Hur går man vidare?

[Koltrast]

Superbra inlägg, @Koltrast!

Det där om att tala med någon vars reaktioner du inte behövde ta ansvar för - det tror jag är jätteviktigt. Talar man med vänner och anhöriga är det lätt att man försöker skona dem från det man berättar.

Ja, det kändes rätt av flera skäl. Dels som du skriver, att jag slapp försöka skona den jag berättade för, men också för att få en oberoende(nåja, det var ju min sida av vad som hänt hon hörde) persons syn på det hela. När hon så solklart och sakligt kunde konstatera att det rörde sig om allvarliga övergrepp, allvarliga våldtäkter blev det en viktig bekräftelse för mig. Jag hade rätt att må dåligt över detta och felet var inte, hur man än vänder och vrider på det, mitt.

 

[em-pirre]

Sen tror jag att man är lite rädd för att ens närmaste ska tycka att man är en helt annan person om de får veta vad man gått igenom. En person som man själv inte alls vill vara.

 

[Monstermom]

Sen tror jag att man är lite rädd för att ens närmaste ska tycka att man är en helt annan person om de får veta vad man gått igenom. En person som man själv inte alls vill vara.

Man har också väldigt mycket mer investerat i hur de reagerar när de får höra, och man läser in mycket mer beroende på förväntningar och rädslor.

Neutral iz da shit!

 

[MiniLi]

Så jobbigt det låter som att du har det

Jag förstår att det känns läskigt att söka hjälp, eftersom du vet att det innebär att du måste prata om det du varit utsatt för. Jag vet inte om det hjälper dig, men jag tänkte skriva några korta rader i hopp om att förklara hur det kan tänkas gå till om man ska få behandling för en/flera traumatiska händelser.

När du träffar din behandlare kommer du behöva berätta om vad du blivit utsatt för och hur det påverkar dig idag. Din behandlare behöver tillräckligt med information för att kunna skräddarsy din behandling, utforma den efter just dina behov. Behandlingen kan sedan se lite olika ut, dels beroende på dina behov men också beroende på vilka behandlingsmetoder som behandlaren är utbildad i.

Gemensamt för traumabehandling överlag är dock att de oftast innehåller exponering, dvs att du får öva på att utsätta dig för sånt som framkallar dina symptom, och att man alltid börjar med en stabiliseringsfas.
Eftersom exponeringen kan vara väldigt jobbigt är det viktigt att man känner sig trygg och att man innan har övat på strategier som man kan använda för att reglera sin ångest.
När exponeringen sedan börjar jobbar man i en takt som är lagom för just dig och går stegvis över till att prata om jobbigare och jobbigare saker.
Det innebär att du inte kommer utsättas för allt det jobbiga på en gång utan att det kommer ske lite i taget.

Jag hoppas att du kan hitta styrkan att orka ta tag i dina svårigheter och således söka hjälp. Kram!

 

[Borttaget konto]

Håller med alla som rekommenderar att gå till någon professionell (och bryta ihop - det är nog oundvikligt), och kanske sådär generellt låta bli att prata med nära och kära särskilt när du är som sårbarast och det fortfarande är så nytt och smärtsamt att vara öppen med vad som hänt.

Vänner/anhöriga menar väl men de är bara människor, de har (oftast) ingen utbildning i att hantera den här typen av saker, i värsta fall reagerar de på sätt som gör allt värre. Det är svårt att förutse, även om man tror sig känna någon och har en bra relation sedan tidigare så kan det hända att man blir besviken eller rent av sviken när det kommer till kritan. Sådant är onödigt när det är tufft nog redan.

Syftar inte heller enbart på den omedelbara reaktionen. Så sent som igår fick jag anledning att ångra att jag öppnade mig för en vän för flera år sedan, när hen oombett klampade runt i ämnet igen som en elefant i en porslinsbutik.

 

[Sasse]

Om det känns svårt att prata med en person kanske det kan funka med att djur? Att du får pröva att säga det högt till någon utan att nån "hör". Kanske blir lite lättare att tala med kuratorn om du redan vet hur det känns att säga det högt?

Det kan vara en idé, absolut, eller prata högt för mig själv. Mina djur har en tendens att försvinna ur rummet om jag mår dåligt Men det kan nog vara en bra idé att öva lite innan jag behöver prata med någon.

