Sv: Hur får jag honom att förstå..?
Det jag kommer att tänka på när jag läser om din häst är faktiskt att den är osäker och otrygg (inte ouppfostrad), och att det inte alls behöver bero på dig eller människorna runt omkring - även om det kanske spelar roll.. Det kan ju förstås även ha med synen att göra - då blir det en annan sak och inte det jag går in på nu.
Hästen har alltså "dåligt självförtroende". Har träffat på några såna hästar och typiskt är att "de inte tänker" - utan bara reagerar. De känner sig övergivna på nåt sätt..
I min hästvärld finns fyra grundtyper av häst (lärde mig en gång av en uppfödare som resonerade såhär när det kommer till flockmentalitet, och i stort sett tycker jag tankesättet fungerar oavsett om det "är sant" eller inte).
Tanken bygger på att det hos alla hästar finns dessa karaktärsdrag men att åtminstone en är framträdande.
Ledaren: En trygg stabil häst (ofta sto) som är tålmodig, normalt en väldigt snäll häst i människans ögon men som har mycket bestämda åsikter om hur livet ska vara, behöver aldrig hävda sin ledarposition, flocken litar blint på denne.
Uppfostraren/"polisen": Den tuffa hästen som ska ha mat först, in först, styr och ställer i hagen - kan även utmana människan - dennes roll i flocken är att "hålla ordning", föser ofta runt andra hästar mm
Varnaren: Den mycket känsliga och vakna hästen som kan tyckas ha "nerverna på utsidan". Ska hålla uppsikt och varna för faror i flocken. (När övriga hästar vilar/sover så står alltid den här hästen och vaktar.) Är den som "bestämmer" om flocken måste fly.
I en hästflock behöver alla dessa positioner "finnas", dvs i en liten flock kan samma häst ha fler än en uppgift.
Följaren: Hästen som inte har någon utpräglat av ovanstående utan följer sin ledare och flocken. Denna häst är lättast för oss människor att hantera - för den är van att "lyda order". (Däremot om någon av ovanstående försvinner ur flocken tar någon av följarna över, men gör det med mycket sämre självförtroende)
Då kommer min mycket ovetenskapliga teori - kan det vara så att din häst "tror" att den måste inneha någon av dessa positioner(förmodligen varnarens) trots att den inte helt klarar av situationen?(Den blir överdrivet rädd för fel saker) Dvs att det i hästens närhet inte finns antingen en häst eller en människa som har uppgiften? Eller att det inte finns någon "ledarhäst" (kan vara en människa) som representerar stabilitet och trygghet?
Min erfarenhet av sk "varnare" som ser spöken överallt är att de upplever att de har "jobbet" att varna även sin människa om allt som är farligt - och fattar inte alls att den kan göra en illa (råka kasta av sin ryttare) eller springa över en när den hoppar omkring. Konstigt nog så har ett lite mysko råd fungerat för många:
Att människan själv måste ta över "rollen" som varnare! Tex när man rider; alltid ha stor överblick över allting, titta sig omkring ofta och vara allmänt mycket mera uppmärksam på omgivningen än annars. Det känns kanske töntigt att i ridhuset vrida på huvudet och titta mycket bestämt åt alla möjliga håll - men jag lovar att det haft otrolig effekt på de hästar jag provat det på. De har börjat våga slappna av och struntar i "farliga hörn" mm.
Om det däremot är en trygghetsfråga så måste du kanske jobba med den från marken - gärna i kombination med att "vara varnare själv" - leda, stanna, backa, flytta osv. Är den spänd och tittig ska den "göra någonting", dvs distraheras från det som upplevs farligt. Jag tillhör dem som hävdar att hästar som är rädd för småsaker ska vändas från det farliga (i tex öppna) och inte ges möjlighet att "få undersöka", titta eller "vänja sig" - utan det farliga ska avdramatiseras och inte finnas till alls.. Säger jag som människa att det inte är farligt - så är det inte det!
Mycket långt och lite "hästflummigt" inlägg - så här tänker jag - men det behöver inte fungera för alla andra!
Det jag kommer att tänka på när jag läser om din häst är faktiskt att den är osäker och otrygg (inte ouppfostrad), och att det inte alls behöver bero på dig eller människorna runt omkring - även om det kanske spelar roll.. Det kan ju förstås även ha med synen att göra - då blir det en annan sak och inte det jag går in på nu.
