Hur hanterar man självcentrerade vänner?

[Sara_L]

Använder mitt anonyma nick, inte för att det kanske spelar så stor roll men. Jag har en vän som jag känt sen gymnasietiden (nu närmar vi oss båda 30). Hon är min närmaste vän, vi har växt upp tillsammans och gått igenom mycket tillsammans. Sånt där som gör att man känner varandra utan och innan.

På "pappret" ska vi föreställa "bästa tjejkompisar" men sanningen är den att våran vänskap är väldigt skev. Hon är en väldigt självcentrerad person men jag tror inte hon inser det själv. Vet inte hur många gånger jag har bjudit in henne på exempelvis fest och varit jätteglad för att hon ska komma men sen går klockan tills man inser att hon inte kommer komma Och hon har alltid någon ursäkt till varför det blev så. Om jag bestämmer med någon att vi ska träffas så planerar jag andra saker som dyker upp utifrån det så att det inte krockar. Men för henne verkar det snarare vara så att hon bestämmer att man ska träffas men om det sen dyker upp något viktigare eller nåt hon känner mer för så gör hon det istället

Jag har för längesen slutat försöka ringa henne för att prata. Hon är alltid väldigt upptagen och det är inte så roligt att få höra att hon faktiskt inte har tid att prata med en när man väl ringer. Okej att man kan vara upptagen men det är knappast så att hon ringer upp vid ett lämpligare tillfälle heller.

Den här hösten har det hänt mycket i hennes liv, hon har bland att separerat och mått dåligt så då har jag självklart ställt upp för att prata osv. Vi bor långt ifrån varandra men när vi träffades i julas så pratade vi väldigt mycket om hennes höst och det som hänt (helt naturligt) men det händer mycket i mitt liv som jag behöver prata om också! Så efter nån halvtimme försökte jag styra över samtalet på mig men det tog kanske två meningar innan det handlade om henne igen. Och jag tror inte ens hon själv ser vad hon gör..

Min egen tolkning av det hela (tro mig, jag har grubblat mycket på det) är att hon nog är viktigare för mig än vad jag är för henne (hon är min enda kompis så det kanske inte är så konstigt) eftersom jag är betydligt mer mån om att upprätthålla kontakten. Men samtidigt så när vi väl träffas så kan hon börja gråta för att hon saknat mig och verkligen få det att låta som att vi är bästisar och bundis. Samtidigt som jag resten av tiden ska ha tur om hon ens svarar om jag skickar sms eller liknande för att prata Det är främst det som gör mig så förvirrad..

Hur hanterar man sådana här vänner? Finns där för dom när dom behöver en snuttefilt men accepterar att dom aldrig kommer finnas där för en när man själv vill prata av sig? Är det någon idé att försöka få personen att ändra sig? Det är som att allt bara kretsar runt henne..

 

[Sar]

Är man så nära vänner tar man helt enkelt upp att man tycker att det känns skevt.
För någon jag inte är så nära vän hade jag antagligen distanserat mig om jag kände mig utnyttjad eller upplevde vännen som en energitjuv.

 

[Gnist]

Hur hanterar man sådana här vänner? Finns där för dom när dom behöver en snuttefilt men accepterar att dom aldrig kommer finnas där för en när man själv vill prata av sig?

Sådana människor dumpar man och hittar andra som värderar vänskapen.

 

[Sara_L]

Är man så nära vänner tar man helt enkelt upp att man tycker att det känns skevt.
För någon jag inte är så nära vän hade jag antagligen distanserat mig om jag kände mig utnyttjad eller upplevde vännen som en energitjuv.

Jag försökte så smått sist vi träffades för då så jag åt henne att hon kan vara ganska självcentrerad. Först blev hon rätt paff för att sedan vifta bort det med att "jaja, jag tror alla är mer eller mindre självcentrerade ".

