Hudlös och maktlös - om krig, t

[Blueberry]

Jag gråter när jag läser om ensamkommande flyktingbarn. Jag vill inte läsa för jag vill inte förstå vad de har upplevt, för det känns alldeles för hemskt.

Jag gråter när jag hör om Syrien på nyheterna. Jag vill inte höra för jag vill inte veta, för det känns alldeles för hemskt.

Jag får ont i magen av tiggarna utanför butikerna. Jag vill inte att de ska vara där eller att någon ska behöva tigga, för det känns alldeles för hemskt.

Jag blir helt matt när jag tänker på IS, var får de sina vapen från? Varför går de inte att stoppa? Varför händer ingenting?

Jag får ångest när jag tänker på de kidnappade barnen i Afrika. Kommer de någonsin tillbaka till sina familjer? Vad får de utstå medan de väntar på att dö?

Jag förstår att folk stoppar huvudet i sanden, inte tar in, väljer att blunda. Det är bekvämt att inte veta, men det försvinner ju inte för det. Det känns bara så hopplöst. Det spelar ju ingen roll om jag sitter här och gråter för att det är krig och elände i världen, jag kan inte göra skillnad. Jag kan inte få dem att sluta kriga, förfölja, våldta, skada och döda. Jag har inte medel att göra någon skillnad. Jag känner mig maktlös och hudlös. Jag vill inte bara hjälpa de som behöver hjälp, jag vill stoppa de som behöver stoppas.

 

[Blueberry]

Ja, jag har ett litet ras.

Vad kan en enskild person göra? Det känns omöjligt att börja någonstans.

 

[Lampan]

Jag hörde denna låten igår, den passar i ditt inlägg, tycker jag

 

[Andromedae]

Engagera dig. Välj en fråga (till att börja med) och bestäm dig för vad du kan göra. Oavsett om det är tid eller pengar är ditt stöd värdefullt.

Volontärbyrån hjälper dig att hitta volontärjobb på din ort (du kan söka efter vad som intresserar dig). I den här artikeln hittar du en lista på ställen där du kan engagera dig (främst gällande hemlösa/eu-migranter, men även annat).

Jag är sedan 1.5 år aktiv som volontär inom organisationen Individuell Människohjälp. Det gör mig illa på så sätt att jag har fått upp ögonen för en del problem som jag helt enkelt tidigare missat, men det gör mig gott i att jag kan se att min ansträngning gör skillnad. Genom att göra gott mår jag bättre.

 

[Hyacinth]

Ja, jag har ett litet ras.

Vad kan en enskild person göra? Det känns omöjligt att börja någonstans.

Jag belägger mig själv med nyhetsförbud i perioder. Jag har inget filter så jag kan må så fruktansvärt dåligt. Jag stödjer ekonomiskt de organisationer jag tror på och volontärarbetar en del under min semester (asylboende) och samlar in saker de behöver. Det hjälper något.

 

[Hyacinth]

Jo, jag tittar inland på Landet Runt, det är harmlösa nyheter.

 

[Tassetass]

Jag gråter när jag läser om ensamkommande flyktingbarn. Jag vill inte läsa för jag vill inte förstå vad de har upplevt, för det känns alldeles för hemskt.

Jag gråter när jag hör om Syrien på nyheterna. Jag vill inte höra för jag vill inte veta, för det känns alldeles för hemskt.

Jag får ont i magen av tiggarna utanför butikerna. Jag vill inte att de ska vara där eller att någon ska behöva tigga, för det känns alldeles för hemskt.

Jag blir helt matt när jag tänker på IS, var får de sina vapen från? Varför går de inte att stoppa? Varför händer ingenting?

Jag får ångest när jag tänker på de kidnappade barnen i Afrika. Kommer de någonsin tillbaka till sina familjer? Vad får de utstå medan de väntar på att dö?

Jag förstår att folk stoppar huvudet i sanden, inte tar in, väljer att blunda. Det är bekvämt att inte veta, men det försvinner ju inte för det. Det känns bara så hopplöst. Det spelar ju ingen roll om jag sitter här och gråter för att det är krig och elände i världen, jag kan inte göra skillnad. Jag kan inte få dem att sluta kriga, förfölja, våldta, skada och döda. Jag har inte medel att göra någon skillnad. Jag känner mig maktlös och hudlös. Jag vill inte bara hjälpa de som behöver hjälp, jag vill stoppa de som behöver stoppas.

Jag är precis likadan. Likt @Hyacinth har jag nyhetsförbud i perioder för jag kan inte värja mig. Till vardags ger jag bidrag till organisationer som hjälper folk (och djur) i nöd, jag ger pengar till tiggare närhelst jag har kontanter på mig. Det största jag gör, eller ska göra, är att ge mig in i ett yrkesområde där jag förhoppningsvis kan göra lite skillnad för de som är svaga och hjälplösa. En yrkesbana jag funderar starkt på är migrationsrätt, detta för att kunna slåss åtminstone för de som lyckas ta sig hit.

Jag håller fast hårt vid tanken att allt man gör gör skillnad, hur litet det än är. "Ingen kan gör allt men alla kan göra något", som det heter.

 

[tanten]

Det är stundtals vidrigt. Själv har jag speciellt svårt för beskrivningar av kvinnlig könsstympning.

Samtidigt måste man fundera varför man mår dåligt. Kan tyckas självklart men det är inte helt så enkelt.
Gråter jag för att jag sätter mig in i deras situation och hur det skulle kännas om jag var där? (som de personer som grät när de pratade med mig under min cancer. De sket i mig men ömkade sig själva om de skulle drabbas...) Eller gråter jag av maktlöshet? Av genuin medkänsla?