När du träffar din behandlare kommer du behöva berätta om vad du blivit utsatt för och hur det påverkar dig idag. Din behandlare behöver tillräckligt med information för att kunna skräddarsy din behandling, utforma den efter just dina behov. Behandlingen kan sedan se lite olika ut, dels beroende på dina behov men också beroende på vilka behandlingsmetoder som behandlaren är utbildad i.

Jag antar att man börjar på vårdcentralen och de skickar en vidare? Tack för att du delar med dig av hur det går till! Jag ska absolut ta tag i det, även om jag kanske behöver lite tid på mig att ta steget att ringa och boka en tid.

@Foinix Nej, jag kommer i största möjliga mån att inte berätta för någon närstående. Min närmsta vän är den enda jag känner att jag kan lita på så pass att jag kan prata öppet med henne. Hon har en viss insikt av åtminstone ett övergrepp, men däremot tror jag inte hon vet hur mycket det påverkat mig. Men så är det ju det här med att skona... Hon är medveten om att jag mår dåligt överlag, och jag vill inte gärna att hon ska må dåligt för att jag mår dåligt, sas. Så jag kommer vända mig till någon professionell, om inte annat för att det är lättare att prata med någon man inte har en relation till.

Tack @Koltrast för ditt tips! Jag tror det funkar bäst för mig att prata med någon öga mot öga, mest kanske för att jag tycker det är svårt att prata i telefon om jag skulle bryta ihop. Men det kan absolut vara ett alternativ för att få "slippa" se reaktionen hos den jag pratar med.

 

[Squie]

Skriver alltid av mig när något upprör mig, och det brukar hjälpa. Men jag har aldrig känt att det hjälpt direkt att skriva om tyngre saker, jag blir mest nedstämd och uppgiven, men det skadar ju inte att testa igen. Tack!

Det finns en annan väg som en del av oss blir hjälpta av. Bildterapi. Att rita sig igenom känslorna. Kan du inte skriva så kanske du kan rita din känsla.

 

[Shaggy]

Jag sjunger av mig mycket. Min stackars Nova har fått stå ut med många skritturer där matte sitter och sjunger drivor av sånger i moll. Mina grannar har också fått sin beskärda del. Jag har haft en lång depression och sjungandet var en viktig del (tillsammans med terapi) för att ta mig ur den och bearbeta mobbningen under högstadiet. Numera använder jag sången förebyggande och att ta mig genom perioder där de depressiva tankmönstren ökar.

 

[Monifa]

Nu har jag inte läst vad alla skrivit men håller med om att du behöver prata med psykolog.

Googla gärna på PTSD/PTSS, kan tänka mig att du känner igen dig i mycket.
Min historia är snarlik med en rad övergrepp och klarade inte heller av kroppskontakt utan att dö inombords. Men med psykolog och en vilja (som vuxit fram, den fanns inte till en början då jag aldrig trodde att jag skulle bli bra) och såklart tid fungerar jag så gott som "normalt" och när jag faller tillbaka vet jag hur jag ska tänka och agera för att det inte ska eskalera.

Och det är han som gjorde fel inte du. Han tog sig friheten, han gick över gränsen.

Tillägg: jag sökte min hjälp privat då jag inte orkade ta rundan genom VC men det innebär också att jag bekostade det själv.
Jag var så pass nere i skorna när jag väl kom dit att för min del var det lätt att prata för jag brydde mig inte överdrivet om var hen skulle tycka eller tänka (märkte dock snabbt att det var min sida hen stod på och det underlättade att inte försköna/hemlighålla något). Jag minns en hemläxa jag fick som hjälpte mig enormt mycket (detta var dock efter 6 månaders besök 1 g i veckan då skammen och skulden övergått med till ilska över vad personerna gjort mot mig) det var att jag fick skriva om sista våldtäkten (den störde mig mest) så att han fick lida, känna smärta och haha det är tur att den historien jag skrev bara var mellan mig o min psykolog men poängen var att hjärnan är lätt manipulerad och man kan inbilla sig saker genom att just använda den metoden. Efter det slutade jag ha mardrömmar otrolig nog.

