Hjälp!

[Lovisaleonora]

För jag tog mig inte där ifrån för att hamna ur askan i elden. Jag var i elden. Jag vill att den rationella rösten ska höras tydligare. För jag är inte suicid! Jag vill verkligen inte dö. Alls! Damn, jag har ju ett kalas att planera liksom.

Andas dig igenom. Min erfarenhet är att de där dalarna blir grundare och grundare, när du hittar ett sätt att tackla dem. För egen del är det att erkänna dem, acceptera dem, ta det lugnt, prata med hjärnan och känslorna och härda ut. Inte stressa, pressa eller få panik. Det är en del av tillfrisknandet. Inte den roligaste delen, men även detta är en bit av vägen.

 

[nickan1]

Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det här inlägget. Jag har börjat på det flera gånger men raderat det. Det beror inte på att jag inte tror att ni fantastiska här inne inte skulle bry er eller så utan att jag inte vill erkänna för mig själv vad som händer med/i mig.

Jag har haft ett par veckor där jag har varit bumpo som bumpo var innan Kukaset. Jag var mitt gamla, sarkastiska, bubbliga, coola, fnittriga, glada, känsliga, sårbara, bokmaliga, energiska, ambitiösa, sociala, påhittiga och rätt fantastiska jag. Men de senaste dagarna har allt det där sakta frätts bort och kvar finns den självhatande, bittra, ångestdrivna, rädda och trasiga bumpo. Den som inte kan sova, som inte kan öppna sig och som knappt vill gå till konsum för att köpa cig.

Jag ser hur resten av mitt liv bara blir en grå sörja av brustna drömmar och förstörda chanser. Hur jag kommer att dö ensam, oälskad och saknad av ingen.

Jag vill inte dö. Verkligen inte! Men tankarna om att det kanske hade varit bättre för mig om Kukaset dödat mig har kommit. Att de tankarna har kommit skrämmer mig som faan. För jag tog mig inte där ifrån för att hamna ur askan i elden. Jag var i elden. Jag vill att den rationella rösten ska höras tydligare. För jag är inte suicid! Jag vill verkligen inte dö. Alls! Damn, jag har ju ett kalas att planera liksom.

Det du känner nu är inget konstigt alls. Det går inte att hinna reparera allt på så här kort tid utan det tar tid, måste få ta tid. Du kommer att må bra och bubbla igen. Det kan vara svårt att ha det tålamodet för ingen vill väl må dåligt det är ju rätt självklart. Men processen tar tid och livet i allmänhet är en berg- och dalbana. Just nu har du en uppförsbacke men rätt vad det är du uppe på toppen igen. Tro mig jag vet detta på olika sätt även om det kan vara svårt att tro för dig just nu där du är nu. Hur går det har du fått någon hjälp än med samtal o.s.v.? Det är helt nödvändigt för att du ska orka med processen i längden. Massa kramar på dig allra finaste bumpo du är en människa värd att leva och värd att må bra. Det han gjorde mot dig var sjukt och fel och han tog sig rättigheter han inte hade glöm aldrig det. Planera kalaset nu och du har nått ytterligare ett steg på vägen!

 

[bumpo]

Jag har inte skrivit förr, men läst allt det du klarat och skrivit. Det är ok att inte må fantastiskt hela tiden. Det är ok att känna sig som skit också (för du vet ju att det inte är sant). Jag tycker att det är helt fantastiskt att du öht har orkat vara dig själv ett tag. Landa lite, och ta hand om dig (och var snäll mot dig själv). Snart kommer orken och livet igen, kanske inte i morgon eller dan efter det, men snart! Kram!