Hästen har alltså "dåligt självförtroende". Har träffat på några såna hästar och typiskt är att "de inte tänker" - utan bara reagerar. De känner sig övergivna på nåt sätt..
I min hästvärld finns fyra grundtyper av häst (lärde mig en gång av en uppfödare som resonerade såhär när det kommer till flockmentalitet, och i stort sett tycker jag tankesättet fungerar oavsett om det "är sant" eller inte).
Tanken bygger på att det hos alla hästar finns dessa karaktärsdrag men att åtminstone en är framträdande.
Ledaren: En trygg stabil häst (ofta sto) som är tålmodig, normalt en väldigt snäll häst i människans ögon men som har mycket bestämda åsikter om hur livet ska vara, behöver aldrig hävda sin ledarposition, flocken litar blint på denne.
Uppfostraren/"polisen": Den tuffa hästen som ska ha mat först, in först, styr och ställer i hagen - kan även utmana människan - dennes roll i flocken är att "hålla ordning", föser ofta runt andra hästar mm
Varnaren: Den mycket känsliga och vakna hästen som kan tyckas ha "nerverna på utsidan". Ska hålla uppsikt och varna för faror i flocken. (När övriga hästar vilar/sover så står alltid den här hästen och vaktar.) Är den som "bestämmer" om flocken måste fly.
I en hästflock behöver alla dessa positioner "finnas", dvs i en liten flock kan samma häst ha fler än en uppgift.
Följaren: Hästen som inte har någon utpräglat av ovanstående utan följer sin ledare och flocken. Denna häst är lättast för oss människor att hantera - för den är van att "lyda order". (Däremot om någon av ovanstående försvinner ur flocken tar någon av följarna över, men gör det med mycket sämre självförtroende)
Då kommer min mycket ovetenskapliga teori - kan det vara så att din häst "tror" att den måste inneha någon av dessa positioner(förmodligen varnarens) trots att den inte helt klarar av situationen?(Den blir överdrivet rädd för fel saker) Dvs att det i hästens närhet inte finns antingen en häst eller en människa som har uppgiften? Eller att det inte finns någon "ledarhäst" (kan vara en människa) som representerar stabilitet och trygghet?
Min erfarenhet av sk "varnare" som ser spöken överallt är att de upplever att de har "jobbet" att varna även sin människa om allt som är farligt - och fattar inte alls att den kan göra en illa (råka kasta av sin ryttare) eller springa över en när den hoppar omkring. Konstigt nog så har ett lite mysko råd fungerat för många:
Att människan själv måste ta över "rollen" som varnare! Tex när man rider; alltid ha stor överblick över allting, titta sig omkring ofta och vara allmänt mycket mera uppmärksam på omgivningen än annars. Det känns kanske töntigt att i ridhuset vrida på huvudet och titta mycket bestämt åt alla möjliga håll - men jag lovar att det haft otrolig effekt på de hästar jag provat det på. De har börjat våga slappna av och struntar i "farliga hörn" mm.
Om det däremot är en trygghetsfråga så måste du kanske jobba med den från marken - gärna i kombination med att "vara varnare själv" - leda, stanna, backa, flytta osv. Är den spänd och tittig ska den "göra någonting", dvs distraheras från det som upplevs farligt. Jag tillhör dem som hävdar att hästar som är rädd för småsaker ska vändas från det farliga (i tex öppna) och inte ges möjlighet att "få undersöka", titta eller "vänja sig" - utan det farliga ska avdramatiseras och inte finnas till alls.. Säger jag som människa att det inte är farligt - så är det inte det!
Mycket långt och lite "hästflummigt" inlägg - så här tänker jag - men det behöver inte fungera för alla andra!
Din pålle kanske är lite feg i grunden, men det gäller väl bara för dig att vara modig och hålla om med skänkeln och tänka på något annat. Jobba MYCKET från marken, varför inte ta en vecka då ni bara övar på att leda runt honom korrekt, stanna och backa? Vet inte hur länge du haft honom eller vad du gjort, men får han förtroende i dig kanske det lättar lite, för som det verkar nu så tänker han kanske inte riktigt på att det sitter någon som "bestämmer" och "visar vägen"... Han behöver en trygghet!