 

[Borttaget konto]

@Foinix Nej, jag kommer i största möjliga mån att inte berätta för någon närstående. Min närmsta vän är den enda jag känner att jag kan lita på så pass att jag kan prata öppet med henne. Hon har en viss insikt av åtminstone ett övergrepp, men däremot tror jag inte hon vet hur mycket det påverkat mig. Men så är det ju det här med att skona... Hon är medveten om att jag mår dåligt överlag, och jag vill inte gärna att hon ska må dåligt för att jag mår dåligt, sas. Så jag kommer vända mig till någon professionell, om inte annat för att det är lättare att prata med någon man inte har en relation till.

Ja det är faktiskt lättare att prata med någon man inte har en relation till, och du har ju tagit steget mot att berätta iom den här tråden så jag tror att du kommer klara det galant. Ha tålamod bara, allt måste inte fram på en gång och perfekt återgett. Det är ok att bryta ihop.

Känner igen känslan av att vilja skona sina närmaste, men om du var i din väns sits - skulle du själv vilja bli skonad? Resonemanget att man inte vill vara till besvär kan isolera människor när de behöver andra som mest, så jag tycker inte just det är något som borde hindra en från att prata öppet även om jag förstår det. När vänner har berättat för mig att de mått dåligt, att något svårt har hänt osv, så har det förstås inte varit roligt för mig heller, men jag ser det som bättre än alternativet att de känner att de inte kan dela med sig av sina motgångar. Men sådant kan skifta från fall till fall, man kanske inte heller alltid känner att det skulle ge något att gå in på detaljer om varför man mår dåligt med en viss person osv, och du ska förstås göra det du tror är bäst i din situation.

Oavsett hur du väljer att göra med vännen så är det jättebra att du vänder dig till någon professionell, tror det kommer ge bästa möjliga förutsättningar för att du ska må bättre.

 

[MiniLi]

Jag antar att man börjar på vårdcentralen och de skickar en vidare? Tack för att du delar med dig av hur det går till! Jag ska absolut ta tag i det, även om jag kanske behöver lite tid på mig att ta steget att ringa och boka en tid.

Ja vårdcentralen är ett bra ställe att börja på. De kanske har egen kompetens, eller så remitterar de dig till psykiatrin. Du kan också skriva en egenremiss till psykiatrin om du inte vill gå via vårdcentralen.

 

[Sasse]

Öppnar upp den här tråden igen. Tack till alla som skrivit! Jag får dessvärre rätt stark ångest av att hålla liv i den här typen av trådar, det känns som att jag bara "klagar och klagar" och aldrig kommer till skott. Men jag känner att jag behöver skriva av mig igen.

Jag skrev en del anteckningar ("dagböcker") under den tiden övergreppen skedde, som jag av någon anledning sedan sparade på min dator. Jag har undvikit att läsa det som pesten. Men idag kände jag att det var dags, jag tänkte att jag skulle försöka bearbeta händelserna genom att skriva ner dom igen och därför tänkte jag att jag borde läsa för att få minnas mer. I efterhand kan jag konstatera att det inte var så farligt att läsa, jag bröt inte ihop som jag trodde, utan kände mest bara frustration över hur jag beskrev det hela, hur jag tänkte, osv. Jag kommer inte alls ihåg händelserna så som jag beskrivit dom i anteckningarna. I anteckningarna känns det som allt är ett enda stort misstag, att det blir bättre nästa gång. Jag har massor med ursäkter för hans beteende. Jag går tillbaka till honom hela tiden trots att han behandlar mig som skit. Jag tror att jag någonstans visste att det inte var ett okej beteende från hans sida, men allt sådant fullkomligt drunknar i alla ursäkter jag har om honom.

Det är så stor skillnad från nu att det känns som att jag inte riktigt vet vad jag ska tro. Det känns mest som att jag överdrivit och förstorat upp något som egentligen inte varit en big deal. Skulle jag publicera några stycken här tror jag säkert att de flesta tyckt att hans beteende inte varit okej alls. Det är så jag känner nu av det jag kommer ihåg. Men då verkade det inte vara så farligt, i och med alla ursäkter.

Jag känner mig bara så frustrerad just nu. Jag tänkte att genomläsningen skulle hjälpa mig att skriva om mina tankar och känslor kring händelserna, men jag känner mig som sagt mest som att jag förstorat upp ett icke-problem. Jag har ännu mer ångest nu att behöva prata om dom här händelserna. Jag vill komma ihåg att det tyckte det var värre än vad jag skrivit ner från den tiden. Allt beskrivs så klämkäckt och "det var inte så farligt". Så mår jag ändå så dåligt över det idag..

