Praeterea
Trådstartare
Kan vi prata lite om hormoner som preventivmedel?
Jag vet att det har varit uppe här tidigare och jag har läst och sett att det finns lite olika erfarenheter. Jag ska såklart också prata med BM också, men jag vill gärna få lite input och hjälp att sortera mina tankar innan.
Jag har sedan ett par månader tillbaka en hormonspiral, Kyleena. När jag pratade med BM lät det väldigt bra, ett smidigt preventivmedel som funkar länge, som inte borde ha så mycket övrig påverkan och förhoppningsvis kan jag bli blödningsfri framöver.
Såhär långt blöder jag konstant. Inga stora mängder, men lite hela tiden. Jag har nog haft ett par-tre blödningsfria dagar sen midsommar. Det är ok, jag kan leva med det om det stabiliserar sig om ett tag. Innan jag satte in spiralen hade jag en rätt oregelbunden menscykel som jag hoppades på att spiralen skulle styra upp, och visst det här är ju en variant på att vara stabil...
Men mitt övriga mående. Innan jag satte in spiralen hade jag energi och kärlek för tolv, jag kände att allt var möjligt. Jag älskade livet, njöt varje dag och dansade fram på en regnbåge. Typ.
Jämfört med nu. Nedstämd, avtrubbade känslor, låg energi. Visst, det svänger och det finns bättre dagar. Just idag är en bättre dag, då jag minns hur det känns att leva. Men alldeles för många dagar är jämngrå där jag tar avstånd från allt och alla och jag tänker att det nog är bäst att vara ensam, bli vid min läst och acceptera att det är såhär livet blev. Det är inte särskilt roligt och inte helt optimalt för mina relationer, som har fått ta en del smällar de här veckorna. Som jag lite frustrerat utbrast till en vän: Ja, jag förstår att hormonspiral räknas som ett effektivt preventivmedel. Man har ju ingen lust att ligga och dessutom avslutar man sina relationer!
Jag vet att det inte har gått så lång tid, men hur länge måste jag vänta? Och finns det något som säger att det kommer bli bättre?
Jag kan ju inte heller veta säkert att det är just hormonerna som påverkar mig eller om det är livet i övrigt som just nu är nere i en svacka. Men jag känner igen tankar och synen på livet från när jag åt p-piller för några år sedan och jag upplever att förändringen kom när spiralen sattes in.
Jag vet att det bara är jag som kan bestämma om det är värt att fortsätta eller inte, men jag är tacksam för erfarenheter och tankar. Någon som upplevde en strulig inledning, men där det sen blev bättre?
Jag vet att det har varit uppe här tidigare och jag har läst och sett att det finns lite olika erfarenheter. Jag ska såklart också prata med BM också, men jag vill gärna få lite input och hjälp att sortera mina tankar innan.
Jag har sedan ett par månader tillbaka en hormonspiral, Kyleena. När jag pratade med BM lät det väldigt bra, ett smidigt preventivmedel som funkar länge, som inte borde ha så mycket övrig påverkan och förhoppningsvis kan jag bli blödningsfri framöver.
Såhär långt blöder jag konstant. Inga stora mängder, men lite hela tiden. Jag har nog haft ett par-tre blödningsfria dagar sen midsommar. Det är ok, jag kan leva med det om det stabiliserar sig om ett tag. Innan jag satte in spiralen hade jag en rätt oregelbunden menscykel som jag hoppades på att spiralen skulle styra upp, och visst det här är ju en variant på att vara stabil...
Men mitt övriga mående. Innan jag satte in spiralen hade jag energi och kärlek för tolv, jag kände att allt var möjligt. Jag älskade livet, njöt varje dag och dansade fram på en regnbåge. Typ.
Jämfört med nu. Nedstämd, avtrubbade känslor, låg energi. Visst, det svänger och det finns bättre dagar. Just idag är en bättre dag, då jag minns hur det känns att leva. Men alldeles för många dagar är jämngrå där jag tar avstånd från allt och alla och jag tänker att det nog är bäst att vara ensam, bli vid min läst och acceptera att det är såhär livet blev. Det är inte särskilt roligt och inte helt optimalt för mina relationer, som har fått ta en del smällar de här veckorna. Som jag lite frustrerat utbrast till en vän: Ja, jag förstår att hormonspiral räknas som ett effektivt preventivmedel. Man har ju ingen lust att ligga och dessutom avslutar man sina relationer!
Jag vet att det inte har gått så lång tid, men hur länge måste jag vänta? Och finns det något som säger att det kommer bli bättre?
Jag kan ju inte heller veta säkert att det är just hormonerna som påverkar mig eller om det är livet i övrigt som just nu är nere i en svacka. Men jag känner igen tankar och synen på livet från när jag åt p-piller för några år sedan och jag upplever att förändringen kom när spiralen sattes in.
Jag vet att det bara är jag som kan bestämma om det är värt att fortsätta eller inte, men jag är tacksam för erfarenheter och tankar. Någon som upplevde en strulig inledning, men där det sen blev bättre?
