Hund och barn

[Cera]

Jag har en hund som är reserverad, ja till och med rädd för folk hon inte känner. Speciellt män och barn. Hon reagerar mycket på kroppspråk och med vissa människor går allt bra men inte med andra. Folk hon redan känner (familj och bekanta vi träffar ofta) älskar hon och där är det inga problem.

Nu har frågan om att skaffa barn kommit upp. Jag tänker förstås direkt på hunden, hur kommer hon att reagera eftersom hon visar rädsla för vissa barn nu? Spädbarn går det bra med och oftast också lite större barn, men småbarn som visar intresse för henne är värst.

Vad har ni för erfarenheter av att skaffa barn i en familj med en barnrädd hund? Jag förstår att det inte är lätt att säga när man inte har sett hunden men jag tar gärna emot tips och hör andras historier, både positiva och negativa. Råd för hur man kan underlätta för hunden är också välkomna.

 

[Saybia]

Sv: Hund och barn

Jag har ingen erfarenhet men en tanke är att det kanske går lättare om hunden har varit med barnet från början, alltså att det blir en del av familjen/flocken. I ert fall så verkar det ju gå bra med spädbarn och folk hon känner, om hon då vänjer sig vid att bebisen alltid är i närheten så kanske hon kommer ha lättare att acceptera barnet även när det blivit lite större.

Det är jätte svårt att säga något på förhand, antingen fungerar det eller så fungerar det inte. Alla hundar är ju olika.

 

[Aningsfull]

Sv: Hund och barn

Jag hade en hund som betedde sig som det du beskriver. Osäker, reserverad, mycket vakt.
När min dotter kom agerade hon först som om dottern vore en katt. Hon blev så exalterad att hon skakade och gnydde och försökte hoppa upp i barnvagnen. Som besatt. (tilläggas bör att hennes kärlek till katter innebar jaga och försöka äta upp).
Efter någon vecka lugnade hon dock ned sig och när hon 2-3 veckor senare blev skendränktig så blev dotter hennes bäbis. Sen den dagen älskade hon dottern, och skulle beskydda henne med sitt liv.
Jag litade på henne till 99,9% när det gällde mitt eget barn, men tyvärr inte alls när det kom till andra barn. Det gick så långt att hon tom bet en vän som hon kände mycket väl och älskade, bara för att hon lyfte upp dottern i famnen och jag inte var i samma rum. (i hälsenan, liten hund).

Den dagen togs beslutet att hon inte fick vara kvar hos oss. Hon flyttade till en tjej utan barn som lever ett lugnare och inte lika socialt liv som vi gjorde. Hon bor där än idag och det fungerar alldeles utmärkt. Hon är jättenöjd med hunden.
Önskar att jag kunde berätta en solskenshistoria där allt löste sig. Eller det gjorde det ju också, men inte med hunden kvar hos oss.

 

[Cera]

Sv: Hund och barn

Jag är rädd att min hund skulle bete sig exakt så där, eller någonting liknande. Det gör att jag inte alls känner någon glädje inför att skaffa barn, för att jag oroar mig över att det kanske inte kommer att fungera och jag blir tvungen att omplacera min hund, som betyder väldigt mycket för mig. Men trots allt får man väl se till hundens bästa och det verkar som om det löste sig väldigt bra för er, även om ni inte kunde ha hunden kvar hos er.

Kl.
En mer allmän fråga, finns någonting man kan göra för att underlätta för en osäker hund när man skaffar barn? Borde man träffa andra barn före, för att vänja hunden (om det är möjligt) eller skall man strunta i det eftersom ett eget barn ändå inte är samma sak?

 

[Swat]

Sv: Hund och barn

Jag tror att det gäller att ha lite is i magen.

Min son är nu 18 månader och min yngsta tik - nu precis ett år gammal - har inte älskat honom hela tiden!
Hon är en i övrigt mycket positiv hund, men med ett högt temperament och en del allvar, så hon reagerade på sonens "lära gå"-stadie genom att tycka att han var ganska jobbig.

Jag valde då att skilja barn och hund åt och gav det hela lite tid. Min tanke var att ge det hela lite tid och se om hunden coolare ner lite, annars skulle hon fått flytta - utan tvekan.

Barn och hundar skildes åt med hjälp av en grind mellan kök/vardagsrum och hall och på så vis kunde alla slappna av. Jag behövde inte fundera på om hunden kände obehag av barnets framfart, hunden behövde inte fundera på om en liten busunge skulle vingla förbi och barnet riskerade inte att snubbla över "fel hund" så att säga.

Nu några månader senare är hund och barn kompisar!

Tiken har landat lite efter sitt löp, barnet går stadigare och är med medveten om att han måste "se upp för" hundarna och detta sammantaget har gjort att alla är lugna, trygga och trivs med varandra.

Dock stänger jag fortfarande grinden med jämna mellanrum för att skona alla hundar från barnets leklust! 1,5 åringar vet inte alltid hur de bör leka och mina hundarna skall inte behöva utsättas för "bilkörning", "matlagning" eller ens "skyddsfigurants arbete" av en vild och galen liten busunge

Nu är ju den stora skillnaden att min hund i grund och botten gillar människor... Men att just inse att man kan skilja på barn och hundar om relationen blir påfrestande kan vara värt att tänka på.

