Sv: Hur går det för "Jenny Jamtland"?
Allting är ju relativt, men bra är nog en underdrift...
Fick som sagt värkar vid 02.30 i tisdags morse. Inga allvarliga värkar, men regelbundna var femte minut, så det märktes att något var på gång. Vi tog det lugnt (och var iväg till ladan och hämtade hö, matade hästar, såg till fåren, osv...
)
Åkte in så vi var på BB vid 06.45. Fick vänta lite innan de kollade CTG (heter det va?) och hur mycket öppen jag var. 4 cm klockan nio ungefär och allt såg helt ok ut. Efter någon timme så började jag ta lustgas, men jag lyckades aldrig komma överens med den. Det var helt enkelt skitsvårt!
Meningen är att man ska börja ta den då värken börjar så man har full effekt när värken är som värst. Men om jag började vid minsta lilla känning så var jag så hög att jag mådde illa innan värken var som värst och fick sluta ta den innan det gjorde som ondast = ingen effekt. Så bm kopplade mig till CTG:n igen för att jag skulle kunna se när värken började, men det hjälpte inte. CTG:N dansade jitterbugg med siffrorna så fort jag rörde mig det allra minsta och det fungerade helt enkelt inte.
Så jag beställde in ryggbedövning, den las vid 12, men hade ingen effekt, så narkosläkaren kom och ökade dosen. Och då blev värkarna uthärdliga och jag orkade stå upp och hjälpa till lite mer. De stackars barnmorskorna hade en upptagen dag med tre (!
Stort BB i Sollefteå...
) förlossningar samtidigt, så vi såg dem inte så mycket. Tyvärr... För efter några timmar så behövde min ryggbedövning fyllas på och det tog så lång tid att effekten hann avta. Och sen hjälpte det inte att de fyllde på, effekten var och förblev borta.
Hade rent ut sagt fördjävligt ont, med värkar ca var tredje minut från ca klockan 15 - 17. Sambon fick sitta på en stol i hörnet och ingen fick röra mig eller prata med mig. Var så trött att ögonen inte gick att hålla öppna och så ont att jag var nära att spyy flera gånger. Trots goda föresatser så blev jag faktiskt patetiskt gnällig en stund ( och det ansåg tom sambon att jag fick vara...) Och funderingarna på bultpistolen som låg hemma tedde sig patetiskt lockande... Löjligt i efterhand, men just då spelade det ingen roll. Började få enstaka krystvärkar strax efter 17 och bm ville inte att jag skulle krysta förrän det var nödvändigt för att spara på krafterna. Klockan 17.16 var impulserna för starka så då började jag krysta och 17.25 var bebis ute!
Utkrystandet var hur lätt som helst, jag hade grymt ont i ryggen så fick jag ligga på sidan och det var helt okej, bara lyssna på kroppen och "go with the flow" liksom. Och lättnadskänslan i kroppen då hon kom ut var helt otrolig!
Jag fick upp bebis på magen och var bara nöjd en stund. Sen fick sambon ta bebis på sin mage medan bm tog ut moderkakan och läkaren sydde några stygn. Läkaren bedövade, men trots att bedövningen inte tog ordentligt så var det helt ok att bli sydd. Underligt vad llite hormoner i kroppen kan göra...
Sen fick jag gå och duscha medan sambo och bebis fick lära sig lite blöj- och klädpåtagning. Efter det blev vi lämnade i fred i måååånga timmar. Klockan var närmare tolv innan vi fick flytta över på BB. Fick sedan veta att de andra två förlossningarna som höll på samtidigt inte gått på långa vägar lika bra som min, så barnmorskorna hade varit upptagna. Men det tyckte jag inte gjorde så mycket, jag fick ju hjälp när jag behövde (förutom vid ryggbedövningen då, det var rätt synd) och vi fick mycket tid att lära känna varandra utan en massa folk rännande runt oss.
Så på det hela taget så hade jag en "mönsterförlossning" enligt barnmorskan. Alla kurvor följdes och vi mådde båda "bra". Så det var bara att tacka och ta emot!
Men det är inget jag vill göra om närmsta tiden faktiskt även om minnet av hur ont det gjorde bleknade väldigt fort.
Jenny