Är det vanligt att man är nästintill omedveten om vad som sker när det händer, att detta slår en först efteråt?

Jag tog mig ca 2 månader att inse att en av händelserna faktiskt var ett övergrepp, att det han gjort inte var okej någonstans. Efter det öppnades min värld lite mer, och jag började känna mig utnyttjad. Men det är egentligen först efteråt, när vi inte längre hade någon kontakt, som det slog mig på riktigt. Men det känns bara så fel att läsa om något som jag inte tyckte var osunt, att jag aldrig sa ifrån (eller så gjorde jag det men att han körde över mig igen).

Nåja. Jag har inte vågat ta steget och ringa ännu, men jag är åtminstone medveten om att jag behöver hjälp och framförallt att jag vill ha hjälpen.

 

[Gnist]

Är det vanligt att man är nästintill omedveten om vad som sker när det händer, att detta slår en först efteråt?

Ja, det är vanligt. Man vet ju under tiden att det är illa, det ligger där nånstans i bakhuvudet och gnager, men inte förrän man är borta och fri från inflytandet inser man exakt hur illa det faktiskt var.

Hur man sen bearbetar vad som hänt är ju individuellt, men att inse hur normaliserad man faktiskt var för något som inta alls är ens i närheten av att vara normalt är ett bra första steg.

 

[mandalaki]

Det du skrev då var ditt sätt att hantera det när det var färskt. Du kanske var tvungen att klä det i förskönande ord för att orka med.

Men nu har du tagit fram det och läst det igen - och det är supermodigt! Det tyder på att du är i en process kring det här, att ditt psyke är starkt nog att börja ta fram den gamla skiten för att bli av med den.

Då tror jag också att du tagit ett steg till på vägen mot att söka hjälp. Det är modigt!

 

[Niyama]

Öppnar upp den här tråden igen. Tack till alla som skrivit! Jag får dessvärre rätt stark ångest av att hålla liv i den här typen av trådar, det känns som att jag bara "klagar och klagar" och aldrig kommer till skott. Men jag känner att jag behöver skriva av mig igen.

Jag skrev en del anteckningar ("dagböcker") under den tiden övergreppen skedde, som jag av någon anledning sedan sparade på min dator. Jag har undvikit att läsa det som pesten. Men idag kände jag att det var dags, jag tänkte att jag skulle försöka bearbeta händelserna genom att skriva ner dom igen och därför tänkte jag att jag borde läsa för att få minnas mer. I efterhand kan jag konstatera att det inte var så farligt att läsa, jag bröt inte ihop som jag trodde, utan kände mest bara frustration över hur jag beskrev det hela, hur jag tänkte, osv. Jag kommer inte alls ihåg händelserna så som jag beskrivit dom i anteckningarna. I anteckningarna känns det som allt är ett enda stort misstag, att det blir bättre nästa gång. Jag har massor med ursäkter för hans beteende. Jag går tillbaka till honom hela tiden trots att han behandlar mig som skit. Jag tror att jag någonstans visste att det inte var ett okej beteende från hans sida, men allt sådant fullkomligt drunknar i alla ursäkter jag har om honom.

Det är så stor skillnad från nu att det känns som att jag inte riktigt vet vad jag ska tro. Det känns mest som att jag överdrivit och förstorat upp något som egentligen inte varit en big deal. Skulle jag publicera några stycken här tror jag säkert att de flesta tyckt att hans beteende inte varit okej alls. Det är så jag känner nu av det jag kommer ihåg. Men då verkade det inte vara så farligt, i och med alla ursäkter.

Jag känner mig bara så frustrerad just nu. Jag tänkte att genomläsningen skulle hjälpa mig att skriva om mina tankar och känslor kring händelserna, men jag känner mig som sagt mest som att jag förstorat upp ett icke-problem. Jag har ännu mer ångest nu att behöva prata om dom här händelserna. Jag vill komma ihåg att det tyckte det var värre än vad jag skrivit ner från den tiden. Allt beskrivs så klämkäckt och "det var inte så farligt". Så mår jag ändå så dåligt över det idag..

Är det vanligt att man är nästintill omedveten om vad som sker när det händer, att detta slår en först efteråt?

