Hundar och rädslor

[Dino]

Jag är nyfiken på detta med hundar och rädslor. Går det att träna bort rädslor?

Säg att jag har en hund som är osäker mot andra hundar men det har blivit bättre med ex. skvallerträning. Räknas hundens tidigare osäkerhet mot andra hundar som en rädsla fortfarande även fast det inte är något problem i dagsläget?

Min egen hund har haft lite jobbigt med att åka bil. Själva bilåkandet har gått bra men just vägen till bilen har varit det jobbiga. Hunden har inte velat gå nära bilden tidigare och alltid gått längst ut i kopplet när hon förstått att det är till bilen vi ska och har också vägrat ta emot godis i eller i närheten av bilen. Detta har jag löst med att låta henne åka i en bur i framsätet och gett henne middagen i bilen. Nu har jag en hund som glatt hoppar in i bilen och väntar på sin mat/godis.
Räknas bilåkandet då fortfarande som en rädsla även fast det är borttränat?

Hur ser man på detta med att avla på hundar med "borttränade" rädslor?
Jag har alltid tänkt att rädslor är ärftliga oavsett vad det gäller och att man inte kan träna bort rädslor för de kommer finnas där iallafall. Men då jag diskuterade med en bekant och fick höra åsikter andra än mina egna fick jag mig en tankeställare. Hon menar att ex. hundmöten och som min hunds tidigare problem med bilåkande inte räknas som rädslor om man kan träna bort de och att man absolut kan avla på hundar med sådana "problem".

 

[Red_Chili]

Intressant frågeställning!
Oavsett vad det gäller för rädslor så blir det ju genast lite komplext och bökigt eftersom vi människor ofta är experter på att "förstöra" våra hundar på något plan. Ta min omplacering som exempel, en hund som när hon kom till mig var så rädd för min andra hund att hon inte vågade hoppa ur bilen, hon satt bara och skakade och morrade rejält åt mig när jag till sist lyfte ur henne. Då hade hon ändå bott med min andra hund två månader sommaren innan... Hon var extremstressad, rädd för en mängd konstiga saker osv. Idag är hon en stabil och trygg hund, väldigt orädd och helt underbar. Om hon skulle passa i avel? Ja, trots att jag är rysligt petig med sådana saker. Att hon var så rädd och stressad som hon var förut berodde nämligen på att hennes uppväxt varit allt allt annat än idealisk. I grund och botten har hon dock alltid varit en otroligt bra hund, precis så som hennes syskon, föräldrar och nära släktingar är. Det var också därför jag köpte henne utan att tveka, för jag visste att hon inte kunde vara annat än en toppenbra hund med de släktingar hon har, oavsett hur förra ägaren beskrev henne.

Just när det gäller hundmöten så är det ju många hundar som beter sig problematiskt. Det behöver dock inte betyda att det är något fel på hunden. Tvärt om kanske den gör allt rätt, men pressas in i en situation den inte gillar av en stressad ägare som gör hela situationen obehaglig. Att hunden då reagerar stort är inget konstigt alls, och i mina ögon inget som behöver göra den olämplig för avel. Min första tik var ett sådant exempel. Hon var egentligen riktigt duktig med andra hundar, men efter en olycka med annan hund när hon var ung så gjorde hon utfall mot andra hundar. Jag fick det betydligt bättre under tiden jag hade henne (tog henne som vuxen) och hon fick en kull valpar på kenneln som jag tog henne från. Jag köpte själv en valp från den kullen, en otroligt stabil, språksäker, underbar hund som jag skulle kunna släppa ihop med vilken hund som helst, hur som helst, om det inte vore för att många andra hundar är... mindre pålitliga. Hennes syskon? Likadana.

Däremot när det gäller olika miljöer, ljud osv, om en hund är rädd för sådant trots bra uppväxt, trots normal miljöträning osv, då är det väl inte lika lämpligt att avla på hunden.

 

[Monstermom]

Jag tänker mig att egenskaper (däribland rädsla) ligger i spann hos hundarna. En del har ett väldigt snävt rädslospann, väldigt långt ner på "livrädd för allt"-sidan av skalan. Andra har kanske ett riktigt brett spann som sträcker sig ända från "ganska skraj" till "stöddig". Och någon har sitt lilla spann längst upp vid "dumdristig galning". En hund med brett spann över större delen av skalan kan man påverka väldigt mycket - inom just det spannet. Med rätt ägare kommer den att sitta bekvämt och stabilt uppe vid "modig" någonstans, med fel ägare ligger den darrande pressad vid "hjälp mig!" (nedre gränsen av sitt spann). I båda fallen är den hunden helt okej att avla på (om det inte är tiken, då hennes rädsla kan påverka valparna även om det inte är fel på henne egentligen). En hund som ligger väldigt långt ner mot "rädd" men med ett inte alltför snävt spann kan hos en bra ägare klättra ända upp till "ojdå" (nedre delen av den delen av skalan vi skulle säga är normal), och då verka som ett hyfsat avelsmaterial fast den inte alls är det...

Med andra ord är det inte så diskreta värden som rädd/inte rädd, medfött/inte medfött tror jag. Hellre än att titta på om hunden någonsin varit rädd för något och om den "lärt sig dölja det" får man kanske titta på hur illa den var som värst, hur lätt den är att påverka, hur den utvecklats, osv... Inga enkla svar i avel, tyvärr.

Så, nu har jag varit glasklar & pedagogisk!

 

[Red_Chili]

Inser att jag också glömde skriva med en sak. Nämligen att jag för egen del många gånger struntar i om hunden blir rädd, det jag bryr mig om är hur hunden gör efter att den blivit rädd.

Om vi säger att det plötsligt ramlar ner något bredvid hunden med buller och bång, så att hunden flyger upp i luften, vad gör hunden sedan? Springer den iväg, gömmer sig och vägrar att komma fram på lång tid? Går den fram till det som skrämt den för att kolla vad det egentligen var? Tittar den, suckar och inser att det bara var ett lock till kastrullen och lägger sig sedan på någon bekväm plats för att sova vidare?

Inte är hunden "galen" eller på något vis konstig för att den flyger högt av något som plötsligt smäller ner bredvid den, att den undersöker och sedan kopplar av är många gånger en hund som jag själv gillar. Däremot om den flyr och "aldrig" kommer fram, då kan man ju börja fråga sig hur det egentligen står till med hunden. Om hunden däremot inte reagerat det minsta, då hade jag nog börjat fundera på om den var döv, om den hade för ont för att alls reagera, om den var blind eller om den var så sjukt deprimerad att den blivit apatisk

 

[escodobe]

Min erfarenhet är en hund med en i grunden bra mentalitet är betydligt mer "stryktålig" för saker som kan framkalla rädslor som exempelvis dålig socialisering, trauman ect.


Vad det gäller hundar med kass mentalitet kan en bra förare kan ju med bra träning ofta "dölja" hundens kassa mentalitet.

Jag skulle med andra ord vara tveksam att avla på en hund där man fått träna bort olika rädslor. Att en hund har eller har haft flera olika rädslor är ju i sig ett varningsteckenm

 

[Wingates]

Pratade lite med uppfödare om det här med rädslor, och en av sakerna som kom upp var att vi inte får glömma hur individerna var som unga - alltså innan vi formade om dem som vi vill ha dem. Har man en hund som när den var ung/skarp/osäker men som vi sedan jobbat bort det hos, så är det lätt att man glömmer bort det och sedan blir förvånad över hur avkommorna blir.
Denna uppfödare försökte göra MH/MT så tidigt så möjligt - just för att få ett så opåverkat resultat så möjligt.