Tack! På riktigt tack för de snälla orden. Jag håller för tillfället på att sortera upp spillrorna från livet innan honom och det är tungt, så fruktansvärt tungt. Även om jag rent objektivt mådde rätt kasst då så var mitt liv så jävla bra. Jag älskade mitt jobb, jag hade äntligen fått tillträde och ordning på lägenheten efter en vända hos föräldrarna efter en separation tidigare det året. Nu, på grund av ett jävla psykfall, sitter jag i en totalt värdelös sits som jag just nu inte ser någon utväg ur. Hur jag än vänder på saken så är det enorma hinder för att ens kunna närma mig den utgångspunkt jag hade då.

Jag vet att jag faktiskt inte har skuld i vad som hände men jag får ändå leva med konsekvenserna av det på så många fler sätt än bara de fysiska och psykiska menen. Det suger verkligen kraft och energi att hantera. Kraft och energi jag skulle behöva till att läka.

 

[bumpo]

Nej, du är inte suicidal. Du har haft några fina veckor och nu rasade du ner igen. Det är smärtsamt men det är nog inte så konstigt, det är trots allt nyss du blev fri.

Men du kommer att få nya bubbelperioder, så rasar det kanske igen, men så blir bubblen längre och längre och rasen kortare och kortare ... Kämpa på! Du har gjort ett strålande jobb hittills.

Det är fem månader och 11 dagar sen jag flydde. Det är faktiskt inte ens ett halvår. Fem månader är ju faktiskt bara en halv graviditet, det tar liksom längre tid att tillverka en ny liten människa så det är kanske inte konstigt att jag inte är helt på banan än. Men tålamod år inte min starka sida och jag har ett helt liv av vana att sparka på mig själv när jag inte är nöjd med mina egna prestationer.

Även om det kanske inte framkommit så tydligt så är jag extremt glad över att jag faktiskt var jag, bara jag, under de här veckorna. Visst har det som hänt funnits med och stundtals påverkat men inte på ett sätt som varit personlighetsändrande som det är nu. Det kommer ju att vara en del av mig, av min historia men det kommer inte vara det som definierar mig. Det kommer jag aldrig någonsin tillåta det att bli och jag har inte heller låtit det göra det hittills. Eller jo, under förundersökningen och rättsprocessen men det var rätt svårt att undvika.

 

[mandalaki]

Det är fem månader och 11 dagar sen jag flydde. Det är faktiskt inte ens ett halvår. Fem månader är ju faktiskt bara en halv graviditet, det tar liksom längre tid att tillverka en ny liten människa så det är kanske inte konstigt att jag inte är helt på banan än. Men tålamod år inte min starka sida och jag har ett helt liv av vana att sparka på mig själv när jag inte är nöjd med mina egna prestationer.

Även om det kanske inte framkommit så tydligt så är jag extremt glad över att jag faktiskt var jag, bara jag, under de här veckorna. Visst har det som hänt funnits med och stundtals påverkat men inte på ett sätt som varit personlighetsändrande som det är nu. Det kommer ju att vara en del av mig, av min historia men det kommer inte vara det som definierar mig. Det kommer jag aldrig någonsin tillåta det att bli och jag har inte heller låtit det göra det hittills. Eller jo, under förundersökningen och rättsprocessen men det var rätt svårt att undvika.

Bra liknelse. Om en halv graviditet till är den nya människan klar

Ditt sista stycke är superklokt. Jag tycker faktiskt att du är en stjärna.

 

[bumpo]

Såna dagar kommer och man blir alltid lika besviken.
När det är bra så vill man ju fortsätta må bra och bara glömma bort allt det jobbiga.
Det kommer gå upp och ner. Men det kommer bli bättre hela tiden.

Tillåt dig att vara i den där skitkänslan.
När du tillåter dig själv det kan du också släppa den efter hand.
Ibland kan det hjälpa med vid behovs medicin för att bryta destruktiva tankar.
Gör någonting som du vet är bra för dig själv.

Har du börjat på någon slags "rehabilitering" på öppenpsyk ännu?

