Hur hittar man tillbaka efter otrohet?

[Tora]

Ja nu kan du tyvärr inte säga åt mig att inte skriva, sätt mig på ignore om det inte passar!

Nu är mina föräldrar gifta efter nästan 40 år ihop och några av deras vänner gick isär för några år sedan nu pga olika anledningar varav minst 2 hittat nya. Och deras respektive ville inte laga någonting, de insåg att är man otrogen efter så lång tid så är alla broar brända. Så i ditt fall kanske ni kan laga, men att säga att man håller ihop bara pga tiden, barn eller minnen, det är inget absolut alls.

Nu kan det ju vara så att dina föräldrar har både en eller flera otroheter i sitt äktenskap men valt att hålla ihop ändå utan att du vet om det. Eller du tror kanske att dina föräldrar diskuterar allt gällande sitt äktenskap med dig?

 

[Vogue]

Nu kan det ju vara så att dina föräldrar har både en eller flera otroheter i sitt äktenskap men valt att hålla ihop ändå utan att du vet om det. Eller du tror kanske att dina föräldrar diskuterar allt gällande sitt äktenskap med dig?

Karman lär ta dig

 

[mandalaki]

Karman lär ta dig

Dig med, darling

 

[Tora]

Karman lär ta dig

Ha ha ha! För att jag påpekar att dina föräldrar antagligen inte delar allt om sitt äktenskap med dig?

 

[LenaH]

Hörni, släpp det här spåret då detta inte är en generell otrohetstråd och håll er till @ellabellabus trådstart.
Tack
/nyårsfirande mod.

 

[Lenis]

Den delen har jag fått en rimlig förklaring till, som är lagd till handlingarna.

Tycker du innerst inne att det finns en rimlig förklaring till otrohet? En som inte lägger något negativt på dig och som aldrig kan hända igen? För känner du det tror jag att du har mycket vunnet. Själv har jag inte kunnat ens fantisera nån sån anledning och därför skulle jag ha mer uppförsbacke i tilliten.
Jag har förlåtit upprepade gånger och blivit sviken igen, men det har också fungerat i en relation. Jag har varit dålig på att inte kunna hantera när det flammat upp i jobbiga situationer så kan tipsa om att den biten får man jobba lite med, för det blir inte funktionellt att kasta det i ansiktet på den andre. Se dock till att inte utplåna dig själv, för att få det att fungera. Låt det inte äta upp dig inifrån eller sänka din självkänsla. Det är inte fel med samtalshjälp men det kan vara svårt i första "chockläget"- ge dig själv tid. Glöm inte att ta hand om dig och inte bara relationen.

 

[ellabellabus]

Tycker du innerst inne att det finns en rimlig förklaring till otrohet? En som inte lägger något negativt på dig och som aldrig kan hända igen? För känner du det tror jag att du har mycket vunnet. Själv har jag inte kunnat ens fantisera nån sån anledning och därför skulle jag ha mer uppförsbacke i tilliten.
Jag har förlåtit upprepade gånger och blivit sviken igen, men det har också fungerat i en relation. Jag har varit dålig på att inte kunna hantera när det flammat upp i jobbiga situationer så kan tipsa om att den biten får man jobba lite med, för det blir inte funktionellt att kasta det i ansiktet på den andre. Se dock till att inte utplåna dig själv, för att få det att fungera. Låt det inte äta upp dig inifrån eller sänka din självkänsla. Det är inte fel med samtalshjälp men det kan vara svårt i första "chockläget"- ge dig själv tid. Glöm inte att ta hand om dig och inte bara relationen.

Högst berättigad fråga.
Utan att gå in på detaljer. Ja, det finns en förklaring till varför det har skett, som i sammanhanget kan anses vara rimlig. Därmed inte sagt att jag tycker att det var okej. Och sjävklart är tilliten rejält stukad. Det är bland annat hur jag ska förhålla mig till det och lyckas övervinna det hindret jag söker hjälp med i den här tråden.
I min trådstart nämner jag att vi kommunicerar bättre nu än på flera år. Där finns en av ledtrådarna.
Det faktum att vi kommunicerar nu har rätat ut ett antal frågetecken, som borde gjorts för flera år sedan. Häri ligger svaret om den eventuella upprepningen.