Nu träffas vi så sällan att jag inte riktigt känner att det är värt att göra en grej av det.. Samtidigt som jag blir besviken när jag skriver till henne och jag ser att hon läser men utan att svara. Samtidigt som jag vet att nästa gång hon behöver prata med mig så kommer jag finnas där för henne, precis som jag alltid är..

Jag tror också att det faktum att hon är den enda kompis jag har gör att jag bryr mig för mycket. Hade jag haft andra vänner kanske det hade varit lättare att bara skita i det.

 

[Hyacinth]

Använder mitt anonyma nick, inte för att det kanske spelar så stor roll men. Jag har en vän som jag känt sen gymnasietiden (nu närmar vi oss båda 30). Hon är min närmaste vän, vi har växt upp tillsammans och gått igenom mycket tillsammans. Sånt där som gör att man känner varandra utan och innan.

På "pappret" ska vi föreställa "bästa tjejkompisar" men sanningen är den att våran vänskap är väldigt skev. Hon är en väldigt självcentrerad person men jag tror inte hon inser det själv. Vet inte hur många gånger jag har bjudit in henne på exempelvis fest och varit jätteglad för att hon ska komma men sen går klockan tills man inser att hon inte kommer komma Och hon har alltid någon ursäkt till varför det blev så. Om jag bestämmer med någon att vi ska träffas så planerar jag andra saker som dyker upp utifrån det så att det inte krockar. Men för henne verkar det snarare vara så att hon bestämmer att man ska träffas men om det sen dyker upp något viktigare eller nåt hon känner mer för så gör hon det istället

Jag har för längesen slutat försöka ringa henne för att prata. Hon är alltid väldigt upptagen och det är inte så roligt att få höra att hon faktiskt inte har tid att prata med en när man väl ringer. Okej att man kan vara upptagen men det är knappast så att hon ringer upp vid ett lämpligare tillfälle heller.

Den här hösten har det hänt mycket i hennes liv, hon har bland att separerat och mått dåligt så då har jag självklart ställt upp för att prata osv. Vi bor långt ifrån varandra men när vi träffades i julas så pratade vi väldigt mycket om hennes höst och det som hänt (helt naturligt) men det händer mycket i mitt liv som jag behöver prata om också! Så efter nån halvtimme försökte jag styra över samtalet på mig men det tog kanske två meningar innan det handlade om henne igen. Och jag tror inte ens hon själv ser vad hon gör..

Min egen tolkning av det hela (tro mig, jag har grubblat mycket på det) är att hon nog är viktigare för mig än vad jag är för henne (hon är min enda kompis så det kanske inte är så konstigt) eftersom jag är betydligt mer mån om att upprätthålla kontakten. Men samtidigt så när vi väl träffas så kan hon börja gråta för att hon saknat mig och verkligen få det att låta som att vi är bästisar och bundis. Samtidigt som jag resten av tiden ska ha tur om hon ens svarar om jag skickar sms eller liknande för att prata Det är främst det som gör mig så förvirrad..

Hur hanterar man sådana här vänner? Finns där för dom när dom behöver en snuttefilt men accepterar att dom aldrig kommer finnas där för en när man själv vill prata av sig? Är det någon idé att försöka få personen att ändra sig? Det är som att allt bara kretsar runt henne..

Eftersom du håller kontakten så tycker du ju om henne på något plan. Jag tänker att om man sållar för hårt har man snart inga vänner kvar, det finns sånt som irriterar hos alla. Däremot bör du försöka att utvidga ditt kontaktnät så du inte känner ett beroende av henne som enda vän. Låt henne bli en av flera och se vad som händer.

 

[Sara_L]

Eftersom du håller kontakten så tycker du ju om henne på något plan. Jag tänker att om man sållar för hårt har man snart inga vänner kvar, det finns sånt som irriterar hos alla. Däremot bör du försöka att utvidga ditt kontaktnät så du inte känner ett beroende av henne som enda vän. Låt henne bli en av flera och se vad som händer.

