Höjd pensionsålder - jobbigt eller rimligt? (utbruten från Vad gör vi? Del CXCV)

[Lycan]

Fast är det inte "allmänt känt" att jobben utan krav på utbildning, så att säga fabriksjobb osv har minskat i antal? Förr var det lätt att gå ut 9an och få ett jobb och jobba sig vidare där, idag kräver alla jobb utbildning och få jobb är utan utbildning. Så himla många "fabriksjobb" finns det inte i dag som det fanns för 20 år sedan, 30 år sedan.

Samtidigt har eleverna det svårt i skolorna och går ut utan fullständiga gymnasiebetyg och ungdomsarbetslösheten har ökat rätt mycket under åren, det finns inga jobb de kan få så att säga.

Samtidigt är det konstigt nog så inåt helvete svårt att få tag på folk så att de anställda får vara underbemannade titt som tätt. Iallafall där jag jobbar. Har själv jobbat för 2 i mer eller mindre ett år tills jag för 3 veckor sedan klämde 3 fingrar i inmatningen till en hyvel med resultatet av multipla frakturer. Här är det inte direkt höga krav för att få jobba. Men skiftarbete, som det brukar vara på industrier, avskräcker nog ganska många.

 

[Enya]

Jag håller med dig. Jag tror att det är betydligt mer vanligt att vilja jobba än tvärtom!
Väldigt många sätter en stolthet i att arbeta, även om det sker med lönebidrag eller i en daglig verksamhet!

Jag förstår verkligen det! Ett arbete ger så mycket för känslan av samhörighet, självkänslan och ja, kunna njuta av livet? Gemenskap, glädje osv? Det är ju viktigt för att trivas med livet för alla!

Nu de två senaste gånger jag träffat min läkare har hon sagt att jag jobbar för mycket. Första gången svarade jag att jag jobbade bara 50% och då sa hon att många i min situation jobbar inte ens det. Jag vet att hon har rätt, det är kämpigt! Men vad är jag utan jobb? Jag gissar att 100% sjukersättning inte skulle vara svårt att få igenom, hon sjukskrev mig utan att blinka och jag fick besked av FK att jag fått sjukpenning utan vidare frågor. Men jobbet är viktigt.
Och jag hoppas att vi är fler som känner så än som hatar att jobba.

 

[Enya]

Samtidigt är det konstigt nog så inåt helvete svårt att få tag på folk så att de anställda får vara underbemannade titt som tätt. Iallafall där jag jobbar. Har själv jobbat för 2 i mer eller mindre ett år tills jag för 3 veckor sedan klämde 3 fingrar i inmatningen till en hyvel med resultatet av multipla frakturer. Här är det inte direkt höga krav för att få jobba. Men skiftarbete, som det brukar vara på industrier, avskräcker nog ganska många.

Sedan beror det ju på var fabrikerna ligger också.

 

[Lycan]

Sedan beror det ju på var fabrikerna ligger också.

Finns arbetslösa människor i norrland också..

 

[Mia_R]

Du slipper ju jobba heltid och får pengar ändå för den tid du inte jobbar.

Mår du bättre av att sparka på andra?

 

[hastflicka]

Hade jag kunnat hade jag jobbat 10-12 timmar om dygnet! Det finns många som hatar att jobba även om de klarar av det, jag klarar inte av det men älskar det.

Min arbetsförmåga ligger på 50% av det som räknas heltid för en normal person, men det är heltid för mig, det glöms ofta bort. Mina 50% arbete gör mig inte mindre trött och sliten än de som jobbar 100%, många gånger säkert mer, pga mina funktionsnedsättningar. Därav 50% sjukersättning så att jag åtminstone har en sk "heltidslön" och klarar mig ekonomiskt.

Jag kan inte ens forestalla mig hur trott jag skulle vara efter att ha jobbat 50% en dag med bara en av dina funktionsnedsattningar. Att varken se ordentligt eller hora ordentligt masta vara fruktansvart trottande.
Jag beundrar dig och din driv att bade jobba och ta hand om Spionen ... och se sa mycket tid och engergi du har lagt ner pa att han ska ma battre. All heder till dig!

 

[parellikusken]

Du slipper ju jobba heltid och får pengar ändå för den tid du inte jobbar.

Det där var lågt, riktigt lågt.

