärtom. Sånt händer. Hela tiden. De flesta blir ledsna, ja. Det är en mindre kris i livet, ja. Men precis varenda en av oss kan hamna i båda parternas situation oavsett om de tror det eller inte.

Om det är en mindre eller en större kris kan ju bara den som upplever den avgöra oavsett vad vi andra må tycka. Det ligger ju i rätten till sina känslor.

 

[em-pirre]

Om det är en mindre eller en större kris kan ju bara den som upplever den avgöra oavsett vad vi andra må tycka. Det ligger ju i rätten till sina känslor.

Ja.

 

[Diabetikern]

@em-pirre Det mesta i livet är banala saker det gör det inte mindre viktigt och självklart måste man få reagera på det.
Jag hoppas varje gång jag köper en lott att det ska vara vinst på den men inte förväntar jag mig att varje gång jag sätter mig i bilen och kör iväg ska vara med i en bilolycka.

Chock, trauma, kris samma sak. Jag skulle få en chock om jag kom hem till sambon idag och han ville göra slut.

Jag förstår inte alls Ramonas inlägg. Ska TS för att statistiken säger att var fjärde svensk varit otrogen inse att det inte är en stor grej för TS utan det är en banal vardagssak som att slänga ut mjölk när den blivit för gammal?

Inte meningen att låta så hård, men jag hänger inte med i resonemanget. Tack för att du tog dig tid att svara/förklara!

 

[em-pirre]

@em-pirre Det mesta i livet är banala saker det gör det inte mindre viktigt och självklart måste man få reagera på det.
Jag hoppas varje gång jag köper en lott att det ska vara vinst på den men inte förväntar jag mig att varje gång jag sätter mig i bilen och kör iväg ska vara med i en bilolycka.

Chock, trauma, kris samma sak. Jag skulle få en chock om jag kom hem till sambon idag och han ville göra slut.

Jag förstår inte alls Ramonas inlägg. Ska TS för att statistiken säger att var fjärde svensk varit otrogen inse att det inte är en stor grej för TS utan det är en banal vardagssak som att slänga ut mjölk när den blivit för gammal?

Inte meningen att låta så hård, men jag hänger inte med i resonemanget. Tack för att du tog dig tid att svara/förklara!

Jag tror inte @Ramona skrev hur man skulle reagera utan hon var väl mest förundrad över hur chockade folk blir eftersom många tror att deras man aldrig skulle vara otrogna eller att de själv minsann aldrig skulle kunna...

Jag förstår sorg och förtvivlan och att det är en stor kris för många. Men jag ser inte hur det kan vara så förvånande för många.

Men nu känner jag att jag tar för mycket plats i ts diskussion så det ber jag om ursäkt om.

Jag önskar all lycka och styrka till ts.

 

[Sleepy]

Ja, visst? Det en person känner, känner den ju. Men det gäller ju för alla berörda. Tex om den som har varit otrogen mest känner att det var dumt gjort och helt oviktigt, så är ju det också en känsla. Om det är så - vilket jag inte riktigt har klart för mig i det här fallet - att ts och partnern fäster väldigt olika vikt vid händelsen, så kan det ju vara en poäng för ts att ta del av hur lite det hela betydde för partnern.

Här kan det ju vara värdefullt att definiera "händelsen". Det går att se det som att "händelsen" är själva otroheten; att den ene parten var med någon annan - och sen utgå ifrån det när en värderar allvaret i det hela. Eller så kan en se det som att "händelsen" är själva sveket mot den andra parten och det förtroende och tillit som fanns dem emellan i deras relation - och värdera allvaret utifrån det. Därur kommer ju känslorna som uppstår - eller inte.

 

[TinyWiny]

Jag blir så förvånad varje gång någon reagerar med chock när deras partner varit otrogen. Det är verkligen en sån grej som händer andra och inte en själv. Det är som att människor inte kan tänka sig att det skulle hända dem.

Men vem är det som är otrogen då? Statistiken säger att var fjärde svensk varit otrogen. Hur kan det bli en chock när det händer? Hur kan hela ens värld raseras när det händer?

Det är samma sak när någon blir lämnad. Det blir en chock att människor gör slut. Det händer andra, men inte mig-attityden igen.

Hur kommer det sig att människor inte är bättre förberedda?