Tycker om henne gör jag absolut. Hon betyder jättemycket för mig. Men även om jag skulle utöka mitt kontaktnät och få andra vänner så tror jag inte det skulle förändra vår relation. Det enda som skulle förändras är nog hur jag själv skulle påverkas av relationen (att jag inte skulle bry mig lika mycket), relationen i sig skulle fortfarande vara lika dysfunktionell.

Ibland funderar jag på att ge igen med samma mynt och sluta svara/bara svara sporadiskt, men jag tror nog bara det skulle sluta med att vi tappade kontakten helt. Typ.

 

[sjoberga]

Använder mitt anonyma nick, inte för att det kanske spelar så stor roll men. Jag har en vän som jag känt sen gymnasietiden (nu närmar vi oss båda 30). Hon är min närmaste vän, vi har växt upp tillsammans och gått igenom mycket tillsammans. Sånt där som gör att man känner varandra utan och innan.

På "pappret" ska vi föreställa "bästa tjejkompisar" men sanningen är den att våran vänskap är väldigt skev. Hon är en väldigt självcentrerad person men jag tror inte hon inser det själv. Vet inte hur många gånger jag har bjudit in henne på exempelvis fest och varit jätteglad för att hon ska komma men sen går klockan tills man inser att hon inte kommer komma Och hon har alltid någon ursäkt till varför det blev så. Om jag bestämmer med någon att vi ska träffas så planerar jag andra saker som dyker upp utifrån det så att det inte krockar. Men för henne verkar det snarare vara så att hon bestämmer att man ska träffas men om det sen dyker upp något viktigare eller nåt hon känner mer för så gör hon det istället

Jag har för längesen slutat försöka ringa henne för att prata. Hon är alltid väldigt upptagen och det är inte så roligt att få höra att hon faktiskt inte har tid att prata med en när man väl ringer. Okej att man kan vara upptagen men det är knappast så att hon ringer upp vid ett lämpligare tillfälle heller.

Den här hösten har det hänt mycket i hennes liv, hon har bland att separerat och mått dåligt så då har jag självklart ställt upp för att prata osv. Vi bor långt ifrån varandra men när vi träffades i julas så pratade vi väldigt mycket om hennes höst och det som hänt (helt naturligt) men det händer mycket i mitt liv som jag behöver prata om också! Så efter nån halvtimme försökte jag styra över samtalet på mig men det tog kanske två meningar innan det handlade om henne igen. Och jag tror inte ens hon själv ser vad hon gör..

Min egen tolkning av det hela (tro mig, jag har grubblat mycket på det) är att hon nog är viktigare för mig än vad jag är för henne (hon är min enda kompis så det kanske inte är så konstigt) eftersom jag är betydligt mer mån om att upprätthålla kontakten. Men samtidigt så när vi väl träffas så kan hon börja gråta för att hon saknat mig och verkligen få det att låta som att vi är bästisar och bundis. Samtidigt som jag resten av tiden ska ha tur om hon ens svarar om jag skickar sms eller liknande för att prata Det är främst det som gör mig så förvirrad..

Hur hanterar man sådana här vänner? Finns där för dom när dom behöver en snuttefilt men accepterar att dom aldrig kommer finnas där för en när man själv vill prata av sig? Är det någon idé att försöka få personen att ändra sig? Det är som att allt bara kretsar runt henne..

Det bästa är att vara rak och säga exakt hur du känner, utan att anklaga.


En riktig vän funderar då över situationen och det kan fördjupa er relation. En riktig egoist skäller ut dig och drar. Men då vet du.

 

[Blueberry]

Jag har några såna vänner, och kan säkert vara en sån vän mot andra.

Hur du ska hantera det?
Ptja, det är svårt att ändra på någon annan än sig själv och det är ganska "riskabelt" att bara ha en vän.

Jag tränar dagligen på att acceptera och komma ihåg att det finns olika personligheter och att alla inte är, reagerar eller tänker som jag.

 

[Sara_L]

Jag har några såna vänner, och kan säkert vara en sån vän mot andra.

Hur du ska hantera det?
Ptja, det är svårt att ändra på någon annan än sig själv och det är ganska "riskabelt" att bara ha en vän.

Jag tränar dagligen på att acceptera och komma ihåg att det finns olika personligheter och att alla inte är, reagerar eller tänker som jag.

Men är det inte ganska taskigt att skita i att svara för att man har bättre saker för sig och inte bry sig om att höra av sig tillbaka men ändå förvänta sig att den andra personen ska finnas där när man själv behöver prata?

Ibland känner jag mig både utnyttjad och manipulerad. Som att hon ser till att "smörja" mig när vi träffas så att jag ska finnas kvar för henne samtidigt som hon övriga tiden har bättre saker för sig än att finnas där för mig. Fast samtidigt tror jag inte det är något hon gör medvetet, utan att det faller sig naturligt eftersom hon helt enkelt är sån som person. Självcentrerad. Men är det en ursäkt?

 

[Korven]

Man fasar ut dem, frågar de varför säger man att vi har inte så mycket att prata om.

 

[Sara_L]

Man fasar ut dem, frågar de varför säger man att vi har inte så mycket att prata om.

Vad menar du med fasar ut? Att successivt sluta svara?

 

[Korven]

Vad menar du med fasar ut? Att successivt sluta svara?

Ja eller säga att nu har jag inte tid längre när du lessnat, inte sitta och tugga i dig hennes problem om hon inte släpper in dig i samtalet.

 

[Rialavargen]

Använder mitt anonyma nick, inte för att det kanske spelar så stor roll men. Jag har en vän som jag känt sen gymnasietiden (nu närmar vi oss båda 30). Hon är min närmaste vän, vi har växt upp tillsammans och gått igenom mycket tillsammans. Sånt där som gör att man känner varandra utan och innan.

På "pappret" ska vi föreställa "bästa tjejkompisar" men sanningen är den att våran vänskap är väldigt skev. Hon är en väldigt självcentrerad person men jag tror inte hon inser det själv. Vet inte hur många gånger jag har bjudit in henne på exempelvis fest och varit jätteglad för att hon ska komma men sen går klockan tills man inser att hon inte kommer komma Och hon har alltid någon ursäkt till varför det blev så. Om jag bestämmer med någon att vi ska träffas så planerar jag andra saker som dyker upp utifrån det så att det inte krockar. Men för henne verkar det snarare vara så att hon bestämmer att man ska träffas men om det sen dyker upp något viktigare eller nåt hon känner mer för så gör hon det istället

Jag har för längesen slutat försöka ringa henne för att prata. Hon är alltid väldigt upptagen och det är inte så roligt att få höra att hon faktiskt inte har tid att prata med en när man väl ringer. Okej att man kan vara upptagen men det är knappast så att hon ringer upp vid ett lämpligare tillfälle heller.

Den här hösten har det hänt mycket i hennes liv, hon har bland att separerat och mått dåligt så då har jag självklart ställt upp för att prata osv. Vi bor långt ifrån varandra men när vi träffades i julas så pratade vi väldigt mycket om hennes höst och det som hänt (helt naturligt) men det händer mycket i mitt liv som jag behöver prata om också! Så efter nån halvtimme försökte jag styra över samtalet på mig men det tog kanske två meningar innan det handlade om henne igen. Och jag tror inte ens hon själv ser vad hon gör..

Min egen tolkning av det hela (tro mig, jag har grubblat mycket på det) är att hon nog är viktigare för mig än vad jag är för henne (hon är min enda kompis så det kanske inte är så konstigt) eftersom jag är betydligt mer mån om att upprätthålla kontakten. Men samtidigt så när vi väl träffas så kan hon börja gråta för att hon saknat mig och verkligen få det att låta som att vi är bästisar och bundis. Samtidigt som jag resten av tiden ska ha tur om hon ens svarar om jag skickar sms eller liknande för att prata Det är främst det som gör mig så förvirrad..

Hur hanterar man sådana här vänner? Finns där för dom när dom behöver en snuttefilt men accepterar att dom aldrig kommer finnas där för en när man själv vill prata av sig? Är det någon idé att försöka få personen att ändra sig? Det är som att allt bara kretsar runt henne..