Jag vill faktiskt inte glömma men jag vill att det ska sluta vara ett öppet varigt sår. För det är så jag ser det: som ett öppet varigt sår. Jag har egentligen inget emot att det är öppet, jag vet ju att det egentligen har gått en yttepyttekort tid egentligen. Men jag vill att det ska sluta vara, varet är alltså självhatet, ångesten, isolationen, orkeslösheten, maktlösheten och depressionen.

Jag har haft svårt att låta mig vara i känslan eftersom jag fattar hur mycket det gjort för de runt mig att jag mått såpass bra dom jag gjort. Så när hag nu rasar så blir det dubbelt svårt eftersom jag inte bara behöver hantera mina egna tankar/känslor utan också tvingar de runt mig in i mitt kaos igen. Vilket i sig är en fullkomligt ologisk känsla eftersom de är smarta nog att fatta att jag inte blir bra på ett halvår. Och det gör att jag mår skit för att jag 'tror så illa' om dem.

Jag gör faktiskt en massa som är bra för mig men som iofs är tungt i stunden. Men nu jävlar ska jag sluta känna mig som en gäst i mitt eget hem.

Nja, vi har diskuterat det men semestrar, visst motstånd från deras sida och viss envishet från min gör att det står och stampar lite just nu.

 

[bumpo]

Andas dig igenom. Min erfarenhet är att de där dalarna blir grundare och grundare, när du hittar ett sätt att tackla dem. För egen del är det att erkänna dem, acceptera dem, ta det lugnt, prata med hjärnan och känslorna och härda ut. Inte stressa, pressa eller få panik. Det är en del av tillfrisknandet. Inte den roligaste delen, men även detta är en bit av vägen.

Jag vill inte andas. Eller jo det vill jag men helst vill jag åka ner till Västervik och stövla, läs trippa på skyhöga klackar, in på anstalten med ett basebollträ och slå halvt ihjäl honom.

Jag antar att även det är en del i vägen tillbaks men jag hatar honom för att han har fått mig som alltid trott på icke-våld att tro på öga för öga-tand för tand.

 

[Raderad medlem 6459]

@bumpo Men det är helt normalt att gå från att tro på icke-våld till att vilja slå ihjäl någon. Jag gick ett helt år och kunde bara somna om jag fantiserade om att tortera en viss person till döds.

Men det går över och till slut kan man släppa det mer och mer.

 

[bumpo]

Det du känner nu är inget konstigt alls. Det går inte att hinna reparera allt på så här kort tid utan det tar tid, måste få ta tid. Du kommer att må bra och bubbla igen. Det kan vara svårt att ha det tålamodet för ingen vill väl må dåligt det är ju rätt självklart. Men processen tar tid och livet i allmänhet är en berg- och dalbana. Just nu har du en uppförsbacke men rätt vad det är du uppe på toppen igen. Tro mig jag vet detta på olika sätt även om det kan vara svårt att tro för dig just nu där du är nu. Hur går det har du fått någon hjälp än med samtal o.s.v.? Det är helt nödvändigt för att du ska orka med processen i längden. Massa kramar på dig allra finaste bumpo du är en människa värd att leva och värd att må bra. Det han gjorde mot dig var sjukt och fel och han tog sig rättigheter han inte hade glöm aldrig det. Planera kalaset nu och du har nått ytterligare ett steg på vägen!

Toppen känns bara så otroligt avlägsen just nu. Mest för att jag bara ser den slutgiltiga toppen och inte deltopparna. Jag ser bara allt det där som inte blev, jag är snart 31, och är allt annat än det jag trodde att jag ville vara/skulle vara när jag var 31. Det som jag trots allt var väldigt nära att uppnå trots vissa bakslag innan Kukaset. Jag antar att det är en lite försenad 30års kris också.

Det är i rullning i alla fall. Så något händer på den fronten.

Att det är han som har hela skulden och är den som gjort fel finns faktiskt inga som helst tvivel om hos mig. Men att faktiskt på riktigt fatta vad han har gjort är svårt trots att jag genomlevde det.