/Swat

 

[Snurrfian]

Sv: Hund och barn

Mina barn är större men springer desto mer istället, ialla fall den yngsta och speciellt om de har kompisar hemma. Så är det kompisar som inte kan låta hunden vara ifred eller tycker att det är läskigt med hundar så stänger jag undan hunden. Det brukar visserligen innebär att jag och hunden stänger in oss i köket med en grind så det går verkligen ingen större nöd på hunden.
Våran hunde är större och rätt bufflig med barn, tyvärr även om det har blivit bättre och jag ser andledning till varför rädda barn ska behöva utsättas för honom. Med våran förra hund däremot så botade vi en del hundrädda barn eftersom han fullständigt ignorerar dem oavsett vad de gjorde.

 

[Fagelnos]

Sv: Hund och barn

Alla hundar är givetvis olika som individ. Våran är precis likadan dvs rädd/reserverad för främlingar oavsett kön eller ålder. Dock egna familjen är inga problem och jag känner henne så pass att jag vet med mig att om vi skulle ha barn, så skulle hon inte reagera avsevärt på det då hon snabbt vet vilka som hör till familjen och inte. Katterna acceptera hon fort tex, var lite rädd i början för dem men idag kan de ligga och sova tillsammans, leka och tvätta varandra. Främlingar kan hon lära känna om det sker på hennes nivå, utan ögonkontakt och att man låter henne ta steget till att nosa istället för att slänga sig över henne som många har en tendens att göra och då ska man helst också träffa henne flera gånger innan hon känner sig helt säker.

Kanske kan vara ett sett ni kan träna på dvs genom att låta hunden träffa samma personer flera gånger och våga i sin egen takt. Hälsa också på hundens nivå, utan ögonkontakt, låt hunden ta eget initiativ till att nosa på personen och låt den gå iväg om den vill samt återkomma om den vill. Så har min tös lärt sig hälsa på vissa personer medan andra fortfarande inte går. Sen beror det också på vilka signaler personen ger henne, sitta helt still och tala lugnt (inte till henne) hjälper avsevärt.

 

[Cera]

Sv: Hund och barn

Det känns lugnande att läsa att det kan lösa sig, och att man faktiskt har flera alternativ att ta till. Att skilja på hund och barn om det behövs låter som en god idé, speciellt när barnet blir lite större och går eller kryper.

Min hund är som sagt inte rädd för alla utan t.ex. vår gudson som föddes i höstas har det fungerat bra med. Dock ser jag att ju äldre han blir (han är 7 månader nu) och desto mer intresserad av hunden han blir, desto mindre gillar hunden honom. Men hon accepterar honom helt klart hittills, och i det här fallet - d.v.s. när det inte är vårt eget barn - tror jag att det är bäst att helt enkelt skilja på dem direkt om hunden tydligt blir störd av honom.

 

[Cera]

Sv: Hund och barn

Jag tror det löser sig om vi lyckas komma till det stadiet att barnet är större, jag är mest rädd för krypåldern och småbarnstiden, när ungen är så liten att man inte kan resonera med honom/henne. Men att sära på barn och hund låter som ett bra alternativ, inte minst för hunden så den får vara ifred från vilda barn

 

[Cera]

Sv: Hund och barn

Det låter som om våra hundar är ganska lika, med undantag av att min inte är rädd för samtliga vi möter. Faktum är att det är situationen som påverkar mycket, om man ser oss på promenad på gatan är det nog inte många som skulle reagera på att hunden är osäker, men om vi t.ex. stannar och pratar med någon hunden inte känner och personen visar intresse för hunden kan hon börja skälla och visa sin rädsla (hunden alltså ). Men det gäller som sagt inte alla, och kroppspråket spelar en stor roll här.

Jag tror mycket på det du skriver om hur vi kan träna, så där har vi lyckats bli bekanta med flera av dem hon nu gillar. Problemet är väl kanske då med barn att de oftast inte tycker det är så kul att sitta still så där framför en skällande hund, och så är ju barn rätt oberäkneliga och oftast lite mer spontana i sitt kroppspråk, och det gör förmodligen att hunden ser dem som mer hotfulla.

 

[Zartok]

Sv: Hund och barn

Det hade kunnat vara en bra ide att försöka socialisera hunden mer med barn om möjligheten finns. gör den inte det så skulle jag nog också kunna vara orolig. man kan lära hunden hur man ska bete sig kring barn och förbjuda den att exempelvis gå fram till vagnen eller liknande men det tror jag inte känns som en hållbar situation. Socialisering är väl det bästa för att lära hunden att små männniskor inte är skrämmande.

likväl.måste man å andra sidan lära små människor hur man umgås med hunden, man kanske inte kan leka och klänga på den som med sina vanliga kompisar exempelvis. det är inte säkert att det skulle bli ett problem, men man vågar ju inte chansa när det handlar om småbarn, såädbarn kan exempelvis inte värja sig alls.

