Hur hantera förälders sjukdom?

BusBarro

Trådstartare
Hej buke,

Behöver lite input och någon att bolla med.

Bakgrund: Min pappa fick beskedet spridd prostatacancer för drygt 1,5 år sedan. Kom som en rejäl chock efter bara "lite ont i ryggen" som visade sig vara då metastaser som spridit sig i kroppen. Eftersom min pappa även har en sen tidigare tarmsjukdom var behandlingsmöjligheterna begränsade redan från början.
Efter nu 1,5 års testande av olika behandlingar med hormonsprutor, strålning och cellgifter fick pappa nu beskedet att det finns inget mer de kan göra. Nu handlar det bara om att försöka smärtlindra honom eftersom han har ont i kroppen. Cancern är så spridd i organen att det inte går att behandla. Enligt läkaren har han 2 månader - 1 år kvar att leva (dock avslutade hon med att säga, men vi har ju haft fel innan - vilket mamma uppfattade det som att det är inte omöjligt han lever längre).

Jag fick veta detta idag när jag var på jobbet och blev jätteledsen och åkte hem direkt.

Till saken då är att jag bor 50 mil från mina föräldrar, är gravid i 6:e månaden och jobbar just nu heltid. Min första reaktion var ju självklart att åka dit i helgen men min mamma tyckte vi skulle vänta eftersom vi ändå har ett planerat besök om två veckor... Samtidigt som det är långt att åka och inte jätteroligt att sitta i en bil minst 10 timmar vill jag ju självklart träffa min pappa så mycket som möjligt. :( Det är så himla svårt när man bor långt bort och inte kan åka bara över dagen.

Hur hade ni tänkt?

MVH F
 
Hej buke,

Behöver lite input och någon att bolla med.

Bakgrund: Min pappa fick beskedet spridd prostatacancer för drygt 1,5 år sedan. Kom som en rejäl chock efter bara "lite ont i ryggen" som visade sig vara då metastaser som spridit sig i kroppen. Eftersom min pappa även har en sen tidigare tarmsjukdom var behandlingsmöjligheterna begränsade redan från början.
Efter nu 1,5 års testande av olika behandlingar med hormonsprutor, strålning och cellgifter fick pappa nu beskedet att det finns inget mer de kan göra. Nu handlar det bara om att försöka smärtlindra honom eftersom han har ont i kroppen. Cancern är så spridd i organen att det inte går att behandla. Enligt läkaren har han 2 månader - 1 år kvar att leva (dock avslutade hon med att säga, men vi har ju haft fel innan - vilket mamma uppfattade det som att det är inte omöjligt han lever längre).

Jag fick veta detta idag när jag var på jobbet och blev jätteledsen och åkte hem direkt.

Till saken då är att jag bor 50 mil från mina föräldrar, är gravid i 6:e månaden och jobbar just nu heltid. Min första reaktion var ju självklart att åka dit i helgen men min mamma tyckte vi skulle vänta eftersom vi ändå har ett planerat besök om två veckor... Samtidigt som det är långt att åka och inte jätteroligt att sitta i en bil minst 10 timmar vill jag ju självklart träffa min pappa så mycket som möjligt. :( Det är så himla svårt när man bor långt bort och inte kan åka bara över dagen.

Hur hade ni tänkt?

MVH F
Gör det du känner för men kanske se till att ni har någonannanstans än föräldra hemmet att bo på när ni är där. Kan ju bli jobbigt för era föräldrar att vara värdpar när de sannolikt också är i sorg.
 
Beklagar verkligen :(

Vi gick igenom nästan precis samma sak med min svärmor förra året, fast ännu snabbare förlopp.

Vi har turen som bor väldigt nära och hade möjlighet att ses ofta. Men min mans syskon bor också ca 50 min bort.

Du kommer verkligen inte i ångra att du träffat din pappa för mycket om jag säger så. Också så vet man inte hur man kommer reagera och tackla processen så mitt enda råd är att göra det du känner för. Tillåt dig själv att agera irrationellt och spontant och strunta i hur mycket tid du lägger på resor. Man vet inte vad som är bäst eller vad man borde så gör bara det du känner för. Även om det är att vara hemma för dig själv en vecka.
 
Hej buke,

Behöver lite input och någon att bolla med.

