Hur hantera den där som inte längre passar in?

[MiniLi]

Vår familj består av två människor och tre hundar. Det är jag som har ett stort hundintresse, även om min sambo också gillar hundarna.
Jag har två "träningshundar" som jag lägger ganska mycket tid på och den tredje är mer sällskapshund nuförtiden. Hon har inget direkt intresse av att träna, även om hon såklart tycker om att få uppmärksamhet.

Jag har skitsvårt att få ihop det med alla hundar, de har så olika behov och viljor och jag känner att jag inte räcker till.
Jag undrar om det är fler här som har en flock med hundar där det kanske är någon eller några som inte riktigt passar in längre?

Två exempel ur min hundvardag:

Jag vill gärna promenera med mina hundar. Jag har två pigga saker som gärna hänger på, och så den där tredje som tar sig fram i sakta mak om ens alls. Ärligt talat så avstår jag hellre ordentliga promenader än att gå med dem alla tre tillsammans. Jag orkar inte släpa fram den tredje mer än några kilometer.
Hon är såklart inte slö och sur jämt, men man vet liksom aldrig. Och helt plötsligt ute på en promenad så kan hon bestämma sig för att hon hellre vill gå hem och då är resten av rundan en plåga.

Jag är iväg på mycket träning med hundarna. Jag tränar dock inte den tredje, om hon ska med får hon mest bara ligga i bilen. I våras bet hon sönder bilen för att hon blir avundsjuk på de andra (inte för att hon vill träna om man tar ut henne och erbjuder) och därför får hon nu inte följa med alls. Hon blir alltså kvar hemma. Eftersom jag inte vill att hon ska få en massa ensamtid undviker jag ibland att åka iväg med de två andra om jag inte vet att sambo är hemma och kan umgås med den som blir kvar.

Förr hade ofta sambo med henne på jobbet men eftersom hon har vissa rymmartendenser så blir det oerhört opraktiskt för honom. Annars hade en perfekt lösning varit att han hade med sig henne så mkt som möjligt.

Hur gör man? Anpassar sig? Går med ständigt dåligt samvete? Gör sig av med hunden som inte längre funkar?

Hoppas på kloka reflektioner och erfarenheter från er andra

 

[Milosari]

Jag tycker du ska se dig om efter ett annat hem till ridgebacken. Hittar du någon som är vettig och som vill ha henne så är det väl bästa lösningen att hon får flytta? Vill dock minnas att mentaliteten på henne är tvivelaktig och det ställer såklart till det. Men en pensionär som är hemma större delen av tiden kanske kan vara något?

 

[Christensen1]

Vi har fyra mallar varav två håller tävlingstempo, den tredje lite lägre tempo och den fjärde är gammal. Vi delar på gänget och håller högre tempo på ena promenaden och lägre på andra.
Jag hade valt att dela på promenaderna eller omplacera beroende på vad det är för hund, hur gammal den är, egenskaper etc.

 

[MiniLi]

Vi har fyra mallar varav två håller tävlingstempo, den tredje lite lägre tempo och den fjärde är gammal. Vi delar på gänget och håller högre tempo på ena promenaden och lägre på andra.
Jag hade valt att dela på promenaderna eller omplacera beroende på vad det är för hund, hur gammal den är, egenskaper etc.

Jag tycker det är så svårt att få till vardagen om man ska dela på allt, men det skulle ju egentligen vara ett bra alternativ.
Ska resonera lite med sambo om han kan tänka sig att ta ett större ansvar för henne.

Jag tycker du ska se dig om efter ett annat hem till ridgebacken. Hittar du någon som är vettig och som vill ha henne så är det väl bästa lösningen att hon får flytta? Vill dock minnas att mentaliteten på henne är tvivelaktig och det ställer såklart till det. Men en pensionär som är hemma större delen av tiden kanske kan vara något?

Usch det känns så jobbigt att tänka på. Jag älskar ju den där fröken även fast hon ställer till med bekymmer ibland
Stämmer, hon är inte bra mentalt. Jag har varit beredd på att vi skulle få ta bort henne detta år, men hon har varit stabilare och inte alls visat lika mycket rädslor. Annars har vi sagt att hon kommer få somna in, för några/något år sedan hade vi perioder som var helt fruktansvärda för henne och det tänker jag inte utsätta henne för igen..
Dessutom har hon ju en del olater för sig. Öppnar skåp och dörrar, rymmer osv. Känns inte lätt att hitta ett nytt hem åt henne..
Hon har iofs varit någon period hos sambos syster, kanske om de skulle vilja ta över henne..