Hur skulle du må, om du är utan henne i ditt liv?

 

[Björk]

Hur hanterar man sådana här vänner? Finns där för dom när dom behöver en snuttefilt men accepterar att dom aldrig kommer finnas där för en när man själv vill prata av sig? Är det någon idé att försöka få personen att ändra sig? Det är som att allt bara kretsar runt henne..

Jag har också T-shirten.

Vi var dock inte barndomsvänner. Första gången hon prioriterade bort något som vi bokat tillsammans (och istället valde att göra det med en annan perifer bekant som väl var mer "känd" i de kretsar vi var) blev jag ganska besviken. Sen accepterade jag att hon helt enkelt är en sådan person; att jag rent psykologiskt fick se henne som en som INTE skulle finnas där om jag hamnade i en "storm". Ta fördelarna ur relationen (vi hade mycket mycket roligt under våra år som vänner).
En av hennes svagheter var att hon aldrig någonsin kunde ge mig (eller särskilt många andra heller) någon som helst beröm/komplimang. Som "å, vad snygg du blev i håret" eller "grattis till en fin prestation!" eller "den där tröjan satt snyggt på dig". Jag såg ju på henne att hon såg att jag klippt mig (t ex) och även om man då INTE tycker att frisyren blev snygg så kan man ju ändå säga "å, du har klippt dig ser jag!" - inte ens det fick man höra. Jag översåg med det; insåg att det var ett helt eget problem som hon ägde; att hennes någonstans ganska dåliga självkänsla gjorde att hon hade oerhört svårt att "ge" något sådant till andra.

MEN; till slut började det ge effekter på mig ändå; att jag själv började snåla på beröm till henne. Att jag tänkte "nehej, du, jag kommer INTE att säga något positivt om dina nya kläder för jag får ALDRIG något tillbaka". Och då insåg jag att det var ju inte särskilt bra.

Jag funderade ganska länge på att ta upp det här med henne (jag såg ett mönster i hennes vänskaper; intensivt umgänge med någon person under en period och sen blev det så att de "gled isär", det upprepades... och jag förstod varför. Jag var nog en som faktiskt hade tålamodet att hålla ut ganska länge), men dels så är det ju oerhört jobbigt att säga något sådant till en person. Det hade ju varit det allra bästa för HENNES skull; även om hon först hade säkerligen blivit arg/sårad (och kanske hade sagt upp mig som vän) så hade hon kanske ändå kunnat reflektera i efterhand och i någon mån ändra på sig i relationer framöver.
Men, lösningen för mig blev istället att "glida ifrån" när jag träffade en ny partner. I hennes värld var jag förmodligen en sådan som svek vänskapen för att jag träffade en man. Men sanningen är ju en annan; jag lät det bli så i den situationen då jag kände att hennes sätt börjat dränera mig på energi och välvilja.

 

[warg]

Vad gör du när hon inte dyker upp när ni bestämt? Ringer du och frågar var hon är? Är du tydlig med att det drabbar dig och påverkar dig negativt att hon beter sig så? Att du faktiskt missar att göra andra saker och träffa andra människor för att du räknat med att umgås med henne?

 

[TheRedLightning]

Använder mitt anonyma nick, inte för att det kanske spelar så stor roll men. Jag har en vän som jag känt sen gymnasietiden (nu närmar vi oss båda 30). Hon är min närmaste vän, vi har växt upp tillsammans och gått igenom mycket tillsammans. Sånt där som gör att man känner varandra utan och innan.