Jag tror inte att människor inbillar sig att det inte kan hända dem men vill man inte leva sitt liv med bakdörren öppen och ta ut saker i förskott utan båda parter vill gå in i ett förhållande med tanken att det är på riktigt och man är överens om vad parterna behöver i förhållandet för att må bra så kommer det såklart som en chock när ena parten är otrogen/ljuger/bedrar/beter sig på ett sätt som de kommit överens om att de inte ska utsätta varandra och förhållandet för. Inte för att man inte trodde att det bara händer andra utan för att man har kommit överens om och gått in i förhållandet med tanken att de är vi två och att om det ändras så är inte parten otrogen utan säger att hen känner att hen inte vill leva som de gör längre istället.
När tycker du att det är befogat att bli chockad?

Att ens värld raseras när ens partner bryter en överenskommelse man har som kan innebära att allt man har tillsammans (nu menar jag inte materiella ting) går om intet är knappast konstigt. Konstigt vore det om man ryckte på axlarna. Då har man haft bakdörren öppen hela tiden och har aldrig tänkt stanna i förhållandet ändå.

Menar du på fullaste allvar att man ska ha bakdörren öppen? Varför? Varför ta ut saker som kanske aldrig kommer hända i förskott? Hur ska man ens kunna förbereda sig på att det kommer ta slut förr eller senare? Varför göra sig själv så illa? Nej fy, så vill jag inte leva.

 

[mandalaki]

Jag blir så förvånad varje gång någon reagerar med chock när deras partner varit otrogen. Det är verkligen en sån grej som händer andra och inte en själv. Det är som att människor inte kan tänka sig att det skulle hända dem.

Men vem är det som är otrogen då? Statistiken säger att var fjärde svensk varit otrogen. Hur kan det bli en chock när det händer? Hur kan hela ens värld raseras när det händer?

Det är samma sak när någon blir lämnad. Det blir en chock att människor gör slut. Det händer andra, men inte mig-attityden igen.

Hur kommer det sig att människor inte är bättre förberedda?

Men det går väl inte att förbereda sig på? Jag är fullt medveten om att otrohet är otroligt mycket vanligare än många vill kännas vid. Jag är till och med beredd att gå så långt att jag tror att nästan alla, nästan alla, under sin levnad blir inblandade som ena eller andra eller tredje parten i en otrohet.

Men - att det är vanligt innebär ju inte att det är mindre smärtsamt? Det är klart att det kan vara hur jobbigt som helst att hantera när det väl händer. I det läget tror jag att det är få som tänker "jaha, det händer alla nån gång och nu var det min tur". Tror inte man kan begära det heller.

 

[Korven]

Här kan det ju vara värdefullt att definiera "händelsen". Det går att se det som att "händelsen" är själva otroheten; att den ene parten var med någon annan - och sen utgå ifrån det när en värderar allvaret i det hela. Eller så kan en se det som att "händelsen" är själva sveket mot den andra parten och det förtroende och tillit som fanns dem emellan i deras relation - och värdera allvaret utifrån det. Därur kommer ju känslorna som uppstår - eller inte.

Kanske bra om man också värderar allvaret i det hela

 

[Ramona]

Menar du på fullaste allvar att man ska ha bakdörren öppen? Varför? Varför ta ut saker som kanske aldrig kommer hända i förskott? Hur ska man ens kunna förbereda sig på att det kommer ta slut förr eller senare? Varför göra sig själv så illa? Nej fy, så vill jag inte leva.

Såklart ska man vara förberedd på att ett förhållande kan ta slut. Det händer ju hela tiden, så varför skulle det inte hända en själv?

Jag är helt övertygad om att äktenskapsförord är bra saker, precis som att inte ha gemensam ekonomi utan var och en får sköta sin egen ekonomi så att man inte blir för ekonomiskt beroende av en annan människa. Jag är också inne på att man någonstans också kan tänka tanken hur man hade gjort ifall ens partner lämnade eller ifall partners dog. Jag är också inne på att man har den inre dialogen hur man tror att man hade reagerat och hur man tänker kring otrohet. Just nu är det många som tror att otrohet är det värsta som kan hända, men jag kan garantera att det finns betydligt värre än att någon är otrogen. Det är betydligt värre att få cancer, det är betydligt värre att gå i konkurs, det är värre att han våldtar flickvännen än att han är otrogen i förhållandet, det är betydligt värre att något av ens barn dör....listan kan göras hur lång som helst. Otrohet hamnar faktiskt ganska långt ner på listan över vad som verkligt är det värsta som kan hända.

Självklart blir man ledsen och sårad, jag säger inte att det är banala saker som händer eller att man rycker på axlarna åt det. Jag säger bara att det händer! Det händer överallt!! Folk verkar tro att de på något vis är förskonade från otrohet i sina förhållanden och så är det ju inte. Förhållanden tar slut hela tiden för att någon träffar någon annan, för att någon inte vill längre, för att någon vill utvecklas på egen hand på eget håll etc.

 

[TinyWiny]

Såklart ska man vara förberedd på att ett förhållande kan ta slut. Det händer ju hela tiden, så varför skulle det inte hända en själv?

Jag är helt övertygad om att äktenskapsförord är bra saker, precis som att inte ha gemensam ekonomi utan var och en får sköta sin egen ekonomi så att man inte blir för ekonomiskt beroende av en annan människa. Jag är också inne på att man någonstans också kan tänka tanken hur man hade gjort ifall ens partner lämnade eller ifall partners dog.

Självklart blir man ledsen och sårad, jag säger inte att det är banala saker som händer eller att man rycker på axlarna åt det. Jag säger bara att det händer! Det händer överallt!! Folk verkar tro att de på något vis är förskonade från otrohet i sina förhållanden och så är det ju inte. Förhållanden tar slut hela tiden för att någon träffar någon annan, för att någon inte vill längre, för att någon vill utvecklas på egen hand på eget håll etc.

Vi pratar om helt olika saker. Du pratar om att vara förberedd för att det händer hela tiden och att folk tror att det inte kan hända en själv. Jag tror inte att någon enda som har haft mer än ett förhållande (om ens då) tror att deras förhållanden aldrig kan ta slut men det är skillnad på att leva i det som är just nu helt och fullt och att hela tiden ha bakdörren öppen som du menar att man ska ha. Ekonomin är det minsta problemet när ett förhållande går i kras. Det är något som ordnar sig men jag vet ingen som har blivit bedragen eller lämnad som inte varit förkrossande ledsen. Känslorna, det man hade tillsammans är det som spelar roll och det är den känslomässiga investeringen som är det jobbigaste. Visst är det bra att ha en ekonomisk buffert, det bör man alltid ha men att tänka att de där pengarna ska jag ha när förhållandet går i kras, nä, så vill inte jag leva. Då kan jag lika gärna avsluta på en gång för då är jag redan påväg bort om jag börjar tänka så. Visst ska man planera med testamente när man lever ihop för den kvarlevande partens skull och med äktenskapsförord om man gifter sig i vissa fall men äktenskapsförord och testamente är en helt annan sak än att planera för att förhållandet ska ta slut.

 

[LenaH]

Såklart ska man vara förberedd på att ett förhållande kan ta slut. Det händer ju hela tiden, så varför skulle det inte hända en själv?

Jag är helt övertygad om att äktenskapsförord är bra saker, precis som att inte ha gemensam ekonomi utan var och en får sköta sin egen ekonomi så att man inte blir för ekonomiskt beroende av en annan människa. Jag är också inne på att man någonstans också kan tänka tanken hur man hade gjort ifall ens partner lämnade eller ifall partners dog. Jag är också inne på att man har den inre dialogen hur man tror att man hade reagerat och hur man tänker kring otrohet. Just nu är det många som tror att otrohet är det värsta som kan hända, men jag kan garantera att det finns betydligt värre än att någon är otrogen. Det är betydligt värre att få cancer, det är betydligt värre att gå i konkurs, det är värre att han våldtar flickvännen än att han är otrogen i förhållandet, det är betydligt värre att något av ens barn dör....listan kan göras hur lång som helst. Otrohet hamnar faktiskt ganska långt ner på listan över vad som verkligt är det värsta som kan hända.

Självklart blir man ledsen och sårad, jag säger inte att det är banala saker som händer eller att man rycker på axlarna åt det. Jag säger bara att det händer! Det händer överallt!! Folk verkar tro att de på något vis är förskonade från otrohet i sina förhållanden och så är det ju inte. Förhållanden tar slut hela tiden för att någon träffar någon annan, för att någon inte vill längre, för att någon vill utvecklas på egen hand på eget håll etc.

Jag tycker det är skillnad på att vara praktiskt förberedd och att vara känslomässigt förberedd.

 

[Diabetikern]

@TinyWiny Du beskriver hur jag tänkte!

Tur det finns någon som uttrycker det bättre än mig

 

[Lovisaleonora]

Hur förbereder man sig på det?

Det kan väl vara en bra början att fundera över hur viktigt det är att partnern är brännmärkt till just mig. Eller om det är viktigt att partnern är en egen, fristående, person. Som är värdefull även utan mig.

Jag vet inte, men jag kan ju föreställa mig att det skulle kunna hända. Jag kan bli handlöst förälskad eller kåt, likaså partner. Sen väljer man att agera på det eller inte. En del verkar tro att just deras relation är så speciell och unik att det inte KAN hända.

