Sv: Höstföräldrar 2012
*KL*
Jag hoppar in i tråden, men är osäker på hur aktiv jag kommer att vara då jag har fullt upp med min snart 2½-åriga son, två märrar som ska föla inom de närmsta 2 månaderna och heltidsjobb på det.
Jag var på UL igår och fick bekräftat att det hittills ser ut som det ska med bebis i magen, så nu vågar jag erkänna att jag väntar min nummer två. Blev tillbakaflyttad 4 dagar från sista september till 4 oktober. Härmar den lille sin storebror så kommer den inte förrän 16 oktober
Just nu mår jag bra. Jag mådde illa i närmare 3 månader i början, sist mådde jag inte illa en dag. Ovanpå det den där extrema tröttheten som jag bara upplevt som gravid och självklart en superaktiv son, så jag är så glad att allt lugnat ner sig.
Förra gången syndes magen först i vecka 22-23, men redan nu är det uppenbart att jag är gravid, svårt att dölja ens med större kläder.
Jag såg ni diskuterade viktuppgång tidigare. Jag har nog gått upp 6 kilo sen jag plussade och sist gick jag upp hemska 24 kilo. Nog för att det mesta var vatten på slutet pga order om att ta det lugnt och inte motionera, men ändå. Jag hoppas på att kunna stanna på lite rimligare antal kilon den här graviditeten, stannar det på 16 kilo upp är jag nöjd. JAg kan inte äta godis/sötsaker för då kommer illamåendet som ett paket på posten, men jag måste äta varannan till var tredje timme ungefär för att inte magen ska knorra alltför ljudligt.
Haft lite känningar av fogarna, det hade jag inte förrän på 1 veckas "övertid" förra graviditeten, så nog märks det av att kroppen känner igen vad som håller på att hända.
Jag anser, trots att m in förra graviditet var relativt enkel, att vara gravid är så långt ifrån ett välsignat tillstånd som man kan komma. Jag gillade det inte sist och är väl inte speciellt överväldigad den här gången heller. Visst är det mysigt att känna bebis någon gång, men mest av allt känns det som om min kropp inte är min längre. De är fjärrstyrd av någon alien som bestämmer allt från hur ofta jag ska äta, gå på toa, hur jag ska sova till vad jag kan stoppa i mig utan att må dåligt. Lång och seg väntan, men det man får när det är över är helt fantastiskt
Detta säger jag trots att det tog 14 månader innan jag fick sova mer än 1½ timme i sträck. De första 9 månaderna blev jag väckt runt var 20:e minut av min son och han sov aldrig längre än 30 minuter i sträck på dagtid. Misstänker att det kommer ut en till sån, med kolik och allt. Känns dock mer som att jag är beredd denna gången och förhoppningsvis tar inte hormonerna ut sin rätt lika hårt på humöret.
Applåder om nån har lyckats läsa hela vägen hit Ska försöka titta in med jämna mellanrum och se hur det går för er andra!
*KL*
Jag hoppar in i tråden, men är osäker på hur aktiv jag kommer att vara då jag har fullt upp med min snart 2½-åriga son, två märrar som ska föla inom de närmsta 2 månaderna och heltidsjobb på det.
Jag var på UL igår och fick bekräftat att det hittills ser ut som det ska med bebis i magen, så nu vågar jag erkänna att jag väntar min nummer två. Blev tillbakaflyttad 4 dagar från sista september till 4 oktober. Härmar den lille sin storebror så kommer den inte förrän 16 oktober
Just nu mår jag bra. Jag mådde illa i närmare 3 månader i början, sist mådde jag inte illa en dag. Ovanpå det den där extrema tröttheten som jag bara upplevt som gravid och självklart en superaktiv son, så jag är så glad att allt lugnat ner sig.
Förra gången syndes magen först i vecka 22-23, men redan nu är det uppenbart att jag är gravid, svårt att dölja ens med större kläder.
Jag såg ni diskuterade viktuppgång tidigare. Jag har nog gått upp 6 kilo sen jag plussade och sist gick jag upp hemska 24 kilo. Nog för att det mesta var vatten på slutet pga order om att ta det lugnt och inte motionera, men ändå. Jag hoppas på att kunna stanna på lite rimligare antal kilon den här graviditeten, stannar det på 16 kilo upp är jag nöjd. JAg kan inte äta godis/sötsaker för då kommer illamåendet som ett paket på posten, men jag måste äta varannan till var tredje timme ungefär för att inte magen ska knorra alltför ljudligt.
Haft lite känningar av fogarna, det hade jag inte förrän på 1 veckas "övertid" förra graviditeten, så nog märks det av att kroppen känner igen vad som håller på att hända.
Jag anser, trots att m in förra graviditet var relativt enkel, att vara gravid är så långt ifrån ett välsignat tillstånd som man kan komma. Jag gillade det inte sist och är väl inte speciellt överväldigad den här gången heller. Visst är det mysigt att känna bebis någon gång, men mest av allt känns det som om min kropp inte är min längre. De är fjärrstyrd av någon alien som bestämmer allt från hur ofta jag ska äta, gå på toa, hur jag ska sova till vad jag kan stoppa i mig utan att må dåligt. Lång och seg väntan, men det man får när det är över är helt fantastiskt
Detta säger jag trots att det tog 14 månader innan jag fick sova mer än 1½ timme i sträck. De första 9 månaderna blev jag väckt runt var 20:e minut av min son och han sov aldrig längre än 30 minuter i sträck på dagtid. Misstänker att det kommer ut en till sån, med kolik och allt. Känns dock mer som att jag är beredd denna gången och förhoppningsvis tar inte hormonerna ut sin rätt lika hårt på humöret.
Applåder om nån har lyckats läsa hela vägen hit
Ska försöka titta in med jämna mellanrum och se hur det går för er andra!