På "pappret" ska vi föreställa "bästa tjejkompisar" men sanningen är den att våran vänskap är väldigt skev. Hon är en väldigt självcentrerad person men jag tror inte hon inser det själv. Vet inte hur många gånger jag har bjudit in henne på exempelvis fest och varit jätteglad för att hon ska komma men sen går klockan tills man inser att hon inte kommer komma Och hon har alltid någon ursäkt till varför det blev så. Om jag bestämmer med någon att vi ska träffas så planerar jag andra saker som dyker upp utifrån det så att det inte krockar. Men för henne verkar det snarare vara så att hon bestämmer att man ska träffas men om det sen dyker upp något viktigare eller nåt hon känner mer för så gör hon det istället

Jag har för längesen slutat försöka ringa henne för att prata. Hon är alltid väldigt upptagen och det är inte så roligt att få höra att hon faktiskt inte har tid att prata med en när man väl ringer. Okej att man kan vara upptagen men det är knappast så att hon ringer upp vid ett lämpligare tillfälle heller.

Den här hösten har det hänt mycket i hennes liv, hon har bland att separerat och mått dåligt så då har jag självklart ställt upp för att prata osv. Vi bor långt ifrån varandra men när vi träffades i julas så pratade vi väldigt mycket om hennes höst och det som hänt (helt naturligt) men det händer mycket i mitt liv som jag behöver prata om också! Så efter nån halvtimme försökte jag styra över samtalet på mig men det tog kanske två meningar innan det handlade om henne igen. Och jag tror inte ens hon själv ser vad hon gör..

Min egen tolkning av det hela (tro mig, jag har grubblat mycket på det) är att hon nog är viktigare för mig än vad jag är för henne (hon är min enda kompis så det kanske inte är så konstigt) eftersom jag är betydligt mer mån om att upprätthålla kontakten. Men samtidigt så när vi väl träffas så kan hon börja gråta för att hon saknat mig och verkligen få det att låta som att vi är bästisar och bundis. Samtidigt som jag resten av tiden ska ha tur om hon ens svarar om jag skickar sms eller liknande för att prata Det är främst det som gör mig så förvirrad..

Hur hanterar man sådana här vänner? Finns där för dom när dom behöver en snuttefilt men accepterar att dom aldrig kommer finnas där för en när man själv vill prata av sig? Är det någon idé att försöka få personen att ändra sig? Det är som att allt bara kretsar runt henne..

Sådana människor dumpar man och hittar andra som värderar vänskapen.

Jag känner igen det du beskriver @Sara_L och precis som @Gnist skriver så är det tyvärr bättre att dumpa dom även om man känt varandra länge. Jag är faktiskt glad att jag själv vågade ta det steget, idag känner jag mig mycket bättre och skaffat många nya vänner. Jag tror det kommer göra dig gott att börja lägga din fd bästis bakom dig och gå vidare. Det är inte bra att ha en sådan vän som bara fokuserar på sig själv.
Alternativt kan man behålla vänskapen, men skaffa andra vänner som man kan få ut sina behov av att prata om sig själv och inte alltid bara vara den som lyssnar. Lycka till hur du än väljer att göra.

 

[Sar]

Jag försökte så smått sist vi träffades för då så jag åt henne att hon kan vara ganska självcentrerad. Först blev hon rätt paff för att sedan vifta bort det med att "jaja, jag tror alla är mer eller mindre självcentrerade ".

Nu träffas vi så sällan att jag inte riktigt känner att det är värt att göra en grej av det.. Samtidigt som jag blir besviken när jag skriver till henne och jag ser att hon läser men utan att svara. Samtidigt som jag vet att nästa gång hon behöver prata med mig så kommer jag finnas där för henne, precis som jag alltid är..

Jag tror också att det faktum att hon är den enda kompis jag har gör att jag bryr mig för mycket. Hade jag haft andra vänner kanske det hade varit lättare att bara skita i det.

Frågan är ju om vänskapen är mer värd än de besvikelser du stöter på i umgänget? Jag hade nog varit ytterst tydlig med att jag nu har skjutit på andra saker för att prioritera en gemensam aktivitet så kanske det inte blir lika lätt för henne att skita i dig ( antagligen gör hon så för att hon känner på sig att du kommer att stå vid hennes sida ändå). Och blir du sviken igen så bjuder du henne inte något mer. Sedan hade jag försökt plocka ut " godbitarna" ur vänskapen, det som faktiskt ger dig något.
Och var för all del inte rädd att ta plats i umgänget " nu hade jag behövt din åsikt om MITT problem".
Det händer ju ibland i ett vänskapsförhållanden att man får ge mer än man tar. Det är helt ok i kortare perioder. Men när det får pågå för länge så gnager det liksom sönder vänskapen. Tyvärr

 

[L8P8]

Det du beskriver låter nästan som min fd bästa vän...

Ibland lyssnade hon på mig, men oftast var det hennes problem som skulle stötas och blötas. Och det gjorde jag gärna, det är klart att jag ville hjälpa min vän. Problemet var bara att sen när vi var färdiga med hennes problem och jag ville ta upp något så hade hon inte tid att prata med mig. Det var inte alltid så, men det hände tillräckligt ofta för att jag skulle reagera på det.

Vår vänskap började spricka i fogarna när hon skickade mig ett sms och frågade om hon var egoistisk och inte lyssnade på andra och jag beskrev det jag skrev här ovan... Jag lade till att det var ok och jag tyckte om henne som hon var, men hon blev rätt sur.

När sedan hela mitt förhållande gick åt h-e med dunder och brak ett par veckor senare, samma dag som hon och jag skulle iväg på en tjejhelg så var vår vänskap försvunnen och lär aldrig komma tbx. Vi kom iväg på vår tjejhelg, men det blev av naturliga skäl inte som någon av oss hade tänkt det. Det kom att handla mycket om mig den helgen och det tålde hon uppenbarligen inte.

Ett par veckor efter tjejhelgen bad hon mig hålla lite avstånd, men har egentligen inte sagt varför, så det är mina egna gissningar att det är händelserna ovan som låg till grund för det. Det är oxå en sak med henne, alla runt omkring henne ska vara synska och bara veta vad hon önskar och erbjuda henne det. Gör man inte det så är man småsint och blir utesluten av henne utan att hon lämnar någon förklaring, hon har lite konfliktskräck så det är enklare för henne att göra så.

 

[tuaphua]

Använder mitt anonyma nick, inte för att det kanske spelar så stor roll men. Jag har en vän som jag känt sen gymnasietiden (nu närmar vi oss båda 30). Hon är min närmaste vän, vi har växt upp tillsammans och gått igenom mycket tillsammans. Sånt där som gör att man känner varandra utan och innan.

På "pappret" ska vi föreställa "bästa tjejkompisar" men sanningen är den att våran vänskap är väldigt skev. Hon är en väldigt självcentrerad person men jag tror inte hon inser det själv. Vet inte hur många gånger jag har bjudit in henne på exempelvis fest och varit jätteglad för att hon ska komma men sen går klockan tills man inser att hon inte kommer komma Och hon har alltid någon ursäkt till varför det blev så. Om jag bestämmer med någon att vi ska träffas så planerar jag andra saker som dyker upp utifrån det så att det inte krockar. Men för henne verkar det snarare vara så att hon bestämmer att man ska träffas men om det sen dyker upp något viktigare eller nåt hon känner mer för så gör hon det istället

Jag har för längesen slutat försöka ringa henne för att prata. Hon är alltid väldigt upptagen och det är inte så roligt att få höra att hon faktiskt inte har tid att prata med en när man väl ringer. Okej att man kan vara upptagen men det är knappast så att hon ringer upp vid ett lämpligare tillfälle heller.

Den här hösten har det hänt mycket i hennes liv, hon har bland att separerat och mått dåligt så då har jag självklart ställt upp för att prata osv. Vi bor långt ifrån varandra men när vi träffades i julas så pratade vi väldigt mycket om hennes höst och det som hänt (helt naturligt) men det händer mycket i mitt liv som jag behöver prata om också! Så efter nån halvtimme försökte jag styra över samtalet på mig men det tog kanske två meningar innan det handlade om henne igen. Och jag tror inte ens hon själv ser vad hon gör..

Min egen tolkning av det hela (tro mig, jag har grubblat mycket på det) är att hon nog är viktigare för mig än vad jag är för henne (hon är min enda kompis så det kanske inte är så konstigt) eftersom jag är betydligt mer mån om att upprätthålla kontakten. Men samtidigt så när vi väl träffas så kan hon börja gråta för att hon saknat mig och verkligen få det att låta som att vi är bästisar och bundis. Samtidigt som jag resten av tiden ska ha tur om hon ens svarar om jag skickar sms eller liknande för att prata Det är främst det som gör mig så förvirrad..

Hur hanterar man sådana här vänner? Finns där för dom när dom behöver en snuttefilt men accepterar att dom aldrig kommer finnas där för en när man själv vill prata av sig? Är det någon idé att försöka få personen att ändra sig? Det är som att allt bara kretsar runt henne..

Jag tycker ju inte det låter som någon som skulle vara min "bästa vän".
Har jag något problem med mina bästa vänner så tar jag upp det med dem. Men iom att jag vet att de inte är egocentriska as så säger jag inte "Du är självcentrerad".
Jag hade sagt ngt i stil med "Jag känner mig lite ledsen över att jag upplever att...".
Är man då riktiga vänner och man båda betyder mycket för den andre upplever jag att man då brukar kunna lösa det mesta. Just för att båda bryr sig.

Här känns det ju lite som att personen inte bryr sig så mkt.
Alt att den bara är riktigt ego och ohyfsad. Och då är den inte ngt vänmaterial för mig iaf. Kanske bekant..

Vet man med sig hur en person är, om det blir ett mönster och man inte kommer fram till något man tycker är bra får man ju själv antingen ändra sina egna förväntningar på denne eller välja bort den om man inte kan må bra i det.

 

[Blueberry]

Men är det inte ganska taskigt att skita i att svara för att man har bättre saker för sig och inte bry sig om att höra av sig tillbaka men ändå förvänta sig att den andra personen ska finnas där när man själv behöver prata?

Jag tror att det där är din tolkning av vad som händer, med hon kanske inte svarar av en väldigt legitim anledning. Jag tror inte att hon tänker "Hah! Nu ska jag vara taskig och inte svara." när det händer.

Och jag tror att ni kanske har olika syn på "avtal"? Till exempel betyder "Jag hör av mig nästa vecka" att jag gör det - om jag har tid, möjlighet och kommer ihåg det, annars hör jag av mig en annan gång. Om jag skulle säga så till dig skulle du antagligen känna dig sviken om jag inte ringde eller hörde av mig inom sju dagar, om jag har tolkat dina inlägg rätt. Det är för att vi är olika och har olika syn på "avtal".

Ibland känner jag mig både utnyttjad och manipulerad. Som att hon ser till att "smörja" mig när vi träffas så att jag ska finnas kvar för henne samtidigt som hon övriga tiden har bättre saker för sig än att finnas där för mig.

Jag tror fortfarande att det handlar om att ni är olika, det är inte kompisversionen av Paradise Hotel med spel och pakter. Du låter misstänksam och lite paranoid i den här meningen, men jag tror att det mest handlar om en "längtan" efter vännens uppmärksam och närvaro.

Tycker också att det är sorgligt att använda uttrycket "bättre saker för sig", som du har skrivit två gånger bara här. Det handlar om "ANDRA saker för sig" och behöver inte värderas av dig, det låter mest bittert.

Fast samtidigt tror jag inte det är något hon gör medvetet, utan att det faller sig naturligt eftersom hon helt enkelt är sån som person. Självcentrerad. Men är det en ursäkt?

Precis.
Ursäkt? Det är en anledning. Jag tycker inte att man ska be om eller kräva förlåtelse för en personlighet, det går ju ändå inte att ändra på (eller det går, men det kräver enorm ansträngning under lång tid).

Du har en vän. Som du uppenbarligen inte är nöjd med. Det är enklare att hitta nya än att ändra på den du har, tro mig.