Jag tog mig ca 2 månader att inse att en av händelserna faktiskt var ett övergrepp, att det han gjort inte var okej någonstans. Efter det öppnades min värld lite mer, och jag började känna mig utnyttjad. Men det är egentligen först efteråt, när vi inte längre hade någon kontakt, som det slog mig på riktigt. Men det känns bara så fel att läsa om något som jag inte tyckte var osunt, att jag aldrig sa ifrån (eller så gjorde jag det men att han körde över mig igen).

Nåja. Jag har inte vågat ta steget och ringa ännu, men jag är åtminstone medveten om att jag behöver hjälp och framförallt att jag vill ha hjälpen.

När jag gick igenom förhör och rättegång tyckte jag att det som hänt inte var så farligt, att gud vad polis, åklagare, psyk osv gör stor sak av det. Visst mådde jag jättedåligt, men jag tänkte att det berodde på min "svaghet" och inte på att jag utsatts för så hemska saker.

Några år senare begärde jag ut förundersökningen. Bad min psykolog jag hade då att hon skulle läsa så vi kunde prata om det men hon lämnade tillbaka pappren med orden "niyama, det här var ju ganska tunga saker". Hon läste alltså inte. Jag lät pappren ligga orörda i några år till. Sen fick jag en annan psykolog, och jag vågade låta henne läsa. Hon läste och sa att det var fruktansvärt. Hon liksom beskrev vad hon tänkte om det hon läste, hur allvarligt det var. Jag tänkte att nu överdriver hon väl ändå.

Men senare kunde jag också ta in det, att jo det var faktiskt hemskt och allvarligt. Det var först sex-sju år efter rättegången som jag på riktigt fattade att jag inte varit "svag". Inte vet jag hur vanligt det är, men för mig var det verkligen så att jag insåg långt senare hur mycket det hade skadat mig.

 

[Monstermom]

Det är väldigt, väldigt vanligt så vitt jag vet.

Och @Sasse , jag tror inte den här tråden är ett negativt ältande alls. Det verkar hända saker för dig, och dina tankar och perspektiv förändras. Det är inte att älta, och det är inte negativt. Däremot kan det vara fruktansvärt jobbigt! Och det är inte säkert att en tråd är platsen att gå igenom alltihop på. Men om det hjälper dig att komma till punkten där du söker hjälp irl tror jag det är bra för dig.

 

[Sasse]

Tack!! Det hjälper verkligen att kunna skriva av sig här, att få stöd från så många underbara människor. Jag har vågat berätta för en nära vän nu också, så hon stöttar mig i att ringa VC. Är också något lugnande att veta att jag inte är ensam om att reagera förrän långt efter händelserna, snarare än när det faktiskt hände. Det kändes väldigt konstigt att läsa texterna från den tiden när tankarna kring vad som hände skiljer sig så pass från idag.

@Monstermom Jag kommer absolut ringa, och inte använda den här tråden i all evighet Det känns lättare att skriva ner händelserna nu när jag gjort det flera gånger. Jag får väl träna på att prata högt också innan jag ringer, så blir det förhoppningsvis lite lättare.

 

[Myrten]

@Sasse jag utsattes en gång för ett våldtäktsförsök. "Kompisvåltäkt" på en konferens, men jag lyckades avvärja det hela. Dagen efter minns jag att jag hälsade på mannen till frukost men att allt kändes fel. Fast jag förstod inte vad. Jag lyckades berätta för en kollega och hon sa "menar du att X försökt våldta dig?". Då insåg jag. Men om hon inte varit så rak - när hade jag gjort det?

Jag polisanmälde, men åklagaren lade ner. På mer än tjugo år har jag inte sett svinet - förrän idag. Åter på en konferens. Jag är med och arrangerar, så jag var beredd. Ändå har jag fått samla all min styrka för att ta mig igenom dagen och bete mig hyfsat normalt. Men helt som vanligt beter jag mig inte. Jag, som är partypingla, gick och lade mig först. Egentligen vill jag inte låta mig begränsas, men jag känner att jag måste klara två dagar till och vara trevlig arrangör samt hålla en presentation. Helst skulle jag vilja åka hem.

Men jag har haft ett långt förhållande. Och andra, tillfälliga sexuella sådana. Jag blev inte rädd för män. Ändå är jag så påverkad - tjugo år senare. Men jag är glad att min kollega var så snabb och rak. Risken är nog att jag hållit det inom mig annars och då hade jag förmodligen mått verkligt dåligt. För jag fattade verkligen inte vad som hänt.