 

[LadyCovergirl]

Om man har börjat jobba direkt efter gymnasium så hinner det bli många år i arbete + ännu fler för varje gång pensionsåldern höjs. Men jag har svårt att se att vi är friskare bara för att vi lever längre. Är ju rätt så många skröpliga 70 åringar runt om i Sverige redan nu. Inte heller tror jag att förekomsten utav demenssjukdomar eller cancer kommer minska bland den äldre befolkningen.

Allt färre jobbar direkt efter gymnasiet. Många utbildar sig, gör lumpen, reser eller dylikt.
Är det verkligen fler krassliga 70-åringar nu jämfört med krassliga 65-åringar för säg 40 år sedan?

 

[Lycan]

Allt färre jobbar direkt efter gymnasiet. Många utbildar sig, gör lumpen, reser eller dylikt.
Är det verkligen fler krassliga 70-åringar nu jämfört med krassliga 65-åringar för säg 40 år sedan?

Ska försöka skriva något förståeligt trots att jag för tillfället dygnar.

Där hör jag nog till de fåtal som halkade in på en räkmacka in på mitt jobb innan jag ens var färdig med gymnasium och innan dess hann med att jobba varje lov och en del helger från 15 års ålder. Men möjligheten till jobb direkt efter gymnasium kanske skulle ha behövt vara större? Det är inte fel att jobba något/några år innan man pluggar vidare och få lite arbetslivserfarenhet och dessutom en fin buffert på bankkontot.

Är det färre skröpliga gamlingar idag? Kommer det verkligen vara färre i framtiden? Är det färre sjukskrivningar av utslitna människor än vad det var för 40 år sedan? Tyvärr kanske det beror på vart man bor men jag vet av ett gäng 40 åringar som är trasiga redan nu och de ska ju förväntas hålla många år till.. Hur kommer deras trasiga kropp vara om 25-30 år?

 

[Lycan]

Jag tänker också att man kanske inte behöver ha samma yrke hela livet. Väljer man ett tungt yrke får man ju också ta konsekvenserna av det, blir man sjuk och inte klarar av och jobba till pensionen finns sjukersättning. Det finns förtidspension/delpension, man kan gå ner i tid osv. Vi kan ju inte låta hela Sveriges befolkning gå i pension när de är 50 år för att det är då en del med tunga jobb känner sig utslitna- och så lever de flesta tills de är 85.

En på jobbet fyllde 76 nu i vår och gick som timanställning hos oss. Hon har sin krämpor förstås men jag trodde då inte hon var över 70 ens.

Frågan är hur många som fått välja sitt jobb och hur många som helt enkelt bara fått ta det som finns och gilla läget?

 

[Dentaku]

Ska försöka skriva något förståeligt trots att jag för tillfället dygnar.

Där hör jag nog till de fåtal som halkade in på en räkmacka in på mitt jobb innan jag ens var färdig med gymnasium och innan dess hann med att jobba varje lov och en del helger från 15 års ålder. Men möjligheten till jobb direkt efter gymnasium kanske skulle ha behövt vara större? Det är inte fel att jobba något/några år innan man pluggar vidare och få lite arbetslivserfarenhet och dessutom en fin buffert på bankkontot.

Är det färre skröpliga gamlingar idag? Kommer det verkligen vara färre i framtiden? Är det färre sjukskrivningar av utslitna människor än vad det var för 40 år sedan? Tyvärr kanske det beror på vart man bor men jag vet av ett gäng 40 åringar som är trasiga redan nu och de ska ju förväntas hålla många år till.. Hur kommer deras trasiga kropp vara om 25-30 år?

Jag tror absolut att det är bra om det finns möjlighet att jobba för de som vill ta en paus innan studier/inte vill plugga vidare alls. Det tror jag att det gör också, men man kan nog inte vara så kräsen med lön eller arbetsuppgifter.

Det är inte bara medellivslängden som ökat i Sverige, utan också antalet friska år vi lever. Men skröppliga gamlingar kommer vi inte undan förrän forskare lyckats hitta någon mirakelmedicin mot åldrande. Risken att man drabbas av någon ålderskrämpa ökar ju äldre man blir.
Jag vet också utslitna 40-åringar, men ännu fler pigga personer i spannet 70-80-årsåldern som är aktiva med hobbies, umgås med vänner, är ute och vandrar, reser runt i världen - och jobbar i större eller mindre utsträckning.

 

[Fetaost]

Anledningen till att pensionsåldern höjs är helt enkelt för att man måste göra det om vi ska ha kvar samma pensionssystem som nu. Vi lever allt längre och det är vanligt att man inte börjar jobba förrän i 25-årsålder, till skillnad från när många gick direkt ut i arbetslivet från gymnasiet.

