Sv: Hur hittar man motivation till att stå ut med "ingenting"?
Knapp!
Jag förstår att alla menar väl, och jag är så glad att Buke finns när man inte får hjälp av vården
Hade boendet varit så enkelt som att köpa ett par hinkar färg hade det varit gjort för länge länge sedan. Men färg är inte gratis, och lägenheten hyr jag i andra hand och ändringar görs inte gärna här. Det är dessutom på den nivån att putsen i taket ramlar ner=krävs mer än lite färg är jag rädd...
Sommarjobb är fixat, men whats the point? Pengarna därifrån kommer som vanligt fladdra iväg lika fort som dom kommer in. På skulder och saker som går sönder. Och tandläkare och medicin och VC besök
Jag orkar inte tjata mer på sjukvården. Jag vet ju själv hur det funkar och har därför sett till att vara en riktig plåga som ringer och tjatar och undrar och tjafsar. Inget har hänt än och nu har jag ändå inte råd längre. För jag måste laga mina tänder, det är mer akut.
Jag har två hästar som jag får rida hur mycket jag vill, i supermysigt litet stall med en underbar hästägare som ser till att jag alltid får kaffe och smörgås när jag är klar i stallet
Men det är ett himla projekt att ta sig dit och hem för mig som inte har körkort så det blir inte av särskilt ofta. Det får mig dessutom att längta ännu mer efter att ha egen häst...
Jag försöker ha en bra inställning, det gick riktigt bra i början! Men nu börjar jag bli tjurig, vad f'n hjälper det att jag sitter och har en positiv inställning? Inte ett spår.
Jag måste GÖRA nåt, behöver AKTIVT förändra livet. Inte sitta och vara tacksam för att andra har det sämre. Personligen har tanken på hundratusentals svältande barn aldrig fått mig att känna annat än sorg, ilska och uppgivenhet...
Det finns så mycket lust och energi i mig som jag inte får utlopp för. Det går ju inte. Jag KAN INTE förändra mitt boende, KAN INTE köpa häst när jag knappt har råd att ha hunden, KAN INTE resa när jag inte ens har råd att äta på lokala syltan. Pengarna till det FINNS INTE. Jag vill och orkar så mycket för första gången på så lång tid och då går det inte. Snart sätter jag mig på trottoarkanten och skriker tills psyket hämtar och låser in mig...
Jag har ju gett upp allt jag värdesatte förut. Inget festande på krogen, inget shoppande, inga cigaretter. Vad fick jag för det? Går mellan skolan och lägenheten, ägnar lördagkvällarna åt att plugga och städa. Socialt liv? Vadförnåtvadåvasnackarniom??
Det perfekta livet kräver jag inte, behöver inte allt jag vill ha på samma gång. Men något av det. Ett boende jag faktiskt trivs med, eller en resa att se fram emot eller vad fasen som helst bara det HÄNDER NÅT- Och att då sitta här och veta att det är så långt borta...
Buke kan inte göra nåt och det vet jag, jag hatar alla mina gnälltrådar. Efter min förra lovade jag mig själv att nästa tråd skulle bli en positiv tråd. Screwed that up... Bara att... Det är så jäkla drygt alltihop och jag vet inte längre vart jag ska ta vägen....