 

[Sleepy]

Jag har skitsvårt att få ihop det med alla hundar, de har så olika behov och viljor och jag känner att jag inte räcker till.

Det är förstås inte bra att du känner så.

Men för egen del så kan jag inte tänka i termer av att "inte längre passa in" och "göra sig av med". För mig är hundarna familjemedlemmar; en gång del i familjen, alltid del av familjen. De hundar jag åtagit mig tar jag hand om så länge de lever. När deras behov ändras så anpassar jag rutinerna efter det.

Har du inte möjlighet till det, så kanske en omplacering är det bästa, om det går att hitta ett bra hem. Eller kanske hitta någon som kan avlasta som extramatte?

 

[Milosari]

Usch det känns så jobbigt att tänka på. Jag älskar ju den där fröken även fast hon ställer till med bekymmer ibland
Stämmer, hon är inte bra mentalt. Jag har varit beredd på att vi skulle få ta bort henne detta år, men hon har varit stabilare och inte alls visat lika mycket rädslor. Annars har vi sagt att hon kommer få somna in, för några/något år sedan hade vi perioder som var helt fruktansvärda för henne och det tänker jag inte utsätta henne för igen..
Dessutom har hon ju en del olater för sig. Öppnar skåp och dörrar, rymmer osv. Känns inte lätt att hitta ett nytt hem åt henne..
Hon har iofs varit någon period hos sambos syster, kanske om de skulle vilja ta över henne..

Ja det är ju det där med rädslorna som ställer till det, och omplacerar du henne ska det ju vara till någon som du vet kan fatta rätt beslut om hunden inte längre mår bra. Men det känns ju inte som problemet är sådär jätteakut, så det skadar aldrig att hålla ögon och öron öppna. Fram tills dess hoppas jag att din sambo kan hjälpa till för det är inte roligt när man inte känner att man räcker till. Är det en gammal hund så går det ju, det är trots allt en begränsad tid som de har väldigt särskilda behov. Men att veta att man ska ha det så i 7-8 år till tär nog en del...

 

[Lejonelle]

Jag tycker man kan tänka ganska pragmatiskt. Det är inget misslyckande att omplacera, kanske finns den här hundens perfekta nya hem där ute någonstans. Annars.. hur många år handlar det om som den här hunden ska känna sig i vägen och inte passa in?

Vad gör den här hunden lycklig? Kan och vill du avstå från annat för att erbjuda det?

 

[lady_vip]

Om det hade varit jag hade jag gett Camaro till mina föräldrar. Men alla har ju inte den möjligheten.

 

[Ginger840]

Jag löste det med en daghusse några dagar i veckan, det trivdes min gammelhund väldigt bra med. En pensionär som varken hade tid eller ork för en egen hund.

 

[isafore]

Jag är lite som @Sleepy , min hund som inte passar in har jag helt enkelt sett till att anpassa mig efter så nu passar hon också in. Hon är min bästa vän Så det finns inte på kartan att hon ska säljas bara för att hon hatar lydnad och inte kan ställas ut. Jag har hittat alternativ. Hon gillar agility, inte direkt min favoritdel inom hundträning men är hon lycklig så är jag lycklig. Kanske får hon flytta till min mamma nån gång i framtiden så jag kan ha två hundar som synkar med varandra och mig och hon får all tid i världen. Men hon kommer alltid att vara min hund.

 

[Red_Chili]

En bekant hamnade i en sådan situation, då var den "icke passande" dock en okomplicerad hund och största problemet var väl egentligen att den inte gillade familjens yngre hundar. Den äldsta fick i alla fall flytta, och det blev hur bra som helst. Att behålla en hund bara för att vissa förväntar sig det tycker jag verkar dumt, då är det ju bättre att hunden får flytta till ett hem där den passar in perfekt.

 

[escodobe]

Vår familj består av två människor och tre hundar. Det är jag som har ett stort hundintresse, även om min sambo också gillar hundarna.
Jag har två "träningshundar" som jag lägger ganska mycket tid på och den tredje är mer sällskapshund nuförtiden. Hon har inget direkt intresse av att träna, även om hon såklart tycker om att få uppmärksamhet.

