Utbränd och komma tillbaka in i arbetslivet

[lizan]

Ni är så kloka.

Jag pratade med min chef igår och nämnde företagshälsan. Hon tyckte det lät som en bra idé med stödjande samtal och skulle boka in mig på det.

Vad glad jag blir för detta!

 

[Någon_Annan]

Plockar upp tråden för nu har livet fortsatt. Jag slapp uppdraget (ärligt talat en lättnad, det verkade vara precis lika oorganiserat där som på stället där jag blev sjuk), men nu har jag kommit till den fantastiska delen av livet där jag ska ha samtal med min chef för att se "hur framtiden ser ut" i morgon. Jag antar alltså att jag lär bli uppsagd på grund av att de inte hittar några uppdrag åt mig.

Förstå mig rätt, jag förstår att de inte kan ha mig kvar. Samtidigt så känner jag mig så jävla trasig. Jag har ingen aning om hur jag ska övertyga någon om att anställa mig. Alla intervjuer jag har varit på den senaste tiden har varit typ "åh du är så trevlig och kompetent" men i slutänden väljer de någon annan kandidat. Vilket är som det är, jag fattar det.

Jag jobbar idag inte heltid. Vill inte jobba heltid heller, för jag är ganska säker att min begränsade ork inte skulle räcka till det. Det är fortfarande dagar då jag knappt kommer ur sängen. Men så är det också det där med att vara anställningsbar. Vara rätt sorts person som företag vill ha hos sig (och jag fattar deras perspektiv, tro mig!).

Och nä, jag har inte fått någon tid hos företagshälsan heller. Gissar att jag inte lär få det nu om jag blir övertalig heller.

Ikväll har jag tagit lugnande men sitter ändå och gråter. Jag kommer ju inte hamna på gatan för att jag blir arbetslös pga partner och A-kassa, men jag vet fan inte hur jag ska lösa det. Jag är så lack på mig själv som inte bara kan lösa mitt liv. Att jag inte bara kan få fungera som en vanlig jävla människa.

Jag fattar att jag är privilegierad. Alltså, jag är högskoleutbildad, vit och sitter inte i fatet ekonomiskt - det är inte direkt så att systemet är riggat mot mig. Ändå har jag panik. Jag är så himla rädd att jag som inte ens är medelålders aldrig kommer att kunna vara med igen. Göra nytta. Och det gör ont. Samtidigt känner jag mig som världens mest bortskämda människa som inte bara biter ihop och tar itu med livet, bara för att jag är rädd att bli suicidal igen. Jag fattar ju att jobb kan vara jobbigt. Varför kan jag inte bara lösa det utan att trilla i bitar?

 

[Kakis]

Plockar upp tråden för nu har livet fortsatt. Jag slapp uppdraget (ärligt talat en lättnad, det verkade vara precis lika oorganiserat där som på stället där jag blev sjuk), men nu har jag kommit till den fantastiska delen av livet där jag ska ha samtal med min chef för att se "hur framtiden ser ut" i morgon. Jag antar alltså att jag lär bli uppsagd på grund av att de inte hittar några uppdrag åt mig.

Förstå mig rätt, jag förstår att de inte kan ha mig kvar. Samtidigt så känner jag mig så jävla trasig. Jag har ingen aning om hur jag ska övertyga någon om att anställa mig. Alla intervjuer jag har varit på den senaste tiden har varit typ "åh du är så trevlig och kompetent" men i slutänden väljer de någon annan kandidat. Vilket är som det är, jag fattar det.

Jag jobbar idag inte heltid. Vill inte jobba heltid heller, för jag är ganska säker att min begränsade ork inte skulle räcka till det. Det är fortfarande dagar då jag knappt kommer ur sängen. Men så är det också det där med att vara anställningsbar. Vara rätt sorts person som företag vill ha hos sig (och jag fattar deras perspektiv, tro mig!).

Och nä, jag har inte fått någon tid hos företagshälsan heller. Gissar att jag inte lär få det nu om jag blir övertalig heller.

Ikväll har jag tagit lugnande men sitter ändå och gråter. Jag kommer ju inte hamna på gatan för att jag blir arbetslös pga partner och A-kassa, men jag vet fan inte hur jag ska lösa det. Jag är så lack på mig själv som inte bara kan lösa mitt liv. Att jag inte bara kan få fungera som en vanlig jävla människa.