 

[SannaMark]

Sv: Hund och barn

En av våra hundar var rädd för barn som yngre och är dessutom av typen som kan tänka sig att bita om saker o ting inte passar. Innan vi fick barn så höll vi henne undan från ungar så långt det gick, det kändes inte som det var nån idé att försöka vänja henne. (Hon var/är reserverad även mot vuxna hon inte känner.)

Denna hund är idag 99% (inga hundar är ju 100% trots allt) pålitlig med mina egna barn (som nu är 4 + 6 år), de sitter och kollar på TV med henne innan jag går upp på helgerna typ. Vi har inte haft en enda incident med henne och barnen, inte ens när en av dem ramlade på henne när hon var nyopererad gjorde hon ngt mer än att tjuta o nafsa i luften.

Det gick liksom av sig självt, hon fick vänja sig sakta vid barnen (de är ju i princip orörliga i ett halvår....) och det gick hur bra som helst. Men som flera andra skrivit har vi varit väldigt noga med att barnen inte har fått störa henne (eller de andra hundarna), skärmat av med kompostgaller och så.

Och än idag så låter vi inte den hunden vara med när barnen har kompisar hemma eller vänner har med sig barn hit. Vi vill inte ta några risker. Våra två mkt barnkära hundar förresten får inte heller träffa andras barn speciellt mkt, de är jättesnälla men det är två kamptokiga mallar och saker kan gå snett om barn börjar härja med dem. Man har ju hyfsad koll på sina egna ungar men man vet aldrig vad andras barn kan få för sig

 

[Cera]

Sv: Hund och barn

Det låter som om det kanske kunde fungera för oss också så att vi långsamt vänjer hunden vid det egna barnet när det blir aktuellt, och sedan skärmar av vid behov. Jag ser direkt värsta möjliga scenario framför mig och så behöver det ju inte alls bli.

Min hund har aldrig bitit någon men jag tvivlar inte på att hon skulle göra det om hon blev trängd för hon ger tydliga signaler när hon inte vill vara med, men sånt förstår kanske inte alla barn och speciellt inte ett litet barn. Problemet med henne är att hon är liten och söt (liten dansk-svensk gårdshund), så barn (och vuxna) vill nästan automatiskt klappa henne och böjer sig ner över henne. Det tillåter jag förstås inte, och om någon har kommit så långt utan att jag märkt det skäller hunden så mycket att de flesta har förstånd nog att inte klappa. Men det är ju ett ständigt vaktande från min sida, fast det får man väl leva med när man har en hund som är lite osäker.

 

[Fagelnos]

Sv: Hund och barn

Det låter som om våra hundar är ganska lika, med undantag av att min inte är rädd för samtliga vi möter. Faktum är att det är situationen som påverkar mycket, om man ser oss på promenad på gatan är det nog inte många som skulle reagera på att hunden är osäker, men om vi t.ex. stannar och pratar med någon hunden inte känner och personen visar intresse för hunden kan hon börja skälla och visa sin rädsla (hunden alltså ). Men det gäller som sagt inte alla, och kroppspråket spelar en stor roll här.

Jag tror mycket på det du skriver om hur vi kan träna, så där har vi lyckats bli bekanta med flera av dem hon nu gillar. Problemet är väl kanske då med barn att de oftast inte tycker det är så kul att sitta still så där framför en skällande hund, och så är ju barn rätt oberäkneliga och oftast lite mer spontana i sitt kroppspråk, och det gör förmodligen att hunden ser dem som mer hotfulla.

Jo min tjej är rädd för alla oavsett vem det gäller. Hon har inga problem ifall jag står och pratar med någon eller dylikt utan problemet uppstår när personen slänger fram handen till henne och står hukad rakt över henne, då ryggar hon undan och finner sig snabbt bakom mig tittandes lite snett på personen. Barn går till viss del om de står lugnt framför henne och sakta sträcker fram handen men då pratar vi barn i hennes höjd, börjar de däremot springa och skrika rakt mot henne vilket många har en tendens att göra så är hon åter och gömmer sig bakom mig. Börjar de jaga henne (vilket skedde häromdagen) så drar hon allt vad hon har i kopplet för att komma därifrån.

Hon skäller absolut aldrig utom när en obekant kommer in i huset då tittar hon på personen, går undan för att sen ge ifrån sig ett skall men kommer oftast till mig sen då jag automatiskt blir hennes trygga punkt.

Vuxna har ju lättare att förstå hur man ska bära sig åt vid ett sådant tillfälle men jag anser att det är även den vuxnas uppgift att visa barnen hur de ska göra. Jag har sett många vuxna som sagt till sina barn att huka sig, sträcka fram handen sakta och låta hunden hälsa själv. Jag tycker inte om när ett barn har lärt sig att springa fram till en okänd hund och slänga sig över den lika lite som jag ogillar att det accepteras att barn får jaga den.

För att lära hunden vid barn ska föräldern vara med och visa barnet hur det går till efter direktiv från hundens ägare som vet i vilket läge hunden känner sig trygg, det anser jag i alla fall.