 

[Seabaz]

Lång historia i komprimerad form. Avslöjade häromdagen att min man sedan 20 år varit otrogen vid ett antal tillfällen för en tid sedan. Vi har ett klart uttalat monogamt äktenskap, det är vi fortfarande lika eniga om idag som när vi träffades, så alla spekulationer om något annat kan i stå över! Utelämnar övriga detaljer om detta. Kontentan i slutänden är att han varit helt öppen om vad, när, hur och varför, när det hela väl avslöjades. Jag har goda skäl att tro att det inte kommer upprepas, bland annat för att det fått oss att kommunicera bättre än på många år.
Det är alldeles nytt nu, jag känner mig givetvis kränkt, sviken och äcklad över det han gjort. Men jag har för avsikt att ge vårt äktenskap en chans att överleva, vilket kräver en hel del av mig i form av förlåtelse, acceptans och att ta sig vidare mot en nystart med ett normalt samliv. Han är beredd att göra allt som krävs för att rädda äktenskapet, då han insett att det är det han vill. Och som sagt, jag har goda skäl att tro på det.
Frågan är bara hur man bär sig åt för att ta sig förbi tankarna om äckel och svek? Hur gör man för att hitta tillbaka till någon form av tillit och att låta honom komma nära igen? Det kommer aldrig bli som det varit, men jag hoppas uppnå ett good enough-stadium åtminstone, som måste vara betydligt bättre än minsta tänkbara acceptabla nivå för att undvika skilsmässa. Kan man klara detta utan terapeuthjälp? Hur gör man? Hur tänker man? Alla former av tips och erfarenheter, positiva som negativa, är välkomna!
Väl medveten om att det kan sluta med skilsmässa, men inte utan att vi gett varandra en ärlig chans.

Jag har ett standardtänk när det kommer till "andra chansen". Och det är att INTE hitta tillbaka utan istället starta något Nytt.

Du vill ju inte tillbaka till vad det än var som gjorde att det blev såhär. Nu är chansen att starta något nytt, bättre kommunikation och en erfarenhet rikare.

Acceptans startar hos dig själv (acceptera dig själv i den här situationen) och leder sedan till förlåtelse av din man.

Jag tror olika människor har olika sätt att hantera olika situationer. Så om du kan hantera det utan proffshjälp eller inte, vet jag inte.

Men jag tycker inte du ska nöja dig med ett "good enough" förhållande. Om det är det längsta du kommer själv så prova att prata med någon och se om det ändrar något.

Hoppas ni löser det till det bästa

 

[Sleepy]

vad konsekvenserna av en skilsmässa blir

De konsekvenserna kan ju kännas skrämmande när du är i det här första chockstadiet, när du samtidigt försöker smälta att mannen du levt med så länge och litat fullt på har gått bakom ryggen på dig, varit med en annan samtidigt som du gick omkring och trodde att allt var som vanligt. Att han har sett dig i ögonen, suttit där intill, sovit i samma säng - och vetat det du inte visste. Att din livskamrat inte var riktigt den du trodde. Det är tungt. Att snabbt komma över det och återgå till det normala kan kännas rätt då. Annars skulle ju en avgrund öppna sig med ett helt nytt annat liv och stora beslut. Kanske känns det så. Men även det går att ta sig igenom om så skulle vara. Andra har gjort det före dig.

Glöm inte att tillåta dig själv att bryta ihop. Luta dig mot andra i din närhet, dela med dig av din börda och bär inte skammen åt honom.

 

[Brandgul]

Jag har varit otrogen och jag kände mig inte ett dugg äcklig eller annorlunda. Jag hade samma syn/känslor på min partner under och efter otroheten, det förändrades inte. Min otrohet hade inget med min partner att göra. De två sakerna hade inget med varandra att göra.

