Jag har tre hästar, två går på lösdrift nu, men till hösten ska dom också stallas in.
En tränas regelbundet, en ska igång efter skada och den tredje ska börja köras regelbundet (unghäst som är sen i utvecklingen).
Unghästen har fått stå tillbaka lite av flera anledningar, omognad, min tidsbrist och min brist på ork.
Men jag tar det med ro, jag har häst för att det ska vara roligt, inte för att känna att jag MÅSTE göra saker "bara för att". Hästarna får allt dom behöver och lite till, unghästen lider inte av att skrota i hagen ett år till, den som varit skadad mår absolut inte dåligt av att vila i hage ett tag till. Den som tränas regelbundet mår inte bra av att bara skrota i hagen, men nöjer sig lika bra med en promenad i grimma och grimskaft som en körtur.
Vad jag försöker komma fram till är väl att man får prioritera, vissa dagar/veckor/månader kanske man bara hinner och orkar med det basala med hästarna, andra perioder har man hur mycket inspiration och ork som helst och motionerar hela högen varje dag. Viktigt tror jag är att man måste tillåta sig att känna att "idag orkar jag verkligen inte rida" och bara mocka och pussa på hästen.
Underlätta stallarbetet är bra också. Under vinterhalvåret försöker jag t.ex. packa så mycket höpåsar som bara är möjligt när jag hinner och orkar. Så har jag kanske en vecka då jag inte behöver packa höpåsar alls.
Permanentbädd i boxarna underlättar för mig enormt, går mindre strö (mindre tid går till att kärra spån), går snabbare att mocka och färre vändor med skottkärran till gödselstacken.
Det kan tyckas som småsaker, men när man har en dag då ork och inspiration lyser med sin frånvaro känns det bättre att veta att man behöver gå en vända till gödselstacken istället för tre och att höpåsarna är packade.
Jag har ingen medryttare nu, utan jag och stallkompisen hjälps åt med varandras hästar. För mig blir det bara ett stressmoment att ha medryttare, jag har haft för många som fullständigt skiter i det som är bestämt..