Alla kan göra något. Världen har alltid varit "hemsk" men nu har vi medier som kan rapportera och gör det. Jag tror benhårt att man kan göra skillnad även i det lilla. Och gör det.

 

[tanten]

Dog tråden?
Det här är ju intressant!

 

[aprilmaj]

Vad kan en enskild person göra?

I kommunerna härikring är det brist på gode män för de ensamkommande flyktingbarnen. Att bli god man förändrar inte situationen på makronivå, men för den enskilda personen, barnet/ungdomen, kan det göra avsevärd skillnad (vilket i sig kan ge ringar på vattnet på andra plan). För gode mannen är det berikande och kanske omvälvande.

Mer information:
http://skl.se/socialomsorgstod/barn...ochunga/overformyndaregodman/godman.3609.html

 

[lady_vip]

Jag skänker pengar. När vi var i Dublin förra veckan gav jag alldeles för mycket pengar (i förhållande till min reskassa) till tiggare, speciellt de med en liten hund
Jag ger jämt pengar till tiggare, ibland har jag lust att fråga om de tar swish..

Men jag vill egentligen stå i soppkök på julafton, ordna så att inga barn behöver ha missbrukande föräldrar osv.

 

[aprilmaj]

Gråter jag för att jag sätter mig in i deras situation och hur det skulle kännas om jag var där? (som de personer som grät när de pratade med mig under min cancer. De sket i mig men ömkade sig själva om de skulle drabbas...) Eller gråter jag av maktlöshet? Av genuin medkänsla?

Lite OT, men jag tror inte att det är dåligt att försöka sätta sig in i andras situation. Det är ett sätt att komma åt känslan, och det är ofta känslan som gör att en faktiskt kan begripa åtminstone lite av vad den andra människan går igenom. Liksom en omväg genom en själv för att förstå.

Men att som du beskriver frossa i känslor för sin egen skull, är ... egoistiskt, osmakligt och okänsligt.

 

[tanten]

Lite OT, men jag tror inte att det är dåligt att försöka sätta sig in i andras situation. Det är ett sätt att komma åt känslan, och det är ofta känslan som gör att en faktiskt kan begripa åtminstone lite av vad den andra människan går igenom. Liksom en omväg genom en själv för att förstå.

Men att som du beskriver frossa i känslor för sin egen skull, är ... egoistiskt, osmakligt och okänsligt.

Empati är fina grejor
Men egoism är lite annat...

 

[aprilmaj]

Empati är fina grejor
Men egoism är lite annat...

Ja, det borde jag förstått att du menade

 

[landsbygdsbo]

De flesta är beredda att hjälpa om man kommer i direktkontakt med den hjälpbehövande. Så fort det gäller många så avpersonifieras det hela och empatin minskar snabbt. Man inser att en individs hjälp gör varken till eller från. Upplever man sedan en hotbild, man är befogat eller obefogat rädd för att ens egen situation ska påverkas negativt så ökar oviljan att hjälpa ytterligare.

Det tråkiga är, att resurser inte är oändliga, inte ens nationen Sverige kan hjälpa alla som behöver hjälp.

På sikt kommer det hela, av nödvändighet bli en fördelningsfråga.

Fråga Svensson, -vill du halvera din levnadsstandard för att länderna i Mellanöstern och Afrika ska få drägliga förhållanden?
Gå inte till val på den frågan ty jag är övertygad om att en klar majoritet av oss här i landet vill behålla vår sjukvård, vårt skyddsnät....

 

[Youmeoh]

Ja, jag har ett litet ras.

Vad kan en enskild person göra? Det känns omöjligt att börja någonstans.

Känner precis som du. Som enskild människa känns det helt hopplöst att kunna göra något! Precis som någon annan skrivit - volontärarbete är ett väldig bra sätt att dra sitt strå till stacken. Och skänka pengar om en kan det.

Jag är månadsgivare hos Läkare utan gränser och Unicef, organisationer som jag upplever gör stor skillnad ute i världen. I övrigt skänker jag väldigt sällan pengar, helt enkelt för att jag inte har det helt fett själv och sällan har kontanter i plånboken.
Dessutom jobbar jag ideellt och drar på så sätt in en del pengar till Röda korset, som jag vet gör massor, både på hemmaplan och i alla möjliga delar av världen. De uppdrag vi jobbar på bidrar både med att hjälpa de människor vi möter där och då, samtidigt som vi drar in pengar till organisationen. (Det är något jag verkligen kan rekommendera till de som inte är känsliga för blod och allehanda skador, ett superbra sätt att engagera sig!)

Utöver detta utbildar jag mig till ett yrke där jag själv kan hjälpa människor i olika utsatta lägen (även om just det inte var den största anledningen till att jag sökte mig till just den utbildningen)



Så.. Det var lite olika exempel på vad en enskild person kan göra för att lätta lite på känslorna av maktlöshet

 

[Amha]

Jag klarar inte nyheter alls längre. Jag får nästan lite hjärtklappning om sambon kollar nyheter där jag hör. I vissa fall råkar jag snubbla över något och googlar då allt jag kan komma över för att inte spinna igång några egenpåhittade idéer som ibland till och med är värre än sanningen.

Det går helt enkelt inte längre, jag mår för dåligt av att veta exakt. Jag vet att det är förjävligt och stökigt i världen just nu men det räcker så. De där tiggarna har jag inte bestämt mig hur jag ska tackla. Det är sällan jag behöver möta dem idag men jag ger gärna bort mina pantflaskor åt de som råkar sitta utanför butiken jag går till om jag behöver panta. Det är väl tiggarna som är nyckeln till verkligheten då. Livet är orättvist men just nu tar jag på mig för mycketoch far illa om jag ska reagera på allt jag ser och hör.