Jag planerar för fullt. Tårtor är viktiga grejer ju. Inget en kan ta lätt på alls.

 

[bumpo]

Bra liknelse. Om en halv graviditet till är den nya människan klar

Ditt sista stycke är superklokt. Jag tycker faktiskt att du är en stjärna.

Nu är det livsdugligt iaf om vi ska fortsätta liknelsen. Känns rätt bra att tänka så faktiskt.

Men tack! Jag försöker att vara så positiv jag kan trots allt..

 

[bumpo]

@bumpo Men det är helt normalt att gå från att tro på icke-våld till att vilja slå ihjäl någon. Jag gick ett helt år och kunde bara somna om jag fantiserade om att tortera en viss person till döds.

Men det går över och till slut kan man släppa det mer och mer.

Hur gärna jag än vill slå honom med ett basebollträ så är han inte värd att skita ner sig så för. Jag, till skillnad från honom, har ett samvete och skulle inte kunna leva med mig själv om jag gjorde så mot någon. Inte ens honom som gjort mig så illa. Men mina hämndtankar är så ljuva och så grymma. Jag antar att det är en del i att återta kontrollen över mitt liv.

 

[Kilauea]

Att du orkar skriva här och berätta hur du känner tror jag är väldigt viktigt och bra. Det betyder ju att du vet vem du vill vara (glada bumpo), även om du halkat ner i mörkret lite igen. Värre hade det varit om du bara gett upp.
Stor styrkekram till dig. Det kommer komma fler dalar, men rätt vad det är kommer du inse att du befinner dig på toppen igen.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag antar att det är en del i att återta kontrollen över

Ja, fullkomligt naturligt som sagt.

 

[bumpo]

Att du orkar skriva här och berätta hur du känner tror jag är väldigt viktigt och bra. Det betyder ju att du vet vem du vill vara (glada bumpo), även om du halkat ner i mörkret lite igen. Värre hade det varit om du bara gett upp.
Stor styrkekram till dig. Det kommer komma fler dalar, men rätt vad det är kommer du inse att du befinner dig på toppen igen.

Jo, det är nog ett tecken på att jag vill uppåt, framåt. Det är, och har hela tiden varit, det enda alternativet. Annars hade han lika gärna kunnat fått döda mig. För kunde jag ta mig därifrån så ska jag jävlar i mig ta tillbaka mitt liv på alla sätt. Han ska inte få vinna. Inte på minsta lilla mikroskopiska sätt.

 

[bumpo]

Ja, fullkomligt naturligt som sagt.

Jag lärde mig ju av ett proffs... i mina tankar har han fått smaka på sin egen medicin. Bland annat.

 

[Vallmo]

Jag vill faktiskt inte glömma men jag vill att det ska sluta vara ett öppet varigt sår. För det är så jag ser det: som ett öppet varigt sår. Jag har egentligen inget emot att det är öppet, jag vet ju att det egentligen har gått en yttepyttekort tid egentligen. Men jag vill att det ska sluta vara, varet är alltså självhatet, ångesten, isolationen, orkeslösheten, maktlösheten och depressionen.

Jag har haft svårt att låta mig vara i känslan eftersom jag fattar hur mycket det gjort för de runt mig att jag mått såpass bra dom jag gjort. Så när hag nu rasar så blir det dubbelt svårt eftersom jag inte bara behöver hantera mina egna tankar/känslor utan också tvingar de runt mig in i mitt kaos igen. Vilket i sig är en fullkomligt ologisk känsla eftersom de är smarta nog att fatta att jag inte blir bra på ett halvår. Och det gör att jag mår skit för att jag 'tror så illa' om dem.

Jag gör faktiskt en massa som är bra för mig men som iofs är tungt i stunden. Men nu jävlar ska jag sluta känna mig som en gäst i mitt eget hem.

Nja, vi har diskuterat det men semestrar, visst motstånd från deras sida och viss envishet från min gör att det står och stampar lite just nu.

Jag menade nog inte glömma utan mer att kunna bära det med sig utan att det drar ner dig tillbaka dit igen. Svårt att förklara, så stort plus till dig om du fattar vad jag försöker säga med min virriga förklaring.

Jag förstår att du inte vill vara till last för dina närmaste.
Det säger verkligen något om dig som person och det är en person som är empatisk och tänker på andra.
Men jag tror att alla runt dig har förståelse och inte förväntar sig att du ska vara tip-top. Herregud, du har ju gått igenom sånt som bara förekommer i riktigt läskiga filmer och dylikt.
Under alla mina arbetsår på psyk har jag aldrig varit med om någon som blivit misshandlad så brutalt som du.

Jag måste säga att jag tycker det är konstigt att du inte är mer högprioriterad på psyk där du bor. Med tanke på vad du utsattes för.
Men jag hoppas verkligen att du får den hjälp du behöver och lite till framöver.
Hittills är det du som har gjort det största jobbet och det ska du vara jäkligt stolt över.
Glöm aldrig det!

 

[Lovisaleonora]

Hur gärna jag än vill slå honom med ett basebollträ så är han inte värd att skita ner sig så för.

Precis så. Han har ju inte förändrat den du är i själ och hjärta. Han har gjort allt som stod i hans makt att bända sönder dig (bokstavligen och bildligt) och du står fortfarande på dina ben, starkare än tidigare. Han har dessutom tvingat dig att verkligen se vem du är (det visar sig att du INTE är någon som faller till föga för den fysiska hämnden) och jag tror du tycker om det du ser. Du ser den du var, och den du vill tillbaka till att vara. Men den versionen av dig kommer vara starkare för hon känner sig bättre, vet hur hon hanterar knivseggen man balanserar på i livet.

Jag brukar tänka att jag avslutar ett kapitel i livet. Ibland tänker jag t o m att kapitlen är som liv i livet. Jag avslutar ett liv och går över till nästa. Det ger mig en form av avslut. Men jag kan alltid gå tillbaka och läsa om. Precis som med böcker hittar jag då andra nyanser, nya infallsvinklar. Men det som har hänt kan inte skada mig (fysiskt) i det här livet/kapitlet. Jag blir starkare av att känna min historia och låta den ligga till grund i mina framtida beslut.

 

[nickan1]

Toppen känns bara så otroligt avlägsen just nu. Mest för att jag bara ser den slutgiltiga toppen och inte deltopparna. Jag ser bara allt det där som inte blev, jag är snart 31, och är allt annat än det jag trodde att jag ville vara/skulle vara när jag var 31. Det som jag trots allt var väldigt nära att uppnå trots vissa bakslag innan Kukaset. Jag antar att det är en lite försenad 30års kris också.

Det är i rullning i alla fall. Så något händer på den fronten.

Att det är han som har hela skulden och är den som gjort fel finns faktiskt inga som helst tvivel om hos mig. Men att faktiskt på riktigt fatta vad han har gjort är svårt trots att jag genomlevde det.

Jag planerar för fullt. Tårtor är viktiga grejer ju. Inget en kan ta lätt på alls.

Förstår dig och du har all rätt att känna som du gör. Såklart du får vara förbannad, arg och ledsen över din situation. Delmål eller deltoppar kan hjälpa till otroligt mycket. Nej tårtor är ju viktiga grejer håller helt med. Det kan inte tas lätt på en så viktig uppgift du har framför dig. Skönt att det är i rullning.

 

[bumpo]

Jag menade nog inte glömma utan mer att kunna bära det med sig utan att det drar ner dig tillbaka dit igen. Svårt att förklara, så stort plus till dig om du fattar vad jag försöker säga med min virriga förklaring.

Jag förstår att du inte vill vara till last för dina närmaste.
Det säger verkligen något om dig som person och det är en person som är empatisk och tänker på andra.
Men jag tror att alla runt dig har förståelse och inte förväntar sig att du ska vara tip-top. Herregud, du har ju gått igenom sånt som bara förekommer i riktigt läskiga filmer och dylikt.
Under alla mina arbetsår på psyk har jag aldrig varit med om någon som blivit misshandlad så brutalt som du.

Jag måste säga att jag tycker det är konstigt att du inte är mer högprioriterad på psyk där du bor. Med tanke på vad du utsattes för.
Men jag hoppas verkligen att du får den hjälp du behöver och lite till framöver.
Hittills är det du som har gjort det största jobbet och det ska du vara jäkligt stolt över.
Glöm aldrig det!

Okej, då är jag med på hur du menar. Tror jag. Jag vill ju inte hamna på botten så fort jag blir påmind om honon eller det som var. Eller när det blir för mycket påminnelser i alla fall.

Visst är det ett tecken på hur jag är som person ja, men det är också kontraproduktivt eftersom det leder till att jag inte talar om hur jag mår och pressar mig längre och hårdare än jag egentligen borde för att inte krascha mer än nödvändigt. Jag måste bli bättre på att sätta mig själv först. Eller i alla fall prioritera mitt mående högre än jag gör. Men det är svårt att bryta livslånga vanor. Tyvärr.

Jag har svårt att se det brutala i det, eller rent objektivt kan jag nog det, men det var ju min verklighet, min vardag. Det är på något sätt svårt att på riktigt greppa hur illa det faktiskt var. Känslomässigt kan jag nog inte göra det på länge intelektuellt så är det typ fortfarande inte jag som varit utsatt för det. Kanske för att jag har den distansen till det som psyk inte riktigt fått med sig exakt hur illa det faktiskt på riktigt var? För att jag inte kan ta det till mig?

Jag är faktiskt både imponerad och stolt över hur långt jag faktiskt har kommit på relativt kort tid. Krasst sett hade jag kunnat ligga helt apatisk...

 

[bumpo]

Precis så. Han har ju inte förändrat den du är i själ och hjärta. Han har gjort allt som stod i hans makt att bända sönder dig (bokstavligen och bildligt) och du står fortfarande på dina ben, starkare än tidigare. Han har dessutom tvingat dig att verkligen se vem du är (det visar sig att du INTE är någon som faller till föga för den fysiska hämnden) och jag tror du tycker om det du ser. Du ser den du var, och den du vill tillbaka till att vara. Men den versionen av dig kommer vara starkare för hon känner sig bättre, vet hur hon hanterar knivseggen man balanserar på i livet.

Jag brukar tänka att jag avslutar ett kapitel i livet. Ibland tänker jag t o m att kapitlen är som liv i livet. Jag avslutar ett liv och går över till nästa. Det ger mig en form av avslut. Men jag kan alltid gå tillbaka och läsa om. Precis som med böcker hittar jag då andra nyanser, nya infallsvinklar. Men det som har hänt kan inte skada mig (fysiskt) i det här livet/kapitlet. Jag blir starkare av att känna min historia och låta den ligga till grund i mina framtida beslut.

Han har faktiskt inte det. Hur mycket han försökte med fysiskt och psykiskt våld, kontroll över allt, droger och gud vet allt egentligen så klarade han inte av att döda det som är jag. Jag har fortfarande samma starka sociala engagemang, samma värderingar, samma driv, samma pet peeves, samma saker som gör mig vansinnigt lycklig och vansinnigt arg. Jag kompromissade inte med det då, och kommer inte göra det nu heller. Han må ha ärrat min kropp och min själ men han har inte förändrat mig. Goddamnit jag tror inte att alla män är svin eller ens merparten av alla män. Däremot har alla män ett ansvar, men det har alla kvinnor också.

Jag ska fundera lite mer på det du skrev i det andra stycket. Men det känns spontant väldigt rimligt.