2021 hade en svensk 65-årig kvinna i snitt en förväntad återstående livslängd på 22,1 år, varav 14,8 friska år. För en man var motsvarande siffror 19,6 år varav 14,5 friska. Det är alltså inte så att man generellt inte skulle hinna njuta av pensionen, även om detta förstås bara är genomsnitt.
Naturligtvis måste man se till att folk som inte klarar av att jobba mer inte behöver göra det, oavsett ålder. (Den första pensionsförsäkringen som infördes gjorde ju inte heller skillnad på de som fyllt 67 och de som inte kunde jobba på grund av invaliditet.)

Kan man inte så kan man inte. Men några måste jobba de där veckorna, månaderna, åren som behövs för att landet ska kunna ta hand om de som inte kan.

Ett problem är att det var arbetskraften kommer att finnas. Det är inte i vården de här 68-70 åringarna kommer att jobba. För den personalen är utsliten. Och några nya kommer inte heller. Men vi kommer ha en jäkla massa IT-tekniker och liknande.

 

[Otherside]

71 tycker jag är alldeles för länge - om man inte VILL jobba vidare, alltså. Även om man lever längre så ska ju det livet vara friskt och rörligt och ha en massa möjligheter som man kanske inte haft under arbetslivet. 65 är lagom, tycker jag.

 

[Dentaku]

Ett problem är att det var arbetskraften kommer att finnas. Det är inte i vården de här 68-70 åringarna kommer att jobba. För den personalen är utsliten. Och några nya kommer inte heller. Men vi kommer ha en jäkla massa IT-tekniker och liknande.

Jag tror(eller hoppas) visserligen att de fysiskt krävande momenten för vårdpersonal kommer att försvinna i allt större utsträckning. Vad gäller jobb inom vården utan tyngre moment är det redan idag inte helt ovanligt att läkare fortsätter arbeta efter pensionsåldern och det händer även att sjuksköterskor gör det.
Vårdjobb får inte vara detsamma som att kroppen slits ut, då är det där felet ligger.

 

[Fetaost]

Jag tror(eller hoppas) visserligen att de fysiskt krävande momenten för vårdpersonal kommer att försvinna i allt större utsträckning. Vad gäller jobb inom vården utan tyngre moment är det redan idag inte helt ovanligt att läkare fortsätter arbeta efter pensionsåldern och det händer även att sjuksköterskor gör det.
Vårdjobb får inte vara detsamma som att kroppen slits ut, då är det där felet ligger.

Jobben är inte så fysiskt tunga längre. Det finns jättebra hjälpmedel. Men mentalt. Och med usla scheman. Och stress pga underbemanning som bara blir värre och värre. Det mentala kan inte ändras. Vi jobbar ju trots allt med mycket sjuka människor och möter många sorgliga livsöden.
Vi slits ut mentalt.
Ingen kollega har orkat jobba vidare efter 65. Och pensionen är usel trots ett helt yrkesliv.

 

[Dentaku]

Jobben är inte så fysiskt tunga längre. Det finns jättebra hjälpmedel. Men mentalt. Och med usla scheman. Och stress pga underbemanning som bara blir värre och värre. Det mentala kan inte ändras. Vi jobbar ju trots allt med mycket sjuka människor och möter många sorgliga livsöden.
Vi slits ut mentalt.
Ingen kollega har orkat jobba vidare efter 65. Och pensionen är usel trots ett helt yrkesliv.

Usla scheman och underbemanning är förstås också något som måste ändras. Det är ett akut problem som måste lösas oavsett framtida pensionsålder.

Det där med usel pension är ju något av knäckpunkten. För att vi ska kunna få pension på samma sätt som idag krävs en höjd pensionsålder. Alternativet är sänkta pensioner.

Men precis som nu ska ju inte sjuka och utslitna personer jobba. Och det kommer inte att krävas fler personer i vården i förhållande till befolkningsmängd bara för att vi lever längre. Däremot krävs krafttag för att göra vårdyrken mer attraktiva.

 

[hundtant]

@Nixehen Jag förstår vad du menar. "Jobba tills man dör" ska självklart inte tolkas bokstavligt, det betyder inte att man går hem från jobbet på fredagen och sen avlider natten till lördag. Vad det handlar om är att ha tillräckligt många vitala år kvar för att kunna göra allt det där man ofta tänkt att "det ska jag göra SEDAN". Och det kan vara väldigt olika förstås, allt från resa, skaffa hund, umgås med barnbarn, fjällvandra, träna, ägna sig åt kultur, jobba i trädgården, umgås med vänner, spela golf, gå språk- eller krokikurser - eller annat. Och den som nu tänker att jamen allt det där gör jag ju redan, trots att jag jobbar. Grattis er, men det är helt klart att ni inte upplevt hur orken faktiskt minskar med åldern. Och inte heller haft den där faktiska insikten om att livet är ändligt, snart är "sedan" passerat.