Bakgrund: Min pappa fick beskedet spridd prostatacancer för drygt 1,5 år sedan. Kom som en rejäl chock efter bara "lite ont i ryggen" som visade sig vara då metastaser som spridit sig i kroppen. Eftersom min pappa även har en sen tidigare tarmsjukdom var behandlingsmöjligheterna begränsade redan från början.
Efter nu 1,5 års testande av olika behandlingar med hormonsprutor, strålning och cellgifter fick pappa nu beskedet att det finns inget mer de kan göra. Nu handlar det bara om att försöka smärtlindra honom eftersom han har ont i kroppen. Cancern är så spridd i organen att det inte går att behandla. Enligt läkaren har han 2 månader - 1 år kvar att leva (dock avslutade hon med att säga, men vi har ju haft fel innan - vilket mamma uppfattade det som att det är inte omöjligt han lever längre).

Jag fick veta detta idag när jag var på jobbet och blev jätteledsen och åkte hem direkt.

Till saken då är att jag bor 50 mil från mina föräldrar, är gravid i 6:e månaden och jobbar just nu heltid. Min första reaktion var ju självklart att åka dit i helgen men min mamma tyckte vi skulle vänta eftersom vi ändå har ett planerat besök om två veckor... Samtidigt som det är långt att åka och inte jätteroligt att sitta i en bil minst 10 timmar vill jag ju självklart träffa min pappa så mycket som möjligt. :( Det är så himla svårt när man bor långt bort och inte kan åka bara över dagen.

Hur hade ni tänkt?

MVH F
En liknande situation i min familjekrets, innebar att vi i familjen slöt oss mycket närmare varandra än vi hade varit på många år. Vi bodde alla ganska nära varandra, och de vuxna barnen som direkt berördes i det fallet, träffade sin mamma flera gånger i veckan under motsvarande period. Nästan dagligen, alltså, minst varannan dag. Vilket var mycket mer än de hade träffat henne om allt varit som vanligt.

Jag tror att du inte har mycket annat val än att följa din känsla. Om den känslan är att gå så nära dina föräldrar du kan i den här situationen, så tror jag att det är det bästa du kan göra. Och att det även hjälper er under de år som kommer. Med reservation för att jag ju inte vet något alls om din familj, förstås.

Jag tror också att den reaktion som säger "håll ihop nu" är den bästa och mest tursamma möjliga reaktionen i en situation som din.
 
Åk dit så mycket du känner att du behöver, vill du träffa dom redan nu så gör det. Du kommer inte ångra dig när han gått bort utan du kommer tycka att ni ändå fick för lite tid, för r så kan det ju faktiskt gå väldigt fort också. 😢

Min pappa fick sin dödsdom ALS för några år sedan, jag var där flera gånger i veckan (hade tur att jobba nära där mina föräldrar bor) och känner nu i efterhand att man ändå inte hann träffas tillräckligt mycket, och i mitt fall inte tillräckligt mycket innan han inte kunde prata mer pga sjukdomen. Men antar att det är så man oftast alltid känner oavsett.
Han dog efter tio månader.

Beklagar verkligen!
 
Jag säger också kolla upp Närståendepenning. När min pappa var döende så tog jag ut det några dagar. Det innebär att man kan få ersättning och rätt att vara borta från jobbet om någon närstående är svårt sjuk. På så sätt kan du ha möjlighet att vara en period med din pappa. Det är ju då under förutsättning att du känner att det är något du vill.
 
Bodde långt bort både när mamma och pappa var sjuka och gick bort
Var där minst en gång i månaden, med mamma ännu mer då vi vårdade henne i hemmet.
Var där så mycket det går.
Kram
 
Beklagar :heart
Säger som övriga, jag tror inte du ångar något besök, bedöm själv hur mycket du orkar med.

Jag tog ut närståendepenning när min mamma var döende, det gjorde min syster också, som bodde lite längre ifrån.
Själv klarade jag inte av att närvara jättemycket när mamma var sjuk, jag ångrar det lite idag. Ångrar att jag inte försökte mer. Men man vet inte hur man reagerar i en sådan situation förrän man hamnar där. Man får försöka göra så mycket man orkar helt enkelt.

Det var mycket som förblev osagt, det blev liksom inget tillfälle. Men vi fick ändå en del fina stunder den sista tiden.
 
Hej buke,

Behöver lite input och någon att bolla med.