Jag har skitsvårt att få ihop det med alla hundar, de har så olika behov och viljor och jag känner att jag inte räcker till.
Jag undrar om det är fler här som har en flock med hundar där det kanske är någon eller några som inte riktigt passar in längre?

Två exempel ur min hundvardag:

Jag vill gärna promenera med mina hundar. Jag har två pigga saker som gärna hänger på, och så den där tredje som tar sig fram i sakta mak om ens alls. Ärligt talat så avstår jag hellre ordentliga promenader än att gå med dem alla tre tillsammans. Jag orkar inte släpa fram den tredje mer än några kilometer.
Hon är såklart inte slö och sur jämt, men man vet liksom aldrig. Och helt plötsligt ute på en promenad så kan hon bestämma sig för att hon hellre vill gå hem och då är resten av rundan en plåga.

Jag är iväg på mycket träning med hundarna. Jag tränar dock inte den tredje, om hon ska med får hon mest bara ligga i bilen. I våras bet hon sönder bilen för att hon blir avundsjuk på de andra (inte för att hon vill träna om man tar ut henne och erbjuder) och därför får hon nu inte följa med alls. Hon blir alltså kvar hemma. Eftersom jag inte vill att hon ska få en massa ensamtid undviker jag ibland att åka iväg med de två andra om jag inte vet att sambo är hemma och kan umgås med den som blir kvar.

Förr hade ofta sambo med henne på jobbet men eftersom hon har vissa rymmartendenser så blir det oerhört opraktiskt för honom. Annars hade en perfekt lösning varit att han hade med sig henne så mkt som möjligt.

Hur gör man? Anpassar sig? Går med ständigt dåligt samvete? Gör sig av med hunden som inte längre funkar?

Hoppas på kloka reflektioner och erfarenheter från er andra

Men är hon frisk? Jag kan liksom inte riktigt se att en frisk hund inte kan traska några kilometer utan att behöva släpas med?

 

[MiniLi]

Om det hade varit jag hade jag gett Camaro till mina föräldrar. Men alla har ju inte den möjligheten.

Det hade ju varit underbart, men min pappa är allergisk mot hundar. Däremot har sambo systrar som tycker väldigt mycket om henne. Yngsta åker dock till USA för ett år nu, men mellansystern har haft henne kortare period innan och det skulle kunna vara ett alternativ att fråga om de vill ha henne igen, tillfälligt eller permanent.

Det är förstås inte bra att du känner så.

Men för egen del så kan jag inte tänka i termer av att "inte längre passa in" och "göra sig av med". För mig är hundarna familjemedlemmar; en gång del i familjen, alltid del av familjen. De hundar jag åtagit mig tar jag hand om så länge de lever. När deras behov ändras så anpassar jag rutinerna efter det.

Har du inte möjlighet till det, så kanske en omplacering är det bästa, om det går att hitta ett bra hem. Eller kanske hitta någon som kan avlasta som extramatte?

Jag kan förstå hur du menar, samtidigt så har jag ju tre hundar och om jag anpassar mig efter denna så kommer de två andra i kläm.
Inte blir det särskilt njutningsfullt heller om jag inte kommer kunna ägna mig åt mitt stora intresse.
Mina hundar är absolut familjemedlemmar, de är som mina barn. Och det är ju därför jag vänder ut och in på mig själv för att få till det.

Ja det är ju det där med rädslorna som ställer till det, och omplacerar du henne ska det ju vara till någon som du vet kan fatta rätt beslut om hunden inte längre mår bra. Men det känns ju inte som problemet är sådär jätteakut, så det skadar aldrig att hålla ögon och öron öppna. Fram tills dess hoppas jag att din sambo kan hjälpa till för det är inte roligt när man inte känner att man räcker till. Är det en gammal hund så går det ju, det är trots allt en begränsad tid som de har väldigt särskilda behov. Men att veta att man ska ha det så i 7-8 år till tär nog en del...

