Hur gör jag nu?

[prallan]

Umgås han med sin farsa?

Nej, han har övergett dem, hör aldrig av sig på födelsedagar el jul el liknande. Hör av sig sporadiskt och lovar guld och gröna skogar och sen hör de inte från honom igen.

 

[TinyWiny]

Jag tycker inte alls att du gör en höna utav en fjäder. Oavsett om han inte visar något för att han inte vet hur han ska hantera sina känslor eller om det faktiskt är så att han har narcissistiska drag så behöver han hjälp med hanterandet. Att du har sökt hjälp på PUB är ett bra första steg och jag hoppas att han får bra hjälp där. Det är inte enkelt att växa upp och oavsett hur bra föräldrarna är så finns det saker som bäst diskuteras ihop med andra vuxna. Då är det också väldigt bra om den personen är en person som säger rätt saker, inte någon random som tycker en massa knepiga saker och förhoppningsvis finns det en vettig människa på PUB som han kan prata med.

Jag önskar er lycka till!

 

[prallan]

Jag tycker inte alls att du gör en höna utav en fjäder. Oavsett om han inte visar något för att han inte vet hur han ska hantera sina känslor eller om det faktiskt är så att han har narcissistiska drag så behöver han hjälp med hanterandet. Att du har sökt hjälp på PUB är ett bra första steg och jag hoppas att han får bra hjälp där. Det är inte enkelt att växa upp och oavsett hur bra föräldrarna är så finns det saker som bäst diskuteras ihop med andra vuxna. Då är det också väldigt bra om den personen är en person som säger rätt saker, inte någon random som tycker en massa knepiga saker och förhoppningsvis finns det en vettig människa på PUB som han kan prata med.

Jag önskar er lycka till!

 

[Aionee]

Vi är också en familj med flera introverta och känslosamma personer. Ingen snackar självmant om det (mamma och jag har blivit mycket bättre med åren eftersom vi blev medvetna om hur problematiskt det blev), men jag kan direkt se likheter med min bror och din son.
Han hade extremt svårt med känslor under tonåren, men han snackade inte med någon, gick undan, ryckte på axlarna osv. Det var för att han inte heller visste hur man hanterade känslorna och "man får ju inte visa de", "killar ska inte ha känslor" osv. Han tyckte tillslut att det kanske var något fel på honom och blev inte bara deprimerad, men började även få svårt med självmordstankar och liknande.

De enda gångerna känslorna visade sig var genom ilska, han "terroriserade" oss syskon, var elak, gick och provocerade familjen mm. Strax innan han flyttade hemifrån fick han äntligen hjälp i form av utredningar för ADHD och liknande och samtalshjälp. Han började gymma, komma ut ur sitt rum mer, erbjöd sig att hjälpa till och liknande. Men alltså, han visar fortfarande inte känslor. Det är jobbigt, men nu pratar han i alla fall med min mamma.
Det är inget "fel" på min bror, han har det bara tufft med känslor och vill inte vara ivägen genom att prata om de eller visa de. När jag var in på sjukhuset pga självmordsförsök så var hans sätt att visa känslor att följa med till stallet. Han kom inte till sjukhuset (och det förstår jag), men vi runt om måste fortfarande vara förstående att även han känner känslor precis som alla andra (om inte mer), bara att han väljer att dra sig undan.

Jag tycker att samtalshjälp kan vara en bra start. Det är väldigt viktigt för många, och fullt normalt. Och sen försök förstå dig på honom även om han inte alltid reagerar som du vill (t.ex. att du förväntar dig att han ska visa känslor för jobbiga saker där och då, och inte när han går iväg ensam, bara för att du själv är så eller för att "alla" förväntas reagera så) och försök att inte se honom som det negativa hans far uppvisat. Det är också en väldigt jobbig ålder att vara i...

 

[hoppsann]

Jag har börjat notera att min 16-årige son ev. har ärvt sin fars mindre positiva sidor Hans far har många tecken på narcissism och vad jag har börjat lägga märke till är min sons obefintliga förmåga till empati. Hur kan jag gå vidare med det? Min son tycker ju att det inte är något fel på honom, han kan ju inte lägga märke till något saknas som han inte haft, eller?
Tips på hur jag kan få honom medveten om detta och arbeta med det så att han inte får liknande framtid som sin far...

Hur är han med djur?
De är ju så kravlösa, så ibland kan de visa sina känslor för dem lättare än för människor?
Är det inga problem med djur, skulle jag andas ut lite.
Har haft din oro och lider med dig. Jag oroade mig i onödan och hoppas att du också har gjort det. Lycka till nu.

 

[Cattis_E]

. Han säger att han känner mycket, men kan inte hantera känslorna, så då blir det "ingenting" istället.