Bakgrund: Min pappa fick beskedet spridd prostatacancer för drygt 1,5 år sedan. Kom som en rejäl chock efter bara "lite ont i ryggen" som visade sig vara då metastaser som spridit sig i kroppen. Eftersom min pappa även har en sen tidigare tarmsjukdom var behandlingsmöjligheterna begränsade redan från början.
Efter nu 1,5 års testande av olika behandlingar med hormonsprutor, strålning och cellgifter fick pappa nu beskedet att det finns inget mer de kan göra. Nu handlar det bara om att försöka smärtlindra honom eftersom han har ont i kroppen. Cancern är så spridd i organen att det inte går att behandla. Enligt läkaren har han 2 månader - 1 år kvar att leva (dock avslutade hon med att säga, men vi har ju haft fel innan - vilket mamma uppfattade det som att det är inte omöjligt han lever längre).

Jag fick veta detta idag när jag var på jobbet och blev jätteledsen och åkte hem direkt.

Till saken då är att jag bor 50 mil från mina föräldrar, är gravid i 6:e månaden och jobbar just nu heltid. Min första reaktion var ju självklart att åka dit i helgen men min mamma tyckte vi skulle vänta eftersom vi ändå har ett planerat besök om två veckor... Samtidigt som det är långt att åka och inte jätteroligt att sitta i en bil minst 10 timmar vill jag ju självklart träffa min pappa så mycket som möjligt. :( Det är så himla svårt när man bor långt bort och inte kan åka bara över dagen.

Hur hade ni tänkt?

MVH F


Följ din mag känsla. Vill du åka hem till föräldrarna gör det. Den möjligheten kommer inte tillbaks. Svårt att ångra sig i efter hand. Gör det som du känner att du behöver göra och att du känner att du mår bra med.

Har cancesjuk far och en krasslig mor. Och pappa har hängt med längre än vad hans läkare trodde. Men jag tror inte han har något år kvar, utan kortare tid. Men han har levt länge på övertid enligt läkarna. Så hur fort det går är svårt att veta,

Gör det som känns bäst för dig.
 
Min pappa dog den 3 december, dvs snart två månader sen (tiden går fort).

Nu är vår situation helt annorlunda, min pappa hade varit sjuk länge och till stor del gett upp för längesen. En del av hans sjukdom var dessutom självförvållad pga dåliga vanor, som han inte ville ta ansvar för.

Oavsett. Som du säkert redan vet är livet med en cancerdom väldigt påfrestande. Min syster bor också långt bort och valde att åka på planerade besök, och då på stand-by om läget snabbt skulle förändras. Jag träffade honom varje dag, även om de mötena inte direkt var djupa eller upplyftande hade jag åtminstone koll, vilket nog var jobbigt för min syster att hon inte hade.

Undersök möjligheten att ta närståendepenning, men det brukar gälla i verkligen sista skedet, vid vak.

Beklagar så er situation.
 
Beklagar verkligen :heart

Min mamma fick också cancer. Hjärntumör.
När det gått så pass långt att vi förstod att det handlade om månader så ansökte jag, min bror och hans sambo om närståendepenning som vi delade på och turades om att vara hos henne på dagarna.
Jag hade inte alls lika långt som du, bara 6 mil enkel väg. Jag var där 2-3 hela dagar i veckan och hade med sonen. Försökte få ut så mycket tid som möjligt för oss.

Det enda råd jag kan ge är att följa hjärtat.
Fuck Cancer
 
Säger som de andra, följ din magkänsla. Min mamma gick bort förra året efter ca 4 mån med cancer. Det är fullkomligt vidrigt att vara anhörig (och självklart vidrigt även för den som är sjuk), och gör det du känner att du behöver och vill göra. Vi bodde i samma kommun, men jag fick ta ut närståendepeng direkt när hon fick sin diagnos (då var hon redan väldigt dålig iofs). Jag var där varje dag och pusslade med jobbet så jag både fick ta långlunch och åka till mamma och åka hem tidigare för att även orka ge min dotter lite uppmärksamhet. Jag snålade på anhörigdagarna, och det ångrar jag i efterhand. Hade nog säkert 60 dagar kvar när hon gick bort, och med det facit i hand så önskar jag att jag varit helledig istället för att pussla med jobbet. För min egen skull så borde jag även planerat in återhämtningstid, för jag fattar inte idag att jag orkade.

Sorry för lång utläggning. Ta hand om dig!:heart
 
Tack för alla era svar. :heart

Efter långa samtal med både mamma och pappa igår kom vi överens om att vi hälsar på som bestämt om ett par veckor och att jag och min man tar extra ledigt från jobbet då så vi kan få fler dagar ihop. Sedan får vi planera in oftare besök och få till kvalitétid när vi är där.

Just nu är min pappa relativt "pigg" som han har varit de senaste halvåret, därför detta kom som en chock. Men jag vet att det kommer komma en tid när han blir sämre och kanske behöver vara på sjukhus. Då får vi ta ställning till att ta ut närståendepenning. Jag kanske har hunnit få vårt barn då och kan vara där mer eftersom jag ändå är ledig då.

Det är mycket som snurrar i huvudet nu. Vad som är rätt, vad som är fel. Hur jag ska agera.
Min bror bor nära och kan såklart vara hos mina föräldrar oftare, vilket är jobbigt såklart för det känns som jag inte räcker till. Men jag måste lita på min pappa när han säger att han vill vi ska vänta ett par veckor eftersom vi ändå hade ett planerat besök då. Jag tänker mycket på hur min mamma kommer få det den dagen min pappa inte finns mer. :cry:
 
Men jag måste lita på min pappa när han säger att han vill vi ska vänta ett par veckor eftersom vi ändå hade ett planerat besök då.

Jag tänkte faktiskt på just det - att det också är viktigt att ni lyssnar till vad han själv vill. Jag hade en bekant som avled i sviterna av cancer innan jul. Hans son reste från Stockholm upp till Norrland för att besöka sin far när det gick mot slutet. På söndagen ville pappan träffa honom, när sonen ville komma tillbaka på tisdagen senare sa pappan bestämt nej. Han fick inte komma någon mer gång.

Det kan gå väldigt upp och ner för den sjuke mot slutet, så man bör nog vara lyhörd för det.

Och jag tycker att det låter som att du fattat ett bra beslut.
 
Tack för alla era svar. :heart

Efter långa samtal med både mamma och pappa igår kom vi överens om att vi hälsar på som bestämt om ett par veckor och att jag och min man tar extra ledigt från jobbet då så vi kan få fler dagar ihop. Sedan får vi planera in oftare besök och få till kvalitétid när vi är där.

Just nu är min pappa relativt "pigg" som han har varit de senaste halvåret, därför detta kom som en chock. Men jag vet att det kommer komma en tid när han blir sämre och kanske behöver vara på sjukhus. Då får vi ta ställning till att ta ut närståendepenning. Jag kanske har hunnit få vårt barn då och kan vara där mer eftersom jag ändå är ledig då.

Det är mycket som snurrar i huvudet nu. Vad som är rätt, vad som är fel. Hur jag ska agera.
Min bror bor nära och kan såklart vara hos mina föräldrar oftare, vilket är jobbigt såklart för det känns som jag inte räcker till. Men jag måste lita på min pappa när han säger att han vill vi ska vänta ett par veckor eftersom vi ändå hade ett planerat besök då. Jag tänker mycket på hur min mamma kommer få det den dagen min pappa inte finns mer. :cry:
Det som är rätt är vad som känns rätt för er familj. Finns inget rätt och fel annars.

När min pappa blev dåligt och låg på onkologen och hospice så var jag där flera dagar i veckan. Har visserligen bara 10 mil till mina föräldrar (nu bara mamma då) så tog oftast tåget, tar mindre än en timme.
 

Liknande trådar

Relationer Såhär i bröllopstider har jag fått en inbjudan för någon månad sedan. Mamma ska gifta sig med sin sambo sedan många år tillbaka. Jag är...
2 3
Svar
43
· Visningar
7 095
Senast: Avalbane
·
Kropp & Själ I några månader har min mamma varit sjuk, sen upptäcktes det att hon har lungcancer. Tyvärr är den obotlig men med behandling kunde dom...
2 3
Svar
55
· Visningar
4 870
Senast: lizzie
·
Kropp & Själ För tre veckor sen blev jag påkörd (för er som sett förra tråden, föraren är fortfarande inte hittad :() Initialt, redan på akuten...
12 13 14
Svar
272
· Visningar
29 327
Senast: GotAsecret
·
Relationer Mina tankar och känslor är ett enda stort kaos och jag fungerar inte normalt i dagsläget. Jag behöver input, råd och pepp ifrån er kära...
2
Svar
32
· Visningar
9 257
Senast: lilstar
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp