Öppnar upp den här tråden igen. Tack till alla som skrivit! Jag får dessvärre rätt stark ångest av att hålla liv i den här typen av trådar, det känns som att jag bara "klagar och klagar" och aldrig kommer till skott. Men jag känner att jag behöver skriva av mig igen.
Jag skrev en del anteckningar ("dagböcker") under den tiden övergreppen skedde, som jag av någon anledning sedan sparade på min dator. Jag har undvikit att läsa det som pesten. Men idag kände jag att det var dags, jag tänkte att jag skulle försöka bearbeta händelserna genom att skriva ner dom igen och därför tänkte jag att jag borde läsa för att få minnas mer. I efterhand kan jag konstatera att det inte var så farligt att läsa, jag bröt inte ihop som jag trodde, utan kände mest bara frustration över hur jag beskrev det hela, hur jag tänkte, osv. Jag kommer inte alls ihåg händelserna så som jag beskrivit dom i anteckningarna. I anteckningarna känns det som allt är ett enda stort misstag, att det blir bättre nästa gång. Jag har massor med ursäkter för hans beteende. Jag går tillbaka till honom hela tiden trots att han behandlar mig som skit. Jag tror att jag någonstans visste att det inte var ett okej beteende från hans sida, men allt sådant fullkomligt drunknar i alla ursäkter jag har om honom.
Det är så stor skillnad från nu att det känns som att jag inte riktigt vet vad jag ska tro. Det känns mest som att jag överdrivit och förstorat upp något som egentligen inte varit en big deal. Skulle jag publicera några stycken här tror jag säkert att de flesta tyckt att hans beteende inte varit okej alls. Det är så jag känner nu av det jag kommer ihåg. Men då verkade det inte vara så farligt, i och med alla ursäkter.
Jag känner mig bara så frustrerad just nu. Jag tänkte att genomläsningen skulle hjälpa mig att skriva om mina tankar och känslor kring händelserna, men jag känner mig som sagt mest som att jag förstorat upp ett icke-problem. Jag har ännu mer ångest nu att behöva prata om dom här händelserna. Jag vill komma ihåg att det tyckte det var värre än vad jag skrivit ner från den tiden. Allt beskrivs så klämkäckt och "det var inte så farligt". Så mår jag ändå så dåligt över det idag..
Är det vanligt att man är nästintill omedveten om vad som sker när det händer, att detta slår en först efteråt?
Jag tog mig ca 2 månader att inse att en av händelserna faktiskt var ett övergrepp, att det han gjort inte var okej någonstans. Efter det öppnades min värld lite mer, och jag började känna mig utnyttjad. Men det är egentligen först efteråt, när vi inte längre hade någon kontakt, som det slog mig på riktigt. Men det känns bara så fel att läsa om något som jag inte tyckte var osunt, att jag aldrig sa ifrån (eller så gjorde jag det men att han körde över mig igen).
Nåja. Jag har inte vågat ta steget och ringa ännu, men jag är åtminstone medveten om att jag behöver hjälp och framförallt att jag vill ha hjälpen.