Jag har enda sen jag var barn viljat ha en egen häst men fick inte ens gå på ridskolan. I tonåren hade jag kompisar med hästar och tillslut fick jag gå på ridskolan. Hade en medryttarhäst vid sidan av som jag fick ta över när jag var 18 men pga graviditet och dålig ekonomi lämnade jag tillbaka den ett halvår senare. Nu 10 år senare drömmer jag fortfarande om en egen häst. Den där barndrömmen har aldrig gett med sig. Jag närmar mig 30 år, fast jobb, körkort och bil men pengar till att köpa häst finns inte. Kan någon förklara för mig hur alla 20 åringar kan ha häst/flera hästar och jobba som vikarie inom vården? Hur vanligt är det att man lånar till en häst? Min familj hade tyckt jag var dum i huvudet om jag lånar till en häst.
mvh en ledsen ensamstående mamma som saknar livet i stallet
Jag fick ponny av mina föräldrar som ung tonåring. Jag skadade mig svårt som ung och var i många år sjukskriven. Jag hade aldrig haft råd att behålla ponnyn på 10 000/mån jag var berättigad trots att jag fått en bostadsrätt utan lån.
Mina föräldrar hjälpte till iom att de ansåg hästen vara typ min livlina och jag hade inneboende för att få råd till ponnyn.
Jag fick ett arv som jag valde att använda delar av till hästeriet i komb med inkomst då jag började jobba. Hade en sväng 2 hästar på träningsanläggning utanför Sthlm och tränade 3-5 ggr/v under många år.
Men då prioriterade jag hårt bort utlandsresor/semester öht, var typ aldrig ledig. Jag jobbade, försökte få någon dag socialt liv ibland, gick som lärling och bodde liksom i kappsäck. Ofta jobbade man(vilket jag till stor del kunde göra i stallet jag hade mina hästar), skyndade sig göra ngt med egna hästar/hundar eller sov.
Det finns dock inte en chans att jag skulle hunnit eller haft råd med det livet om jag haft barn.
Jag tror rätt många får prioritera rätt hårt för att ha häst i unga år framför allt.
Jag har haft kompisar som jobbat extra så mkt att de knappt hann sova nog, bott kvar hos föräldrar under universitetstid, som haft föräldrar som sponsrat, som ärvt pengar, haft inneboende, haft partners som stöttat, haft medryttare/fodervärdar etc. Och som snålat med annat.
Man vänjer sig ju liksom lätt med mer och mer utgifter. Jag vet att vi ju kunde käka gröt 1 v för att ha råd med ngt man ville ha. dag har man ju helt andra omkostnader som äter upp ökade inkomsten.
Men den livsstil man hade som 20-åring vore inte barn-kompatibel i de flestas fall. Inte heller att äga hus och dyrare bil.