Däremot kan jag på ett plan ångra mig bara för att "så gör man bara inte" och jag kommer inte göra om det. Men jag är samtidigt en erfarenhet rikare och det ångrar jag inte. Nu vet jag vad det "kostar".

 

[Milene]

Först och främst: en kram! Ingen vidare bra avslutning på 2017...
Jag har också varit där.

Jag tror att nu behöver NYTT, lite som @Seabaz var inne på. Gör nåt stort rejält gemensamt projekt, typ flytta, bygg ett hus, skaffa nya jobb etc. Det blir en nystart som inte är jämförbar med det ni haft tidigare. Fyll dagarna med nåt som tränger undan gamla händelser. MEN glöm inte bort att ta en samtalskontakt för att bearbeta insidan också!
Skickar också med det gamla klassiska: Du kan inte förändra andra bara dig själv.

Hoppas slutet på 2018 blir bättre!!!

 

[MiniLi]

Personligen så tror jag att man måste hitta tillbaka till tilliten, utan tillit kommer det aldrig fungera. Någonstans måste man isf hitta ärlig och genuin acceptans och sen lämna det bakom sig.
Men det är nog viktigt att ta det långsamt. Om du skyndar fram acceptans är risken att den liksom inte blir helt genuin. Det kan vara rätt så giftigt att tvinga sig själv att acceptera om man egentligen känner annorlunda.

Det handlar inte så mkt om tankeknep som att hitta sina känslor. Du beskriver att du känner äckel osv nu, tillåt dig att vara i de känslorna. Prata med din man och med andra om känslorna. Varför känner du äckel? Vad är det som sårat? Hur påverkar det dig känslomässigt?
Samtidigt får du ha en process igång med varför du vill tro honom, varför du vill fortsätta med honom osv. Var ärlig mot dig själv.

Ska ni kunna fortsätta utan att du blir bitter och självkritisk måste du utgå från dina känslor. Gör inte våld på dig själv genom att ”övertyga” dig själv.

Hoppas ni kan reda ut det tillsammans!

 

[em-pirre]

Jag tänker som @Brandgul

Det är så oerhört lätt att sitta och predika om otrohet.

Jag önskar att fler lärde sig tänka lite mer utanför lådan.

 

[clusia]

Har du fått någon chans att tänka igenom allt på egen hand? Jag tror det kan var svårt att reda ut sina tankar och känslor om mannen hela tiden är med.

Jag har inte blivit bedragen men kom hem en dag och en exsambo hade packat alla sina saker och stuckit. Han ville sen ha mig tillbaka och jag var ju förkrossad och ville ju ha tillbaka honom. Men efter några dagar själv med tankar och känslor insåg jag att jag aldrig skulle kunna få tillbaka tilliten och gjorde slut.

Nu menar jag inte att du inte kommer få det att fungera, hoppas verkligen du gör det. Men jag tror man (jag i alla fall) behöver lite space för att fundera ut hur jag känner, vad vill jag och varför. Kanske lätt att bli påverkad av normer annars.

Kram.

 

[Lovisaleonora]

Min man gjorde något liknande, otrohet efter 17 års samboskap. Det tog två år att reda ut alla känslor (han lämnade mig för henne ett tag, just då var det nog enklast för honom) men i slutänden redde vi upp allt och pratade som vi aldrig gjort förut.

Jag kan ärligt säga att jag hellre har det förhållande vi har idag än det vi hade innan otroheten, vi är så otroligt mycket närmre varandra och dessutom - för ett och ett halvt år sen gifte vi oss äntligen! Vårt förhållande krävde tydligen den här resan för att kunna växa sig riktigt starkt.

Så, vad jag vill få sagt är att även om det här är fruktansvärt just nu så kanske, kanske det finns en chans för något ännu bättre att växa fram ur krisen. Det tar tid och kraft och ork, det är inte lätt, men möjligheten finns!
Önskar er all lycka!

Vilket bra och nyanserat inlägg i debatten!

 

[Bison]

Ursäkta? Min åsikt är min?