När jag var 35 hade jag kanske resonerat som många i tråden, som älskar sitt jobb, som har mer än tillräckligt med energi eller som tänker att jamen jag vet ändå inte hur gammal jag blir. Och jag älskade också mitt jobb, men det betyder inte att orken inte minskade, även den intellektuella kapaciteten gjorde det, hur lite jag än hade kunnat föreställa mig det som yngre.

Jag fick möjlighet att gå i pension innan de höjde lägsta möjliga ålder till 63. Och det är nog ett av mina bättre livsbeslut, det ledde till ett par stora livsförändringar som inte varit möjliga om jag fortfarande jobbat. Jag har, som de flesta jämnåriga, accelererande krämpor men de är ännu inte värre än att jag kan göra det mesta jag vill. Och framförallt: jag äger min tid. Efter många år i arbetslivet så tycker jag att alla förtjänar att få känna känslan av det. Att vara tvingad att jobba till bortåt 70, jag kan inte ens föreställa mig det. Det skulle framstå för mig som att "jobba tills man dör".

 

[Enya]

Frågan är hur många som fått välja sitt jobb och hur många som helt enkelt bara fått ta det som finns och gilla läget?

Många får ta det som finns helt klart. Men betyder det att man ska fortsätta med det hela livet? Kan man inte utvecklas och utbildas och välja ett annat efter ett tag? Lite som en cirkel, gå vidare från det tunga och låta yngre ta vid där så de kan jobba upp sig lite innan de väljer något de vill göra?

Att stanna på ett tungt jobb är trots allt ofta ett slags val man gör, vi har ju goda möjligheter för att utbilda oss om man vill när man jobbat tungt några år. alla jobb har sina mentala och fysiska konsekvenser, tyvärr vissa mer än andra. Det blir å andra sidan svårt att bestämma pensionsålder efter några som valt att jobba tungt hela livet och är slut vid 50.

 

[pajaztar]

Alltså, jag tror att de allra flesta vill känna att de hör hemma i något sammanhang och gör nytta (vilket ju går att uppnå även utanför lönearbetets ramar). Problemet är ju att arbetslivet oftast är FÖR slitigt, psykiskt eller fysiskt eller både och. Det är oerhört privilegierat att känna att man älskar sitt jobb och skulle göra det även utan lön. Därför tycker jag att vi borde jobba (hehe) för att göra arbetslivet roligare och tillräckligt lönsamt så att man känner att det är värt det! Livet ska väl ändå inte bara vara plikt? Därav min ÖNSKAN att heltid = max 24h/vecka och GIVETVIS med goda förutsättningar som tillräcklig bemanning, skyddsutrustning, schyssta scheman och löner som går att leva på. Och älskar man att jobba så himla mycket så kan man väl få ha flera jobb eller företag vid sidan om eller något? Förstår inte varför inte det lobbas mer för kortare arbetsveckor från politiskt håll.

 

[Raderad medlem 68338]

Många får ta det som finns helt klart. Men betyder det att man ska fortsätta med det hela livet? Kan man inte utvecklas och utbildas och välja ett annat efter ett tag? Lite som en cirkel, gå vidare från det tunga och låta yngre ta vid där så de kan jobba upp sig lite innan de väljer något de vill göra?

Att stanna på ett tungt jobb är trots allt ofta ett slags val man gör, vi har ju goda möjligheter för att utbilda oss om man vill när man jobbat tungt några år. alla jobb har sina mentala och fysiska konsekvenser, tyvärr vissa mer än andra. Det blir å andra sidan svårt att bestämma pensionsålder efter några som valt att jobba tungt hela livet och är slut vid 50.

Samtidigt är det långt ifrån så enkelt som att man går en tex akademisk utbildning och därefter går direkt till jobb inom det man utbildat sig inom. Vägen är sällan så rakt utstakad. Väldigt många akademiker är arbetslösa eller "hankar sig fram". Många arbetar inte inom det fält de är utbildade, samt att många akademiker har "brödjobb" tex inom vård/omsorg, som personlig assistent eller inom serviceyrken.