Nej akut är det absolut inte! Kan nog vara klokt som du säger, hålla ögonen öppna.
Ja jag ska prata med sambo. Förhoppningsvis kan han hinna med att ta henne mer, då skulle hon dessutom bli överlycklig för hon ÄLSKAR att hänga med sin husse även om det så innebär att bara ligga på en pall i hönshuset när han jobbar

Hon är 6 år. Jag tror ju dock inte hon kommer bli så gammal, vågar inte lita på att rädslorna håller sig borta.. Men man vet ju aldrig.

Jag tycker man kan tänka ganska pragmatiskt. Det är inget misslyckande att omplacera, kanske finns den här hundens perfekta nya hem där ute någonstans. Annars.. hur många år handlar det om som den här hunden ska känna sig i vägen och inte passa in?

Vad gör den här hunden lycklig? Kan och vill du avstå från annat för att erbjuda det?

Hon är lycklig när hon bara är med. Och hon tycker om att göra saker på egen hand med husse och matte. Bäst gillar hon att vara med husse så om han kunde avsätta tid vore ju det himla bra.
Annars tror inte jag att hunden känner sig ivägen och att hon inte passar in. Det är ju mina mänskliga känslor. Däremot så är det ju inte kul för henne när hon lämnas ensam mer än de andra tex.

 

[MiniLi]

Men är hon frisk? Jag kan liksom inte riktigt se att en frisk hund inte kan traska några kilometer utan att behöva släpas med?

Hon är utredd till höger och vänster, både för att se om det finns en smärtproblematik bakom hennes rädslor och just detta att hon inte alltid vill gå ut osv. Men det är mentalt. I perioder har hon tyckt att det är obehagligt att vara ute (blivit rädd av höga ljud och hon bygger på sig väldigt lätt) och då har det verkligen varit hopplöst att ha med henne ut på promenad. Nu är det bättre, men hon har liksom ett helt annat tempo.
Hon piggnar till när man går med henne själv eller när hennes husse är med, så jag tror inte att hon egentligen gillar att gå med de andra två..

Jag löste det med en daghusse några dagar i veckan, det trivdes min gammelhund väldigt bra med. En pensionär som varken hade tid eller ork för en egen hund.

Ja det skulle ju kunna vara ett alternativ att hålla ögonen öppna efter!

Jag är lite som @Sleepy , min hund som inte passar in har jag helt enkelt sett till att anpassa mig efter så nu passar hon också in. Hon är min bästa vän Så det finns inte på kartan att hon ska säljas bara för att hon hatar lydnad och inte kan ställas ut. Jag har hittat alternativ. Hon gillar agility, inte direkt min favoritdel inom hundträning men är hon lycklig så är jag lycklig. Kanske får hon flytta till min mamma nån gång i framtiden så jag kan ha två hundar som synkar med varandra och mig och hon får all tid i världen. Men hon kommer alltid att vara min hund.

Jag förstår verkligen hur du menar, men det funkar liksom inte alltid praktiskt. Jag älskar alla mina hundar, och bara tanken på att hon skulle flytta är jättejobbig. Jag har mått jättedåligt när hon tillfälligt har varit hos sambos syster, just för att hon betyder så mycket för mig.
Men det hjälper inte när jag inte kan få det att funka. Jag har hund för att jag älskar att hålla på med hundsport, och det måste också få ta plats.

En bekant hamnade i en sådan situation, då var den "icke passande" dock en okomplicerad hund och största problemet var väl egentligen att den inte gillade familjens yngre hundar. Den äldsta fick i alla fall flytta, och det blev hur bra som helst. Att behålla en hund bara för att vissa förväntar sig det tycker jag verkar dumt, då är det ju bättre att hunden får flytta till ett hem där den passar in perfekt.

Ja du har ju rätt. Om vi skulle hitta ett hem som känns bra så skulle vi absolut överväga det!

 

[lady_vip]

Just till din sambos syster är ju ändå nära och du kan träffa henne och ha insyn i hennes liv. Dessutom fortfarande stå som ägare.

Jag gjorde så med en av mina när hon blev för gammal för att hänga med. Hon var fortfarande pigg, men att hoppa in och ur bilen sjuttioelva gånger per dag var inte bra för henne efter en ryggradspropp. Så då fick hon flytta till mina föräldrar där hon trivdes utmärkt. Mamma och hon tog långpromenad varje morgon och sen var hon med dem i trädgården eller bara låg i soffan och myste. Toppen för henne. Lite mer än ett år senare blev hon akut sjuk och togs bort.