Jag har så svårt för att just otrohet skulle vara så oerhört vanvettigt hemskt. Jag tycker det finns så mycket annat i en relation som innebär oåterkalleligt slut på förhållandet.

varit otrogen, men samtidigt är det inte något farligt eller ovanligt eller konstigt. Tvärtom. Sånt händer. Hela tiden. De flesta blir ledsna, ja. Det är en mindre kris i livet, ja. Men precis varenda en av oss kan hamna i båda parternas situation oavsett om de tror det eller inte.

Den ev. rädsla jag känner inför det scenariot är nog något jag behöver möta tror jag. Det är en kris, men om det är slutet på ett förhållande bägge vill stanna i bestämmer ju de som är i relationen.

För det kanske värsta är väl om jag VILL och han INTE vill?

 

[Ramona]

Jag tycker det är skillnad på att vara praktiskt förberedd och att vara känslomässigt förberedd.

Såklart, men de går också hand i hand. Är man praktiskt förberedd så är ju det undermedvetna också med på att det faktiskt kan hända. Och är man självständig är det lättare att lämna ett dåligt förhållande än att gå kvar i skiten.

Är det någonting vi lärt oss så är det ju att ett förhållande kan ta slut precis när som helst. Det kan ta slut efter 3 månader, efter 3 år eller efter 30 år. Det är ingen chock att folk går isär. Det borde heller inte vara en chock att någon är otrogen, med tanke på hur mycket otrohet det är.

 

[Lovisaleonora]

Såklart, men de går också hand i hand. Är man praktiskt förberedd så är ju det undermedvetna också med på att det faktiskt kan hända. Och är man självständig är det lättare att lämna ett dåligt förhållande än att gå kvar i skiten.

Är det någonting vi lärt oss så är det ju att ett förhållande kan ta slut precis när som helst. Det kan ta slut efter 3 månader, efter 3 år eller efter 30 år. Det är ingen chock att folk går isär. Det borde heller inte vara en chock att någon är otrogen, med tanke på hur mycket otrohet det är.

Jag håller SÅ med i detta. Att inte stå handfallen och handlingsförlamad, utan vara praktiskt förberedd gör ju att sorgen faktiskt går lättare att hantera.

 

[athena]

Jag håller SÅ med i detta. Att inte stå handfallen och handlingsförlamad, utan vara praktiskt förberedd gör ju att sorgen faktiskt går lättare att hantera.

Jag hade inte tänkt ge mig in i den här tråden trots att jag följt den mycket noga, men nu kan jag inte låta bli.

För en tid sen hade jag hållit med både dig och @Ramona om varje ord, men efter att själv varit därnere har jag helt tänkt om. Eller, tänkt om är fel ord - det är ingen medveten förändring - men jag tänker annorlunda nu.

 

[Sleepy]

Det kan ta slut efter 3 månader, efter 3 år eller efter 30 år.

Även för den som går in i en relation med ambitionen att vara medveten om bräckligheten så är det nog ändå rätt naturligt att efter ett par decennier tillsammans börja slappna av i någon slags trygghet i att veta var en har varandra.

 

[Ramona]

Även för den som går in i en relation med ambitionen att vara medveten om bräckligheten så är det nog ändå rätt naturligt att efter ett par decennier tillsammans börja slappna av i någon slags trygghet i att veta var en har varandra.

Absolut! Det är ju det man strävar efter också.

Men samtidigt som man verkligen vill känna sig trygg och säker, så är det ju ändå så att förhållanden tar slut. Man ska ju inte bli helt dumdristig, utan faktiskt kunna överleva på egen hand ifall det händer någonting.

 

[ellabellabus]

Hur kom det sig att tilliten låg på noll från start?

När man först möter en person man aldrig träffat har man ingen aning om vem hen är eller vad hen har för bakgrund och historia. Är personen normalt funtad stiger tilliten snabbt till en stabil ganska hög nivå.

 

[LenaH]

Såklart, men de går också hand i hand. Är man praktiskt förberedd så är ju det undermedvetna också med på att det faktiskt kan hända. Och är man självständig är det lättare att lämna ett dåligt förhållande än att gå kvar i skiten.

Det är jag helt med dig om och även jag ser trådar på Buke där jag tänker "men HUR har du kunnat tappa dig själv och din självständighet så här?" men jag tror ändå det är svårt att förutse hur man rent känslomässigt kommer att reagera även om man har sin framtid tryggad rent praktiskt.

Jag tycker själv inte att otrohet är det värsta som kan hända i min relation men det är i teorin för jag har aldrig blivit utsatt för vetskapen om någon (än).