Jag fattar att jag är privilegierad. Alltså, jag är högskoleutbildad, vit och sitter inte i fatet ekonomiskt - det är inte direkt så att systemet är riggat mot mig. Ändå har jag panik. Jag är så himla rädd att jag som inte ens är medelålders aldrig kommer att kunna vara med igen. Göra nytta. Och det gör ont. Samtidigt känner jag mig som världens mest bortskämda människa som inte bara biter ihop och tar itu med livet, bara för att jag är rädd att bli suicidal igen. Jag fattar ju att jobb kan vara jobbigt. Varför kan jag inte bara lösa det utan att trilla i bitar?

Jag tror du behöver sitta ner och andas och pausa lite. Tänka ut vad du vill göra och hur du vill se din roll i arbetslivet. För du vet inte vad som kommer hända på samtalet imorgon. Det är inget du kan kontrollera utan låt det hända imorgon. Och är konsultbranschen en bransch du vill fortsätta jobba i?

Jag har blivit uppsagd pga arbetsbrist två gånger(med konjunkturssvängingar i IT-branschen). Hade jag inte blivit uppsagd de gångerna hade jag inte tagit mig tiden att tänka efter vad jag ville göra och hur jag ville jobba. Jag var konsult de första 7 åren efter examen men bestämde mig därefter att jag inte ville jobba som konsult pga den stressen som uppstår med anställningsformen i lågkonjunktur då en kan tvingas ta uppdrag som inte passar. I högkonjunktur är det inga problem, bara att välja och vraka mellan uppdragen.

Första gången jag blev uppsagd valde jag att testa på något långt från det jag gjort innan men trivdes inte alls, så fick en omgång till att tänka och bestämde mig för vart jag ville istället, hade "turen" att det gick dåligt för det företaget jag inte trivdes på så de sa upp mig samtidigt som jag hittat min nya väg och var på väg att säga upp mig själv.

Därefter har jag fortsatt på produktbolag med fast anställningsform och i den del av branschen jag insett är min nisch. Utan de gånger jag "ofrivilligt" fått byta jobb hade jag inte kommit till de insikterna lika snabbt om ens alls då ekorrhjulet bara snurrade på.

Och efter att man varit utbränd är det vanligt att man överreagerar och oroar sig för det är en del av kroppens försvar att skydda sig. Kroppen slår på försvaret för att hamna där igen och man blir stressad av situationer man inte kan kontrollera.

Oavsett vad som händer imorgon, fundera på vad du egentligen vill göra av ditt arbetsliv, hur vill du jobba och med vad. Och leta sedan reda på något företag som matcher det och berätta för dem att du finns.

 

[Någon_Annan]

Jag tror du behöver sitta ner och andas och pausa lite. Tänka ut vad du vill göra och hur du vill se din roll i arbetslivet. För du vet inte vad som kommer hända på samtalet imorgon. Det är inget du kan kontrollera utan låt det hända imorgon. Och är konsultbranschen en bransch du vill fortsätta jobba i?

Jag har blivit uppsagd pga arbetsbrist två gånger(med konjunkturssvängingar i IT-branschen). Hade jag inte blivit uppsagd de gångerna hade jag inte tagit mig tiden att tänka efter vad jag ville göra och hur jag ville jobba. Jag var konsult de första 7 åren efter examen men bestämde mig därefter att jag inte ville jobba som konsult pga den stressen som uppstår med anställningsformen i lågkonjunktur då en kan tvingas ta uppdrag som inte passar. I högkonjunktur är det inga problem, bara att välja och vraka mellan uppdragen.

Första gången jag blev uppsagd valde jag att testa på något långt från det jag gjort innan men trivdes inte alls, så fick en omgång till att tänka och bestämde mig för vart jag ville istället, hade "turen" att det gick dåligt för det företaget jag inte trivdes på så de sa upp mig samtidigt som jag hittat min nya väg och var på väg att säga upp mig själv.

Därefter har jag fortsatt på produktbolag med fast anställningsform och i den del av branschen jag insett är min nisch. Utan de gånger jag "ofrivilligt" fått byta jobb hade jag inte kommit till de insikterna lika snabbt om ens alls då ekorrhjulet bara snurrade på.

Och efter att man varit utbränd är det vanligt att man överreagerar och oroar sig för det är en del av kroppens försvar att skydda sig. Kroppen slår på försvaret för att hamna där igen och man blir stressad av situationer man inte kan kontrollera.

Oavsett vad som händer imorgon, fundera på vad du egentligen vill göra av ditt arbetsliv, hur vill du jobba och med vad. Och leta sedan reda på något företag som matcher det och berätta för dem att du finns.

Du har rätt, förstås.

Jag har egentligen inga direkta känslor för att jobba som konsult - det råkar bara vara där jag hamnade. Innan dess hade jag bara haft tidsbegränsade anställningar. Egentligen tror jag att jag hade trivts bättre på ett mindre företag med fast anställning.

 

[Någon_Annan]

De ska förhandla om mig med facket. Har närmare fyra års anställningstid så ligger egentligen ganska högt på en turordningslista, så de behöver bevisa att jag inte har kompetens som krävs för något annat jobb.

Känns ... sådär. Alltså, jag fattar att det i längden är bättre för mig att vara någon annanstans, men samtidigt kan jag känna en frustration över att jag sitter här och väntar på att de ska berätta varför jag är oanställbar (trots att inga försök gjorts för att lära mig något alternativ till det jag kan ...).

Jag vill så himla gärna jobba, men jag vetefan hur man får ett bra (hälsosamt) jobb egentligen. Jag är inte på något sätt "fast" i tanken på att jag måste ha en väldigt specifik sorts jobb, men samtidigt så fattar jag inte hur jag ens ska få något som inte är det jag gjort. Om min arbetsgivare med ett antal tusen anställda inte kan placera mig på något alternativ till det jag är specialist inom, hur ska då någon helt annan ge mig chansen?

Helst hade jag förstås velat jobba med det jag kan. Jag vet ju att jag är duktig på det, även om jag är lite kantstött i psyket. Men så var det också det här med konkurrens.

Jag sökte två jobb igår och två jobb idag ändå. Nu är jag bara ... matt. Söka jobb var påfrestande för mig redan innan utmattningen - numera får det min hjärna att säga upp sig.

 

[Dorinda]

Bra att du samtidigt söker annat!
Jag jobbar själv som konsult inom it och variationen på arbeten är enorm! Du måste ju bara hitta rätt ställe för dig

 

[lizan]

De ska förhandla om mig med facket. Har närmare fyra års anställningstid så ligger egentligen ganska högt på en turordningslista, så de behöver bevisa att jag inte har kompetens som krävs för något annat jobb.

Känns ... sådär. Alltså, jag fattar att det i längden är bättre för mig att vara någon annanstans, men samtidigt kan jag känna en frustration över att jag sitter här och väntar på att de ska berätta varför jag är oanställbar (trots att inga försök gjorts för att lära mig något alternativ till det jag kan ...).

Jag vill så himla gärna jobba, men jag vetefan hur man får ett bra (hälsosamt) jobb egentligen. Jag är inte på något sätt "fast" i tanken på att jag måste ha en väldigt specifik sorts jobb, men samtidigt så fattar jag inte hur jag ens ska få något som inte är det jag gjort. Om min arbetsgivare med ett antal tusen anställda inte kan placera mig på något alternativ till det jag är specialist inom, hur ska då någon helt annan ge mig chansen?

Helst hade jag förstås velat jobba med det jag kan. Jag vet ju att jag är duktig på det, även om jag är lite kantstött i psyket. Men så var det också det här med konkurrens.

Jag sökte två jobb igår och två jobb idag ändå. Nu är jag bara ... matt. Söka jobb var påfrestande för mig redan innan utmattningen - numera får det min hjärna att säga upp sig.

Har du någon facklig representant som du har förtroende för?

Tänker att man här kan förhandla till sig något bra. Att du kan gå med på att de säger upp dig om du tex får en betald utbildning inom x, som då kan ge dig en lättare väg mot den fasta anställningen på den mindre arbetsplatsen. Eller liknande.

 

[sjoberga]

De ska förhandla om mig med facket. Har närmare fyra års anställningstid så ligger egentligen ganska högt på en turordningslista, så de behöver bevisa att jag inte har kompetens som krävs för något annat jobb.

Känns ... sådär. Alltså, jag fattar att det i längden är bättre för mig att vara någon annanstans, men samtidigt kan jag känna en frustration över att jag sitter här och väntar på att de ska berätta varför jag är oanställbar (trots att inga försök gjorts för att lära mig något alternativ till det jag kan ...).

Jag vill så himla gärna jobba, men jag vetefan hur man får ett bra (hälsosamt) jobb egentligen. Jag är inte på något sätt "fast" i tanken på att jag måste ha en väldigt specifik sorts jobb, men samtidigt så fattar jag inte hur jag ens ska få något som inte är det jag gjort. Om min arbetsgivare med ett antal tusen anställda inte kan placera mig på något alternativ till det jag är specialist inom, hur ska då någon helt annan ge mig chansen?

Helst hade jag förstås velat jobba med det jag kan. Jag vet ju att jag är duktig på det, även om jag är lite kantstött i psyket. Men så var det också det här med konkurrens.

Jag sökte två jobb igår och två jobb idag ändå. Nu är jag bara ... matt. Söka jobb var påfrestande för mig redan innan utmattningen - numera får det min hjärna att säga upp sig.

Fast du har ju börjat ta itu med situationen och söker annat.

Konsultbranschen är speciell och att du står högt upp på turordningen trots att du vara varit där 4 år är symptomatiskt, många känner inte att konsultarbetet passar dem efter ett par år - det är inget obskyrt eller ens ovanligt. Hos oss skulle du vara nyanställd nästan efter 4 år, möjligtvis finns det ett omvänt problem med personalomsättningen. En del har sökt sig hit aktivt just efter ett par år i konsultbranschen (ofta på mer än ett bolag).

På det du skriver tror jag att du skulle passa bättre på ett produktbolag där det finns en större långsiktighet och där det inte är problem att jobba mindre än heltid. Ingen debiteringsgrad att stressa över och märkliga incitamentssystem som driver hårt. Och en produktkontext man lär sig och brinner för tillsammans med kollegor, snarare än lösryckta projekt där man alltid ska vara ”expert” tillsammans med obekanta.

Just nu finns det lite utmaningar på arbetsmarknaden med stora varsel, men det betyder nog bara att man får söka fler jobb under längre tid. Det finns också ett stort kompetensunderskott och är man villig att flytta till norr finns det brist på nästan allt.

Lycka till! Jag tror det finns alla chanser att bli bra.

 

[monster1]

De ska förhandla om mig med facket. Har närmare fyra års anställningstid så ligger egentligen ganska högt på en turordningslista, så de behöver bevisa att jag inte har kompetens som krävs för något annat jobb.

Känns ... sådär. Alltså, jag fattar att det i längden är bättre för mig att vara någon annanstans, men samtidigt kan jag känna en frustration över att jag sitter här och väntar på att de ska berätta varför jag är oanställbar (trots att inga försök gjorts för att lära mig något alternativ till det jag kan ...).

Jag vill så himla gärna jobba, men jag vetefan hur man får ett bra (hälsosamt) jobb egentligen. Jag är inte på något sätt "fast" i tanken på att jag måste ha en väldigt specifik sorts jobb, men samtidigt så fattar jag inte hur jag ens ska få något som inte är det jag gjort. Om min arbetsgivare med ett antal tusen anställda inte kan placera mig på något alternativ till det jag är specialist inom, hur ska då någon helt annan ge mig chansen?

Helst hade jag förstås velat jobba med det jag kan. Jag vet ju att jag är duktig på det, även om jag är lite kantstött i psyket. Men så var det också det här med konkurrens.

Jag sökte två jobb igår och två jobb idag ändå. Nu är jag bara ... matt. Söka jobb var påfrestande för mig redan innan utmattningen - numera får det min hjärna att säga upp sig.

Om du med bara fyra års anställningstid anses ha jobbat där länge, säger det ju en del om företaget tänker jag. Försök andas, det är jättejobbigt att bli uppsagd innan man är full rehabilliterad. Men, du kommer att landa på fötter igen. Kanske finns det möjlighet för dig att göra något annat ett tag gå en folkhögskolekurs tex så du får tillbaka din energi och vilja att göra saker?