Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Jag har känt honom nästan halva livet, det är en man som i alla lägen tidigare varit ärlig. Vilket såklart gjorde chocken över upptäckten störreJag menar inte att du ska redovisa det här. Jag menar att om du inte litar på hans svar på sådana frågor, så är vägen nog MYCKET lång och snårig. Men du verkar ju tro att han talar sanning!
tack för tips, titeln låter ju lämplig.Det finns en bok som hetet Att gå sönder och bli hel igen. Den kan nog vara något för dig, och är tillämplig på långa relationer.
Jag tror att det är en rätt normal känsla, just detta att det aldrig kommer bli som förut, att det alltid kommer finnas en tagg kvar. Tror det är mer ett uttryck för hur man mår och känner just nu och inte säger särskilt mycket (ens något) om hur man kan kommer känna i framtiden.Om JAG kände att det alltid skulle finnas en tagg kvar skulle jag nog ha svårt att fortsätta.
Men vad får du ut av att hävda att han ljuger? Det är ju bara elakt. Otroheten är några dagar gammal för henne, de pratar bättre än på många år och hon väljer att lita på honom. Vilket du försöker peta in tvivel i.Du får känna och ignorera precis hur mycket du vill, men vill man bara ha medhålls-svar så är forum oftast fel ställe att lufta sig på. Bättre då med nära vänner, för sannolikheten att de kommer hålla med i allt och ge de svar man vill ha är enormt mycket större.
För övrigt, så är det väldigt naivt att tro att han inte skulle hålla käft om ev andra affärer i nuläget, med tanke på att han inte hade minsta tanke på att berätta om denna. Du menar på att du inte litar på honom som förut, men just det väljer du att lita på?
Intressant faktiskt.
jag vill inte bara ha medhåll. Men jag har klart deklarerat att Dumpa inte är ett alternativ i nuläget.Du får känna och ignorera precis hur mycket du vill, men vill man bara ha medhålls-svar så är forum oftast fel ställe att lufta sig på. Bättre då med nära vänner, för sannolikheten att de kommer hålla med i allt och ge de svar man vill ha är enormt mycket större.
För övrigt, så är det väldigt naivt att tro att han inte skulle hålla käft om ev andra affärer i nuläget, med tanke på att han inte hade minsta tanke på att berätta om denna. Du menar på att du inte litar på honom som förut, men just det väljer du att lita på?
Intressant faktiskt.
Två böcker som jag tycker är givande avseende tankar, känslor, acceptans - Inte specifikt i en situation än bristande tillit, utan generellt - är Åsa Nilsonnes Vem bestämmer i ditt liv? och Anna Kåvers Att leva ett liv, inte hinna ett krig. De finns även som gemensam ljudbok, om du har lättare för att lyssna än läsa när dina egna tankar och känslor är i uppror.Tack!
Om du eller någon annan har tips om böcker eller nät-resurser så är det välkommet! Eller vad man ska söka på för att bli kompis med google?
Det finns skäl till att jag i första hand skulle vilja försöka utan att blanda in samtalshjälp, det är inget förstahandsval så att säga.
Men @Gnist var är din medmänsklighet? Varför har du en sån bitsk ton? Det är ju inte dig han varit otrogen mot så varför bli så emotionellt engagerad?
Jag förstår inte riktigt dina huggiga inlägg här.
Jag är nog överkänslig bara. Upplevde @athena_arabians första kommentar som ett knivhugg i ryggen, som jag inte riktigt är mogen att ta emot just nu. Jag är som ett stort gapande öppet sår. En annan dag, ett annat liv, hade jag sannolikt tagit det på ett annat sätt.
Tack! Ljudböcker är bra skit! Alltid.Två böcker som jag tycker är givande avseende tankar, känslor, acceptans - Inte specifikt i en situation än bristande tillit, utan generellt - är Åsa Nilsonnes Vem bestämmer i ditt liv? och Anna Kåvers Att leva ett liv, inte hinna ett krig. De finns även som gemensam ljudbok, om du har lättare för att lyssna än läsa när dina egna tankar och känslor är i uppror.
Man måste varken läsa eller svara.Jag är inte ens en ynkedutts minsta lilla emotionellt engagerad, men en tämligen genomgående snipig ton mot flera inbjuder inte direkt till något större medhårsstrykande från mitt håll, helt oavsett ämne.
Du är den enda i tråden med en snipig ton.Jag är inte ens en ynkedutts minsta lilla emotionellt engagerad, men en tämligen genomgående snipig ton mot flera inbjuder inte direkt till något större medhårsstrykande från mitt håll, helt oavsett ämne.
Jag tror också att nyckeln heter acceptans. Måste bara hitta den där nedrans nyckeln.@ellabellabus: Jag kan tillägga att jag har blivit "dumpad" ganska fult av någon som var min absolut äldsta vän, som kände mig utan och innan. Det var skitjobbigt rent ut sagt och jag vände och vred på mig själv för att komma på vad jag gjort för fel.
Nu är det givetvis inte samma sak som det du varit med om och jag tror också att jag är äldre än vad du är samt har som sagt slagits ordentligt med mig själv tidigare. Det jag kom fram till är att även om jag verkligen inte är perfekt så hade jag inte gjort något som gett henne anledning att göra som hon gjorde (jag har en viss aning om vad som låg bakom och de sakerna har inte med mig att göra). Jag accepterade det hela rätt snabbt även om jag fortfarande känner en sorg över hur det blev. I det här fallet fanns det ingen anledning för mig att försonas eftersom det inte rörde sig om en partner men jag tror acceptans är nyckeln till att kunna ta itu med saker. Har man accepterat kan man börja nysta i hur och vad man behöver förändra för att gå vidare.
Nu kan jag naturligtvis ha jättefelmen det är iaf något som fungerat för mig
![]()
Jag tror också att nyckeln heter acceptans. Måste bara hitta den där nedrans nyckeln.
Jag kommer ju aldrig kunna förändra det som redan hänt. Och eftersom jag har bestämt mig för att jag måste ge det en chans, så är det just nyckeljakten jag söker hjälp med. Som sagt.
Det finns grader i helvetet också. Vissa svek är totalt oförlåtliga, andra går att jobba med.
Jag är inte helt säker på att det är du som ska jobba på detta faktiskt. Jag är inte alls övertygad om att det på något sätt är ditt ansvar att ta tag i dina känslor att det är äckligt och att det han gjort är ett svek.Frågan är bara hur man bär sig åt för att ta sig förbi tankarna om äckel och svek? Hur gör man för att hitta tillbaka till någon form av tillit och att låta honom komma nära igen? Det kommer aldrig bli som det varit, men jag hoppas uppnå ett good enough-stadium åtminstone, som måste vara betydligt bättre än minsta tänkbara acceptabla nivå för att undvika skilsmässa. Kan man klara detta utan terapeuthjälp? Hur gör man? Hur tänker man? Alla former av tips och erfarenheter, positiva som negativa, är välkomna!