Men det är ju ett sätt att hantera känslorna att inte prata massor om det. Sortera upp tankarna?
Jag tycker inte det behöver vara fel?
Med reservation för att jag inte har insyn i situationen hos dig.
Så länge det finns empati där i det dagliga är det okej.
Min man är lite sådan med större saker.
När hans pappa var på sjukhus så håller han sig informerad men inte mer än så.

Men han har massor med empati , förståelse och är hjälpsam till vardags.
Alla är vi olika och vissa blir lugna och lite avstängda i krissituationer.
Vad hade du förväntat dig att han skulle göra?

Men kontakt med BUP är ju aldrig fel.

 

[prallan]

Vi är också en familj med flera introverta och känslosamma personer. Ingen snackar självmant om det (mamma och jag har blivit mycket bättre med åren eftersom vi blev medvetna om hur problematiskt det blev), men jag kan direkt se likheter med min bror och din son.
Han hade extremt svårt med känslor under tonåren, men han snackade inte med någon, gick undan, ryckte på axlarna osv. Det var för att han inte heller visste hur man hanterade känslorna och "man får ju inte visa de", "killar ska inte ha känslor" osv. Han tyckte tillslut att det kanske var något fel på honom och blev inte bara deprimerad, men började även få svårt med självmordstankar och liknande.

De enda gångerna känslorna visade sig var genom ilska, han "terroriserade" oss syskon, var elak, gick och provocerade familjen mm. Strax innan han flyttade hemifrån fick han äntligen hjälp i form av utredningar för ADHD och liknande och samtalshjälp. Han började gymma, komma ut ur sitt rum mer, erbjöd sig att hjälpa till och liknande. Men alltså, han visar fortfarande inte känslor. Det är jobbigt, men nu pratar han i alla fall med min mamma.
Det är inget "fel" på min bror, han har det bara tufft med känslor och vill inte vara ivägen genom att prata om de eller visa de. När jag var in på sjukhuset pga självmordsförsök så var hans sätt att visa känslor att följa med till stallet. Han kom inte till sjukhuset (och det förstår jag), men vi runt om måste fortfarande vara förstående att även han känner känslor precis som alla andra (om inte mer), bara att han väljer att dra sig undan.

Jag tycker att samtalshjälp kan vara en bra start. Det är väldigt viktigt för många, och fullt normalt. Och sen försök förstå dig på honom även om han inte alltid reagerar som du vill (t.ex. att du förväntar dig att han ska visa känslor för jobbiga saker där och då, och inte när han går iväg ensam, bara för att du själv är så eller för att "alla" förväntas reagera så) och försök att inte se honom som det negativa hans far uppvisat. Det är också en väldigt jobbig ålder att vara i...

Tack! Jag ser honom dock inte i det negativa, blev bara lite orolig. Han är verkligen världens bästa son på alla sätt!!

 

[prallan]

Hur är han med djur?
De är ju så kravlösa, så ibland kan de visa sina känslor för dem lättare än för människor?
Är det inga problem med djur, skulle jag andas ut lite.
Har haft din oro och lider med dig. Jag oroade mig i onödan och hoppas att du också har gjort det. Lycka till nu.

Tack snälla, vad skönt att det blev bra för er! Han är väldigt bra med djur, och bebisar! Han har alltid älskat bebisar, vilket inte jag gjorde i min ungdom

 

[prallan]

Men det är ju ett sätt att hantera känslorna att inte prata massor om det. Sortera upp tankarna?
Jag tycker inte det behöver vara fel?
Med reservation för att jag inte har insyn i situationen hos dig.
Så länge det finns empati där i det dagliga är det okej.
Min man är lite sådan med större saker.
När hans pappa var på sjukhus så håller han sig informerad men inte mer än så.

Men han har massor med empati , förståelse och är hjälpsam till vardags.
Alla är vi olika och vissa blir lugna och lite avstängda i krissituationer.
Vad hade du förväntat dig att han skulle göra?

Men kontakt med BUP är ju aldrig fel.

Det är mer som att inget har hänt. Så inte att han blir tyst, utan precis som innan. Satt han och åt och var glad vid "nyheten" säger han Jaha, och fortsätter äta och vara glad.

 

[TinyWiny]

Tack! Jag ser honom dock inte i det negativa, blev bara lite orolig. Han är verkligen världens bästa son på alla sätt!!

Och det är faktiskt bra att du blev lite orolig. Att kunna hantera sina känslor på det sätt som är bäst för en själv är en enormt viktig kunskap. Man slipper så mycket onödigt lidande då. Att som han ha blivit övergiven av sin pappa sätter spår oavsett hur mycket de som är kvar försöker täcka upp. Att hantera sina känslor genom att stänga av, stänga in, dvs. på ett destruktivt sätt för att det kanske helt enkelt gör för ont att ta hand om dem på annat sätt gör ingen lycklig. Då behöver man lära sig strategier för att på bästa sätt kunna ta hand om sig själv.

