Dock har storebror, 1.5 år en livskris nu, han har verkat förstå att bebisen inte försvinner och han har gått från att vara en glad, trygg kille som sov i eget rum till att bli det rakt motsatta. Eftersom jag är snittad så kan jag inte lyfta upp och trösta honom heller. Har någon varit/är i samma situation? Tips och förslag mottages gärna
Har inga erfarenheter (än) men väldigt intresserad av hur det går. Här kommer storebror vara äldre (född april 2015) men han är en ganska känslig individ så jag tänker mig att det inte kommer bli helst smärtfritt med en så stor förändring i hans liv. Han har alltid haft ett stort närhetsbehov och är det något jag oroar mig för när det gäller att bli flerbarnsförälder är det just det.