 

[isafore]

Hon är utredd till höger och vänster, både för att se om det finns en smärtproblematik bakom hennes rädslor och just detta att hon inte alltid vill gå ut osv. Men det är mentalt. I perioder har hon tyckt att det är obehagligt att vara ute (blivit rädd av höga ljud och hon bygger på sig väldigt lätt) och då har det verkligen varit hopplöst att ha med henne ut på promenad. Nu är det bättre, men hon har liksom ett helt annat tempo.
Hon piggnar till när man går med henne själv eller när hennes husse är med, så jag tror inte att hon egentligen gillar att gå med de andra två..

Ja det skulle ju kunna vara ett alternativ att hålla ögonen öppna efter!

Jag förstår verkligen hur du menar, men det funkar liksom inte alltid praktiskt. Jag älskar alla mina hundar, och bara tanken på att hon skulle flytta är jättejobbig. Jag har mått jättedåligt när hon tillfälligt har varit hos sambos syster, just för att hon betyder så mycket för mig.
Men det hjälper inte när jag inte kan få det att funka. Jag har hund för att jag älskar att hålla på med hundsport, och det måste också få ta plats.

Ja du har ju rätt. Om vi skulle hitta ett hem som känns bra så skulle vi absolut överväga det!

Nej jag förstår att det inte alltid funkar som man vill, tyvärr Hoppas det ordnar sig på bästa sätt, oavsett vad det är!

 

[Migo]

Jag tycker det är synd att omplacering är så tabubelagt. Likväl som jag avslutar en partnerrelation när vi inte längre trivs ihop, tycker jag man borde kunna omplacera en hund man inte trivs med. Till ett väldigt gott hem då så klart!

Jag står med en hund som jag älskar massor, vars mentalitet gör omplacering svårt och som pga olika anledningar ofta mest åker med på ett hörn istället för att vara i fokus. I den bästa av världar fick han en egen människa som gav honom 100% fokus, men han är så pass knepig med folk att det inte finns på kartan att utsätta honom för en flytt. Alltså är han med på ett hörn och jag ser till att han trivs med livet, men han hade säkert kunna blomma ut mer.

Jag är faktiskt inte helt avig till att avliva hundar som inte har livskvalitet. En hund som ständigt är bortprioriterad och inte möjlig att omplacera kanske mår lika bra av att somna in...

 

[AraSlei]

Vi hade en hane som tyvärr blev bortprioriterad tidigare. Dels jagade han inte så bra, han "rörde till" i flocken genom att spänna upp sig mot de andra och passade inte in, och sedan höll han inte rent fysiskt för jakten.
Till slut satt han större delen av dygnet i hundgården, vilket så klart inte var hållbart i längden.
Han omplacerades till ett äldre par, som går milslånga promenader med honom och älskar honom som en son

 

[AraSlei]

Just det, vi omplacerade vår första wachteltik också. En helt värdelös jakthund, men väldigt trevlig sällskapshund. Vi behövde göra plats för en jakthund till, och då omplacerade vi tiken hos en äldre, nybliven änka. Tiken blev aldrig bortprioriterad som hanen ovan, främst eftersom det aldrig var några problem att ha henne inne med de andra, men herregud vilket fantastiskt liv hon fick i sitt nya hem! 110% uppmärksamhet, långalånga promenader, egen stol vid matbordet, en hel sänghalva för sig själv..
Ibland tror jag att folk ser sig som lite oersättliga för sin hund, vilket nog ganska sällan är fallet

 

[Sleepy]

om jag anpassar mig efter denna så kommer de två andra i kläm.
Inte blir det särskilt njutningsfullt heller om jag inte kommer kunna ägna mig åt mitt stora intresse.

Nej, jag förstår det. Och som sagt, är det svårt att få till det så kanske en omplacering är bättre. Även om jag själv skulle ha svårt för att omplacera en hund, så vet jag hur bra det kan bli då jag själv tagit emot hundar som behövt ett nytt hem.

Skulle din sambo ta hand om henne mer, så vore det kanske det bästa - om hunden är svår att omplacera, trivs så bra med honom och han förstår hur mycket hon betyder för dig. Då blir det ju minimalt med förändring för både dig och hunden.