Och som ett svar så är jag extremt tacksam att jag lever livet utanför Buke där många är så frisläppta/slampiga och förlåtande att jag ryser och undrar vart självrespekten tog vägen..

I min värld här utanför tänker folk som mig

Jag är också glad att jag lever livet utanför buke där det är helt okej att vara frisläppt/slampig utan att folk är så dömande.

 

[Diabetikern]

Vilken jobbig sits du sitter i.

Jag var bollplank åt en av mina bästa vänner som var otrogen. De hittade tillbaks till varandra. De hade en familjeterapeut som gjorde att de kunde kommunicera med varandra men den andre partner pratade även enskilt med en terapeut för att bearbeta. För det är ett trauma man går igenom.

Tror det är viktigt att ha flera att prata med så man inte bär med sig detta själv samt som ovanstående nämnt att hitta på något projekt tillsammans.

Önskar er all lycka!

 

[indiansummer]

@ellabellabus Har inte läst tråden utan svarar enbart utifrån trådstart. Min man var otrogen i början av sommaren, och jag kände nog ungefär som du beskriver. Jag mådde så dåligt hela sommaren att jag inte ens minns den. Jag vet att jag jobbat och att vi var på en riktigt dålig semester, men jag minns det inte. Jag tänkte att inget någonsin skulle bli sig likt, det skulle aldrig kunna bli bra igen. Jag trodde verkligen att jag skulle vara ledsen för alltid. Samtidigt ville jag absolut inte skiljas, mest för vårt lilla barns skull. Hade vi varit yngre och inte haft barn hade det kanske sett annorlunda ut.

I alla fall så har det nu gått sex månader och saker har väl återgått till det normala, nästan i alla fall. Vårt förhållande känns inte starkare eller bättre. Vi kanske har löst några knutar men inte något omvälvande. Känslorna går upp och ned men ligger oftast på något mellanläge.

Vi var på några samtal hos en parterapeut men jag vet inte om det gav så mycket. Jag hade velat ha konkreta verktyg att arbeta med men det fick vi inte (kanske inte ens finns?). Min man var på några enskilda samtal och har tagit tag i sitt mående. Utöver det är det bara tiden som har gjort sitt. Känslorna mattas av och man slutar tänka på det hela tiden. Ibland blir jag ledsen, ibland bryr jag mig inte speciellt. Vi är nog inte i mål än men jag tror absolut att man kan komma dit.

 

[ellabellabus]

Jag har läst alla svar och är fortfarande tacksam för alla infallsvinklar. Ena sidan av mig vill kommentera allt och berätta hur rätt eller fel det är i vårt sammanhang. Andra sidan säger att jag ska fortsätta hålla detaljerna för mig själv, som jag gjort hittills. Det senare får bli mitt val.
Jag lever just nu i en bergochdalbana utan dess like. Oavsett vem av oss som ska "jobba mest" för att vi ska kunna fortsätta leva tillsammans så har jag blivit påtvingad en situation som gör att jag måste jobba med mig själv för att hitta mina egna känslor och reaktioner i det hela.
Jag har läst första delen av boken @Petruska (var det väl?) tipsade om och där finns mycket igenkänning, även om varje situation är unik.

De konsekvenserna kan ju kännas skrämmande när du är i det här första chockstadiet, när du samtidigt försöker smälta att mannen du levt med så länge och litat fullt på har gått bakom ryggen på dig, varit med en annan samtidigt som du gick omkring och trodde att allt var som vanligt.

Jag tänker väldigt praktiskt, det är sån jag är. Och de konsekvenser jag ser är inte skrämmande vid tanken, utan helt realistiska: i några fall bara sorgliga, i andra fall helt omöjliga ekvationer för att kunna fortsätta leva ett normalt liv. (Djupare än så går jag inte i den här frågan, du får helt enkelt lita på min klarsynthet i den här frågan)

 

[Sleepy]

helt omöjliga ekvationer för att kunna fortsätta leva ett normalt liv.

Vad du än gör så sälj inte din själ. Då blir du ihålig. Det är inte heller ett normalt liv.