Jag tänker att det är lätt att se vad andra har, men inte vilka uppoffringar andra gör.
Det här är väldigt bra uttryckt!
Jag har haft häst sen tonåren, betalade 1/3 av kostnaden i inköpen av hästarna (som kostade 30' och 15'), vi hade egen gård som jag och pappa renoverade stallet på för att kunna ha häst. Mina föräldrar betalade försäkring och veterinär, resten betalade jag. Men så hade vi ju ingen stallhyra, vi tog eget hö och framförallt var det otroligt mycket jobb. Jag bodde kvar hemma tills jag var 22, för att kunna ha kvar hästarna. När jag väl flyttade hemifrån hade vi fått ta bort den ena hästen och jag lånade ut den andra medan jag kom på fötter på nya orten (flyttade 70 mil).
Numera har jag ett rätt välbetalt jobb och en sambo med bra lön, men vi gör prioriteringar som gör att jag kan ha häst:
- Vi köpte bostad långt ut på landet där det p.g.a. dålig kollektiv kommunikation var väldigt mycket billigare (första boendet och det blev nästan hälften så dyrt som andra "billiga" områden vi tittade på).
- Vi har aldrig rest utomlands tillsammans under våra 11 år tillsammans (och jag har aldrig själv lagt pengar på att resa- de gånger jag gjort det så har det varit i jobb/som present)
- Jag handlar typ allt på rea och det är inom en uttänkt budget
- Vi äter aldrig ute och gör väldigt få dyra saker ihop (blir kanske 1 gång per år- när vi firar årsdag
)
Trots detta upplever jag inte att mitt liv är snålt, för jag har en rikedom i relationen med hästen som är värd långt mycket mer än pengarna det kostar!
Samtidigt har jag många gånger känt att jag nästan kreverat under utgifterna (särskilt vid skador) och ifrågasatt mig själv, men min sambo har sett hur viktig hästen är för mig och stöttat mig genom tuffa perioder. Jag avundas inte de som har häst i förhållanden där partnern har noll förstående för prioriteringen och att allt handlar om hästen. För det gör det när man har häst, det kommer man inte ifrån så länge man inte är rik.
Nu är min häst gammal, men pigg, och jag börjar planera att köpa ny häst. För att se att det faktiskt kommer gå så kommer jag sätta undan lika mycket som en till hade kostat per månad. Dels för att bunkra upp inköpspriset, för att jag inte vill låna (häst är dyrt nog utan att betala för en lånekostnad varje månad och det finns ingen garanti för att den blir kvar så länge som man betalar av på lånet) men också för att på förhand känna på om jag hade haft råd med en övergångsperiod med två hästar.
Som många andra skrivit så handlar hästägandet om att prioritera bort annat. I perioder kan hästen kosta långt mycket mer än man budgeterat och det behöver man vara beredd på.
För att inte tala om tiden som också måste prioriteras. Det är ju fortfarande flera timmar varje dag, vilket innebär att på vardagarna så gör jag inte annat än att jobba och vara i stallet. Det kan tära mer på nära förhållanden än vad utgifterna gör.
Det positiva är ju att känner man inte att man har möjligheten/viljan till att prioritera såhär hårt i sin ekonomi för möjligheten att ha häst så finns det alternativ! Olika typer av ridskolor, medryttarhästar, andelshästar och privata lektioner på välutbildade hästar. De två sista är på uppgång runt om i Skåne och Stockholm i alla fall vet jag.