 

[prallan]

Och det är faktiskt bra att du blev lite orolig. Att kunna hantera sina känslor på det sätt som är bäst för en själv är en enormt viktig kunskap. Man slipper så mycket onödigt lidande då. Att som han ha blivit övergiven av sin pappa sätter spår oavsett hur mycket de som är kvar försöker täcka upp. Att hantera sina känslor genom att stänga av, stänga in, dvs. på ett destruktivt sätt för att det kanske helt enkelt gör för ont att ta hand om dem på annat sätt gör ingen lycklig. Då behöver man lära sig strategier för att på bästa sätt kunna ta hand om sig själv.

Precis min tanke.

 

[hoppsann]

Tack snälla, vad skönt att det blev bra för er! Han är väldigt bra med djur, och bebisar! Han har alltid älskat bebisar, vilket inte jag gjorde i min ungdom

Samma här! Är helt förvånad, har alltid föredragit fyrfota småttingar.
Då hade jag andats ut om jag vore du.
Gullar man med bebisar så finns empati. (Och jag har empati även om jag inte gullar med bebisar.)
Inte lätt att hantera allt som händer i kroppen i den åldern. Huvudsaken är att ni kan prata om det mesta. Och det verkar ni ju kunna, när ni har kunnat prata om det här.

 

[Cattis_E]

Det är mer som att inget har hänt. Så inte att han blir tyst, utan precis som innan. Satt han och åt och var glad vid "nyheten" säger han Jaha, och fortsätter äta och vara glad.

Min man säger nog i alla fall vad tråkigt/jobbigt/irriterande/passande ordval. Dock tycker jag inte att humöret ändras speciellt av sådana nyheter.

 

[Hedinn]

Tycker också du gör rätt som reagerar, det behöver ju absolut inte handla om narcissism, men har han svårt med känslor kan det ju vara bra med BUP oavsett.

Sen vill jag poängtera att det går utmärkt att tycka om både djur och barn, dela med sig av godis och vara en helt underbar människa och ändå vara narcissist. I regel är det ju bara de som kommer väldigt nära inpå som får uppleva de narcissistiska dragen, det är ju inte alltid likställt med allmän brist på empati.

 

[Ninnurur]

Det är mer som att inget har hänt. Så inte att han blir tyst, utan precis som innan. Satt han och åt och var glad vid "nyheten" säger han Jaha, och fortsätter äta och vara glad.

Jag är typ likadan. Det är lättare än att behöva må dåligt av känslostormar, för det gör jag oavsett om känslorna är positiva eller negativa. Tex så var det många som tyckte att jag inte sörjde min sambo eftersom jag fortsatte vardagen istället för att ligga hemma och grina. Men tro mig, jag sörjde! Och alla anklagelserna var vidriga att höra. Alla beter sig inte som i en Hallmark movie...

 

[Lipperta]

Jag stänger ute folk och fä om jag inte känner mig känslomässigt trygg i en situation.
När jag var yngre och gick till bup med mamma och hon berättade om våra problem med snyftningar och gråt i halsen låtases jag som ingenting. JAG tänker väl inte sitta och diskutera någon sånt med en helt främmande person på BUP!
Men det kan ha mycket att göra med att jag otroligt defensiv om någon pratar negativt med/om mig.
Så nu står det i min journal att jag typ var ett känslokallt monster som barn

Vilket inte alls stämmer, jag tar åt mig av minsta lilla sak som sker runt om mig. Men jag visar det inte, får någon. Pga detta har jag otrolig ångest, och tar tag i känslorna när jag nått ''säker mark'' igen. Tex mitt rum när jag tonåring, men numer bryter jag ihop när jag låst ytterdörren istället

Det är mer som att inget har hänt. Så inte att han blir tyst, utan precis som innan. Satt han och åt och var glad vid "nyheten" säger han Jaha, och fortsätter äta och vara glad.

Men är han glad eller låtsas han? Han kanske inte vet vad han ''ska'' säga och hellre vill att allt ska gå tillbaka som det var innan ''nyheten''.
Kanske är han orolig att säga fel sak så han istället säger inget alls?

Bara spånar lite.

Men absolut kontakta bup om du är orolig, hade jag fått stöd som barn i att känslor är otroligt jobbiga och hur jag ska hantera dom hade mitt liv som vuxen blivit mycket lättare, istället bara anklagade bup mig att vara empatilös, totalt IQ befriad personal på det ''bupet''. Har nog fortfarande ptsd över behandligen där