Höstföräldrar 2014

Status
Stängd för vidare inlägg.
Visst är det så, tänk att naturen är så smart! Samma att deras skrik är gjort för att typ väcka döda :D
Grejen med iaf min lilla är att hon vaknar i famnen också.. Beror väl iof troligast på magknip eller nått men ibland vore det skönt att inte sova platt på rygg med bebis som en korv över bröstet :o
Det där är standard sovställningen här de första 1-2 månaderna :D

Sen brukar de kunna sova bredvid mig i sängen.
 
@Emor jag har också misstänkt dom där dropparna Men nu har vi haft en natt utan knip så hoppas magen vant sig, eller såär det dom där semper magdropparna som börjat göra nytta efter några dagars användning!


Honmåste läst mitt gnällinlägg igår.. nu har hon sovit 02-07 vaknade käkade och somnade om till nu 12.30..
 
Här rullar det på. Vilhelm har under sina första två veckor varit en exemplariskt bebis. Äter och sover och jag måste erkänna att jag stundtals har haft det lite som semester... Dock har jag vett att njuta ordentligt nu, för vem vet hur eftermiddagen och dagarna efter det blir?

Har ont som fanken i främst vänstra bröstvårtan, bebis suger för kung och fosterland känns det som, får riktigt stålsätta mig de första tagen på väster bröst för att inte skrika rakt ut och skrämma ihjäl både det ena och det andra.

Hemorojderna vill inte riktigt gå tillbaka, men i övrigt börjar jag att känna mig riktigt återställd. Tror inte att det ska bli några problem att återuppta ridningen i början av januari :) Dock måste jag köra lite mer knipövningar tror jag...
 
@Tora Tur att det är så mysigt, Edith ligger gärna med armen runt tutten.. gäller väl att vakta sin mat :D

@Derivata skönt med en lätt start! Då hinnet man repa sig lite från förlossningen och har lite energi på lager för ev vakna nätter :)
Jobbigt med hemorrojder, jag har klarat mig från det men knipövningar är nog en bra grej.. Ingen höjdare att ha hosta och fött barn nyligen.. host, kiss, host, kiss :eek: hur ofta kniper du och hur länge? tycker det är svårt att komma ihåg.
 
@Emor
Iris tål inte heller de oljebaserade d-dropparna. Hon får magknip så fort hon får dom :( Jag fick beställa vattenbaserade d-droppar från apoteket när jag var där idag för dom hade det inte inne. Jag hoppas dom fungerar!
 
Tips angående d-droppar är att kika i hälsokostaffärer. De vattenlösliga innehåller en massa grejer som inte känns så kul att ge, bl.a. flera olika sötningsmedel. Vi trodde att H fick magknip av d-dropparna så vi köpte vattenlösliga, men det blev inte bättre så då gav vi inga droppar alls. Så småningom släppte magknipet och nu ger vi de oljebaserade igen.
 
Då var det väl dags för min förlossningsberättelse :) Jag vill bara varna för att min förlossning *hrmm* inte riktigt gick som den skulle så det är upp till var och en om man vill läsa den eller inte. Jag skriver min förlossningberättelse utifrån vad jag minns med lite stöd från min man. Jag var lite "frånvarande" ibland.

Fick dela upp det på två inlägg då det blev så långt

Lördagen 29nov 21:40 gick vattnet lite smått. Kändes ungefär som om jag fick mensen. Satte på en binda för att se om det var vatten eller ej. Efter en timme var bindan knökfull och vi bestämde oss för att ringa in till förlossningen. Vi blev ombedda att åka in på kontroll vilket vi också gjorde. Väl där konstaterades det att det var vattnet som gått. Allt såg bra ut i övrigt, inga värkar och inga sammandragningar alls dock. Vi blev tillsagda att om inget skedde spontant så skulle vi åka in vid fyra dagen efter för en ny kontroll och om det fortfarande inte hände något så var det igångsättning som gällde på måndagen pga infektionsrisken. Vi fick med oss ett gäng förlossnigsbindor och nättrosor hem så länge.

Väl hemma så började vattnet forsa. Förlossningbindorna höll vattnet i max 10min sedan rann det längs benen. Ställde mig i duschen en bra stund då jag upplevde känslan som minst sagt besvärande. Sängen utrustades med varenda handduk vi har i huset och jag sov naken nertill medan mannen sov på soffan. Så värst mycket sömn blev det dock inte.

På söndag hade det fortfarande inte hänt någonting så vi åkte in för den där kontrollen. De beslutade då att sätta igång mig direkt eftersom de hade det lugnt på förlossningen och ingen visste hur det skulle se ut där på måndag morgon. Vi blev tillsagda att åka och äta om vi behövde det så skulle ett rum vara klart för oss när vi kom tillbaka. Aldrig har en hamburgare på McDonalds smakat så lite, fick knappt ner någonting :p

Väl tillbaka fick jag en tablett (en fjärdedels faktiskt) cytotec för att sätta igång värkarbetet. Man gjorde även en undersökning för att se hur öppen jag var. Tappen var då 3cm lång, hård och bakåt så inte alls mogen mao. Den där undersökningen var fruktansvärd. Dels gjorde det ont i underlivet eftersom de var tvungna att "gräva" så djupt in och dels så var det tvungna att lägga en hel del tryck på mitt blygdben för att nå in och jag hade ju sedan tidigare en ganska ordentlig foglossning fram :crazy:

Var fjärde timme fick jag sedan en ny cytotec med tillhörande kontroll. De här kontrollerna kändes värre och värre, till slut grät jag bara de sa att de skulle undersöka. Två barnmorskor blev väldigt illa berörda och sa att de kände det som om de våldförde sig på mig, en av dem avbröt tom sin undersökning. Dessa undersökningar var en av de värsta sakerna under min förlossning.

Söndag kväll var annars helt OK. Vi hade datorn med oss och kollade på Netflix :) Framåt småtimmarna började jag få pinvärkar samt ont i ländryggen och mina leder (har en ledsjukdom) så den medföljande tensen fick jobba lite i ländryggen medan jag och mannen turades om att sitta i fåtöljen respektive sängen (det blev jobbigt för lång stund i samma ställning) :D Jag gick en del också eftersom jag hört att det ska skynda på det hela men tji fick jag. :cautious: 6 tablettbitar senare var tappen 1,5cm (tror jag) samt bakåt och jag var öppen en dryg centimeter. Jag fick då en gel som skulle verka under 6 timmar. Det enda den ledde till var att pinvärkarna blev starkare och tätare. Tappen förändrades inte ett dyft och inte öppnade jag mig ngt mer heller. Däremot han jag prova både gåstol, deras tens, badkar och värmekudde. Alla med en viss effekt i början men de slutade fungera efter ett litet tag. Man beslutade även att ge mig en morfinspruta så att jag åtminstone kunde sova mellan värkarna eftersom det gjorde ont även mellan dem. Morfinsprutan hjälpte mot det "onda mellan värkarna" och vi fick några minuters sömn här och var natten till tisdag.
 
På tisdag förmiddag när man insåg att det fortfarande inte hänt någonting så tillkallades läkarna. Dessa undersökte mig igen och beslutade för att de skulle dra fram tappen för hand för att påskynda det hela :arghh: Jag fick lustgas under denna procedur men den var inte mycket till hjälp. Fy Faen vad ont det gjorde. Tror jag grät i en halvtimme efteråt. Man beslutade även för att sätta ett oxytosindropp för att sätta fart på saker och ting. Samtidigt tillkallades en narkosläkare för att sätta EDA. Nu började det gå undan på smärtfronten iaf. Värkarna kom i ett och var ordentligt starka. Min underbara man hjälpte mig med lustgasen allt han kunde. Vad vi uppfattat det som så tog det inte särskilt lång tid innan narkosläkaren kom men då hade ändå värkarna eskalerat så pass att jag hade dem utan vila mellan. Jag började kaskadspy av lustgasen eftersom den användes lite väl intensivt och man var även tvungna att sätta EDA:n mitt i en värk. Det fanns liksom ingen paus då den skulle kunna sättas. Jag upplevde det som att EDA:n gjorde ont att sätta men det kan lika gärna bero på att jag var mitt i ett intensivt värkarbete när den sattes och därmed hade svårt att sitta still och slappna av. I övrigt har jag inte så mycket minne av den här biten mer än att jag spydde och att det gjorde ont konstant.

Efter att EDA:n börjat verka så blev livet lite ljusare igen, den plus lustgas gjorde värkarna helt hanterbara och vi kunde återgå till att kolla på Netflix samt traska runt med den där gåstolen. Jag märkte dock direkt när EDA:n behövde fyllas på, det gick från hanterbar värk till icke hanterbar sådan på två röda. På lördag eftermiddag någon gång, vid sista kollen var jag öppen 5cm och det började äntligen hända saker och ting :bump: jag började dock få feber och vid sexsnåret beslöt man sig för att avbryta och istället förlösa mig med akut kejsarsnitt, då var temperaturen uppe i 38,9. Drygt 30 min senare innan man snittade mig hade den stigit till 39,4.

Man gav en stor dos EDA och väntade på att den skulle verka. Dock fungerade den inte helt, själva snittet kände jag bara som ett tryck men när de började rota runt lite mer så visade det sig att EDA:n inte täckte överallt, enligt min man låg jag nu och skrek av smärta på operationsbordet. De fick iaf ut världens finaste pojke, visade upp honom i 2 sek (tårarna började spruta på mig så fort jag såg honom) och gick sedan iväg med honom till barnläkaren som väntade i rummet intill. Min man följde med honom och har berättat att Bastian hade så mycket gammalt fostervatten och slem att han inte fick luft mer än när han skrek. Så fort de hade sugit bort allt gojs så blev han dock nöjd och belåten. :love:

Inne i operationssalen fick jag nu lite lustgas som komplement till EDA:n men det räckte tyvärr inte heller. Det sista jag minns är att narkosläkaren säger till kirurgen att han måste söva mig eftersom jag har så ont och att kirurgen då svarar att hon inte kan vänta på det eftersom jag förlorat 1100 blod.

När jag vaknar på uppvaket så har jag en enorm smärta strax ovanför vänster bröst, betydligt värre än snittet kan nämnas. Jag kan ha missuppfattat allt men jag har för mig att ngn sa att det kunde vara fostervatten som läkt och samlat sig där under operationen(?) Tydligen hade jag även takykardi där på uppvaket, inget jag minns själv dock.

Runt 11 fick jag komma till avdelningen och min man mötte då upp mig med bilder på vår son som låg på neonatal. Det var fruktansvärt jobbigt att se bilderna på denna underbara pojke som jag inte ens fått träffa ordentligt. Både smärtsamt och underbart på en och samma gång. Jag ville inget hellre än att få se honom så efter att ha ätit ordnade personalen så att de körde ner mig i sängen till honom och jag fick äntligen hålla min älskling.

Onsdagen var jobbig. Vi låg på en avdelning och Bastian på Neo. Jag lände mig inte direkt som en förälder utom när vi var nere och hälsade på honom. Dessutom kände jag skuld för att även han drabbats av en infektion (dock betydligt mildare än den jag fick).

På torsdagen fick vi upp honom på permission och behövde bara gå ner med honom för kontrollerna. Jag började kunna gå lite längre sträckor också även om balansen inte var den bästa (plötsligt stod jag liksom med benen i kors). Bastians värden såg bra ut och man pratade om att han med lite tur skulle kunna bli utskriven från Neo på fredagen. Vad det gällde mig var man inte riktigt lika positiva. Möjligtvis söndag sade man beroende på hur pass mycket värdena sjönk (de som visar hur kraftig infektion man har). När fredagen kom visade det sig dock att mina värden sjunkit precis så mycket att även jag skulle få slippa antibiotika på spruta och istället gå över till tabletter. Vi fick äntligen komma hem. :banana:

Efter operationen började jag dock sätta vatten, groteskt mycket. Jag hade även problem med andingen så redan i lördags var vi på akuten där de funderade över proppar i benen och dåliga lungor. Även Söndagen spenderades där och jag har varit tillbaka idag. Jag har tydligen drabbats av en kraftig vätskeansamlig såhär efter operationen (enbart sandaler fungerar att ha på sig nu) vilken även påfrestar hjärtat = tungt att andas. Värdena går dock på rätt håll och idag hade jag för första gången fått en minskad svullnad. Man kan ana ett knä om man anstränger sig lite ;)

Även om min förlossning inte på långa vägar gick som den skulle så måste jag bara berätta att jag är så enormt nöjd med all personal vi varit i kontakt med. De har varit helt underbara. :love: Den barnmorska som vi varit på samtal hos kom dessuton inom efter jobbet i onsdags kväll för att prata lite. Vi ska på samtal till henne också (ska även till vanliga BM) senare för att diskutera hur det var osv.

10507152_10152412313881126_1884069941156239344_o.jpg

Första bilden jag fick se av min son

10500429_10152414795961126_5826449796097047353_n.jpg

2 dagar gammal
 
Åh @TeamLundVer vilken förlossning du fick! Låter.otroligt tufft. Men vilken skatt ni fick, underbart fin :)

Vad skönt att du hade bra personal som var omkring dig på sjukhuset. Hoppas du snart återhämtar dig och att du kan njuta av Lilleman ordentligt.
 
På tisdag förmiddag när man insåg att det fortfarande inte hänt någonting så tillkallades läkarna. Dessa undersökte mig igen och beslutade för att de skulle dra fram tappen för hand för att påskynda det hela :arghh: Jag fick lustgas under denna procedur men den var inte mycket till hjälp. Fy Faen vad ont det gjorde. Tror jag grät i en halvtimme efteråt. Man beslutade även för att sätta ett oxytosindropp för att sätta fart på saker och ting. Samtidigt tillkallades en narkosläkare för att sätta EDA. Nu började det gå undan på smärtfronten iaf. Värkarna kom i ett och var ordentligt starka. Min underbara man hjälpte mig med lustgasen allt han kunde. Vad vi uppfattat det som så tog det inte särskilt lång tid innan narkosläkaren kom men då hade ändå värkarna eskalerat så pass att jag hade dem utan vila mellan. Jag började kaskadspy av lustgasen eftersom den användes lite väl intensivt och man var även tvungna att sätta EDA:n mitt i en värk. Det fanns liksom ingen paus då den skulle kunna sättas. Jag upplevde det som att EDA:n gjorde ont att sätta men det kan lika gärna bero på att jag var mitt i ett intensivt värkarbete när den sattes och därmed hade svårt att sitta still och slappna av. I övrigt har jag inte så mycket minne av den här biten mer än att jag spydde och att det gjorde ont konstant.

Efter att EDA:n börjat verka så blev livet lite ljusare igen, den plus lustgas gjorde värkarna helt hanterbara och vi kunde återgå till att kolla på Netflix samt traska runt med den där gåstolen. Jag märkte dock direkt när EDA:n behövde fyllas på, det gick från hanterbar värk till icke hanterbar sådan på två röda. På lördag eftermiddag någon gång, vid sista kollen var jag öppen 5cm och det började äntligen hända saker och ting :bump: jag började dock få feber och vid sexsnåret beslöt man sig för att avbryta och istället förlösa mig med akut kejsarsnitt, då var temperaturen uppe i 38,9. Drygt 30 min senare innan man snittade mig hade den stigit till 39,4.

Man gav en stor dos EDA och väntade på att den skulle verka. Dock fungerade den inte helt, själva snittet kände jag bara som ett tryck men när de började rota runt lite mer så visade det sig att EDA:n inte täckte överallt, enligt min man låg jag nu och skrek av smärta på operationsbordet. De fick iaf ut världens finaste pojke, visade upp honom i 2 sek (tårarna började spruta på mig så fort jag såg honom) och gick sedan iväg med honom till barnläkaren som väntade i rummet intill. Min man följde med honom och har berättat att Bastian hade så mycket gammalt fostervatten och slem att han inte fick luft mer än när han skrek. Så fort de hade sugit bort allt gojs så blev han dock nöjd och belåten. :love:

Inne i operationssalen fick jag nu lite lustgas som komplement till EDA:n men det räckte tyvärr inte heller. Det sista jag minns är att narkosläkaren säger till kirurgen att han måste söva mig eftersom jag har så ont och att kirurgen då svarar att hon inte kan vänta på det eftersom jag förlorat 1100 blod.

När jag vaknar på uppvaket så har jag en enorm smärta strax ovanför vänster bröst, betydligt värre än snittet kan nämnas. Jag kan ha missuppfattat allt men jag har för mig att ngn sa att det kunde vara fostervatten som läkt och samlat sig där under operationen(?) Tydligen hade jag även takykardi där på uppvaket, inget jag minns själv dock.

Runt 11 fick jag komma till avdelningen och min man mötte då upp mig med bilder på vår son som låg på neonatal. Det var fruktansvärt jobbigt att se bilderna på denna underbara pojke som jag inte ens fått träffa ordentligt. Både smärtsamt och underbart på en och samma gång. Jag ville inget hellre än att få se honom så efter att ha ätit ordnade personalen så att de körde ner mig i sängen till honom och jag fick äntligen hålla min älskling.

Onsdagen var jobbig. Vi låg på en avdelning och Bastian på Neo. Jag lände mig inte direkt som en förälder utom när vi var nere och hälsade på honom. Dessutom kände jag skuld för att även han drabbats av en infektion (dock betydligt mildare än den jag fick).

På torsdagen fick vi upp honom på permission och behövde bara gå ner med honom för kontrollerna. Jag började kunna gå lite längre sträckor också även om balansen inte var den bästa (plötsligt stod jag liksom med benen i kors). Bastians värden såg bra ut och man pratade om att han med lite tur skulle kunna bli utskriven från Neo på fredagen. Vad det gällde mig var man inte riktigt lika positiva. Möjligtvis söndag sade man beroende på hur pass mycket värdena sjönk (de som visar hur kraftig infektion man har). När fredagen kom visade det sig dock att mina värden sjunkit precis så mycket att även jag skulle få slippa antibiotika på spruta och istället gå över till tabletter. Vi fick äntligen komma hem. :banana:

Efter operationen började jag dock sätta vatten, groteskt mycket. Jag hade även problem med andingen så redan i lördags var vi på akuten där de funderade över proppar i benen och dåliga lungor. Även Söndagen spenderades där och jag har varit tillbaka idag. Jag har tydligen drabbats av en kraftig vätskeansamlig såhär efter operationen (enbart sandaler fungerar att ha på sig nu) vilken även påfrestar hjärtat = tungt att andas. Värdena går dock på rätt håll och idag hade jag för första gången fått en minskad svullnad. Man kan ana ett knä om man anstränger sig lite ;)

Även om min förlossning inte på långa vägar gick som den skulle så måste jag bara berätta att jag är så enormt nöjd med all personal vi varit i kontakt med. De har varit helt underbara. :love: Den barnmorska som vi varit på samtal hos kom dessuton inom efter jobbet i onsdags kväll för att prata lite. Vi ska på samtal till henne också (ska även till vanliga BM) senare för att diskutera hur det var osv.

10507152_10152412313881126_1884069941156239344_o.jpg

Första bilden jag fick se av min son

10500429_10152414795961126_5826449796097047353_n.jpg

2 dagar gammal
Jag blir så FÖRBANNAD av att läsa din berättelse, mycket för att jag själv varit med om mycket snarlikt två ggr själv och inte blev lyssnad på andra gången fast jag kände igen det (hade normal vaginal förlossning mellan dessa två). Riskera både mamma och barn så länge när det faktiskt inte behövs.

GRATTIS till Bastian! Liten tröst är att jag trots en mkt lik förlossningsberättelse som din längtar efter en till...
 
@TeamLundVer - usch vilken hemsk berättelse. Önskar att ingen mer behöver uppleva det du upplevt.
Får din man också stöd? Att se sin fru skrika av smärta på operationsbordet kan inte vara bra utan behöver nog bearbetas.
Hoppas att du får njuta av bebistiden ordentligt och må riktigt bra snart!
 
Alltså, här går jag och vankar med ömmande fötter och väntar in att H ska sova tillräckligt djupt så att vi kan gå och lägga oss. Och längtar innerligt efter att bli gravid igen, få göra om hela den resan. Vad är det för fel på mig? :D
 
@TeamLundVer, fy tusan vad du/ni fått genomgå! Jag hoppas att du tillfrisknar snabbt och att ni kan finna stöd i varandra och i personalen på BB. Att prata/skriva om det som hänt är jättebra terapi. Låt det ta tid att smälta och tillåt dig att känna det du känner utan att trycka undan något. Du gjorde ditt allra bästa och du har fått världens finaste belöning för det, din söta lilla pojke!
 
Alltså, här går jag och vankar med ömmande fötter och väntar in att H ska sova tillräckligt djupt så att vi kan gå och lägga oss. Och längtar innerligt efter att bli gravid igen, få göra om hela den resan. Vad är det för fel på mig? :D

Nej jag skulle ju bara ha två vill inte stänga dörren. Maken sa innan bara två, och går nu också med en ev tre i planeringen. Min enda tröst nu är att jag fortfarande minns hur illa jag tycker om att vars gravid, inte längtar efter ännu en förlossning och inte har så lätt att bli gravid.
 
@TeamLundVer Fantastisk söt son ni fått :love: men varför i hela fridens namn beslutades det om kejsarsnitt så sent, att låta dig gå igenom ett helvette kan ju inte varit nödvändigt :mad: varför envisas sjukvårdspersonal så ofta att försöka sötta igång till förbannelse? Det kan inte bara vara pga att det är dyrt med snitt för det lär ju kosta en vacker slant att sätta igång och hålla på sådär länge också :( Det är iaf glädjande att du verkar vid gott mod och hoppas du och din man får gott om tid att ta hand om varandra och er fina son nu!
 
Jag vågar knappt tänka tanken men det verkar va så lajbans att min älskade fina lilla trollunge har kolik :cry: Senaste 5 nätterna har hon skrikit otröstligt i många timmar.. Tydligt magont då hon fäktar vilt med armarna och benen drar hon mot magen.
Det gör helt ärligt talat fysiskt ont i mig att se henne ha ont och vara sp ledsen..
Nu får vi va glada åt när hon är pigg och nyfiken på eftermiddagarna och kan lugga på skötbordet och spana på duschdraperiet i 30 min :D Hon har även världens bästa mormor som kommer varje dag och pysslar om oss :love:
 
Åh nej @Cocos, tusan också! :( Hur funkar det med ringsjalen? Jag har ingen erfarenhet av en sån men jag tror att det är guld för små bebisar med magknip att sitta i sjal så att de sitter upprätt och magen värms av bärarens kroppsvärme.

En annan sak som funkar för oss när H har magknip är att halvligga i soffan med H på magen (mage mot mage) och buffa henne lätt på rumpan i snabb takt.

Många bebisar blir också hjälpta av att bäras på armen så att de ligger på ens underarm med magen mot armen och huvudet i armvecket. H tyckte dock inte om att bäras så.

Hoppas hoppas E snart blir av med sitt magonda och att du får hjälp att härda ut under tiden! Man blir tokig när de bara skriker och skriker, det är hemskt! :( Stor kram!
 
Men @Cocos , stackars liten :( har du provat sjal? Det gör det om inte annat lättare för dig att få händerna fria. Det är slitigt att gå och vagga bebis en massa timmar i armarna. Skönt att höra att du har avlastning iaf. Kram!
 
@hvala dom ska ligga i vagga i sjalen men jag bär henne oftast slängd över axeln. Just att hålla/bära så det blir lite tryck på magen verkar iaf hjälpa när det är en fis pågång så försöker göra det så mycket det går. Ska testa att klappa rumpa :) har ju bärselen men hon blir så styv i kroppen att det är svårt att få ner henne i den..
Hur går det med H? Visst hade ni några bra dagar förra veckan?


Vi har varit förkylda ett tag så mitt hopp är att det bara är tillfälligt magstrul pga förkylningen!
 
@hvala dom ska ligga i vagga i sjalen men jag bär henne oftast slängd över axeln. Just att hålla/bära så det blir lite tryck på magen verkar iaf hjälpa när det är en fis pågång så försöker göra det så mycket det går. Ska testa att klappa rumpa :) har ju bärselen men hon blir så styv i kroppen att det är svårt att få ner henne i den..
Hur går det med H? Visst hade ni några bra dagar förra veckan?


Vi har varit förkylda ett tag så mitt hopp är att det bara är tillfälligt magstrul pga förkylningen!
Det är mycket sannolikt att det beror på förkylningen. Om hon inte kan andas ordentligt pga snuva så kan hon ju inte äta ordentligt och då ökar risken att hon sväljer luft och att det blir knas i magen. Stackars lilla knytt :(

Vi har (nästan) bara bra dagar nu! :) Det vände där vid ca 6-7 veckor. Nu är det magknip kanske en kväll i veckan och det kan vi hantera.

När jag ser tillbaka var det inte så värst skoj att vara mamma de första 6 veckorna men nu vid 10 veckor är det jätteroligt. Det som har förändrats är att magknipet är borta, att nätterna går mycket bättre (riktigt bra till och med) och att det sker så mycket utveckling nu. Varje dag lär H sig något nytt, hon lär sig använda sin kropp och sin röst. Och hon kan somna utan att vi bär på henne om hon är lagom trött, det är stort för oss! Vi ska bara lista ut hur vi får henne dit...
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Låst
Gravid - 1år Hejsan blivande vårföräldrar! Nu är det dags att starta denna tråden! Här kan ni som väntar bebis/bebisar våren 2015 samlas och...
99 100 101
Svar
2 003
· Visningar
124 154
Senast: Lamborghini
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Hundarna parade sig-vad gör vi?
  • Kattbilder #10
  • Avlivning älskade katt

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp