HJÄLP min man är en samlare

[Badger]

Det kan ju också vara så att man faktiskt tycker om det för egen del också.
Jag gillar huset massor vilket naturligtvis underlättar.
Huset som vi bodde i förut, som jag äger, trivdes jag aldrig riktigt med.
Trots det så äger jag det fortfarande.
Men det bor andra i det.
Och de verkar att trivas.

Jag skulle älska det men det är ju jag (är uppvuxen i gamla möbler som inte får slängas tyvärr dock inte stående i fina hus.).

Tänkte mig mer försöka sätta mig in i om jag vore tvungen att flytta in i ngt som jag inte definitivt älskade tex rent vitt och fräscht på solsidan i Stockholm. Man bara, jaja, det går ju att sitta i den här soffan också, så länge det är någorlunda genomtänkt. Det finns ju folk som inte gillar gamla möbler.

 

[Petruska]

Hm hur menar du då? Jag tänker mig att båda är ungefär lika handikappade av traditionen när det gäller heminredning. I samma ögonblick som den först boende tycker att man kan börja riva ut saker så får ju den andra bestämma med. Det är ju bara i beslutet-låta det vara, som båda två lyder gamla döda farmor.

När det gäller pengar och barnens skolgång och jobbtider osv har det ju inget med huset heller att göra. Huset är ju mest ett ställe där man larvar runt.

Den ena parten är handikappad av sin familjetradition. Den situationen har jag svårt att föreställa mig för egen del. Den andra parten är handikappad av sin partners familjetradition. Det innebär en brist på jämbördighet som jag inte vill leva med.

 

[Inte_Ung]

Tänkte mig mer försöka sätta mig in i om jag vore tvungen att flytta in i ngt som jag inte definitivt älskade tex rent vitt och fräscht på solsidan i Stockholm.

Jag tror att man nog måste vara på någon sorts samma våglängd vad gäller livet och boendet för att få ihop ett längre förhållande.
Jag är visserligen oerhört anpassningsbar vad gäller boende och stil.
Men det är ju också en egenskap.
Jag uttrycker inte min identitet med vare sig mitt hem, mina kläder eller mina saker.

 

[Hyacinth]

Nej, okej.

Jag skulle till det yttersta undvika den situationen, men det är klart att det går att förstå att det där utrymmet saknas.

De varianter av temat man ser omkring sig, inklusive här på buke, berättar dock entydigt för mig att det inte är min grej. Jag kan inte leva med att välja traditionen framför hur förhållandet och det gemensamma livet struktureras. En gård sedan generationer tillbaka vore för mig ett starkt argument mot att flytta ihop.

Håller med.


Tilläggas ska att de flesta som bor på dylika ställen har privata utrymmen som de inreder med vad tusan de vill. Exempelvis Ikea eller svenskt tenn.
Få bor till fullo i 1600-tals rustade rum, eftersom det är sjukt opraktiskt.
Att drälla vin på en Haupt-byrå skulle kännas sådär.

 

[Inte_Ung]

Den ena parten är handikappad av sin familjetradition.

Det är inte ett handikapp utan en egenskap.
Det har många fördelar också.
De överskuggar nackdelarna så mycket att man nästan inte ser dem.
Att ha starka rötter på en plats är en fördel på många vis.

 

[Inte_Ung]

Tilläggas ska att de flesta som bor på dylika ställen har privata utrymmen som de inreder med vad tusan de vill.

Teakmöbler från 40-talet i mitt fall.
Som tur var fanns det massor av sådant i huset när vi flyttade in, det var rena eldoradot för mig.
Och så är vi tillbaka på det där med att ha plats.
Jag sitter inte i salongen just nu.
Men sambon har sin datorhall NOC-style bland rokoko-möblerna.
Det är litet läckert faktiskt.

 

[Petruska]

Håller med.


Tilläggas ska att de flesta som bor på dylika ställen har privata utrymmen som de inreder med vad tusan de vill. Exempelvis Ikea eller svenskt tenn.
Få bor till fullo i 1600-tals rustade rum, eftersom det är sjukt opraktiskt.
Att drälla vin på en Haupt-byrå skulle kännas sådär.

En mycket mer trolig och sannolik variant av exemplet är ju snarare en (häst)gård som gått i familjen i generationer, utan minsta Haupt-byrå eller annat. Det är bara det att ägarfamiljen ser sig som sammanlänkad med gården, också när den är liten, obekväm, ocentralt belägen och olönsam.

Mina invändningar är desamma i både sådana fall och den extrem som @Badger drog till med.

 

[Hyacinth]

En mycket mer trolig och sannolik variant av exemplet är ju snarare en (häst)gård som gått i familjen i generationer, utan minsta Haupt-byrå eller annat. Det är bara det att ägarfamiljen ser sig som sammanlänkad med gården, också när den är liten, obekväm, ocentralt belägen och olönsam.

Mina invändningar är desamma i både sådana fall och den extrem som @Badger drog till med.

Ahh, de älskade vördade furumöblemangen. Blörk.
Ett öde värre än döden.

 

[Inte_Ung]

Ahh, de älskade vördade furumöblemangen. Blörk.
Ett öde värre än döden.

Vi har några sådana också.
Men just nu passar de bra där de står (i sonens rum).
Sådana får jag dock elda upp i kakelugnarna om jag vill.
Haupt-byrån fanns nog i min släkt och jag gissar att den har hamnat på ett släktgods någonstans i Sverige eller i en våning på Östermalm.

 

[Petruska]

Ahh, de älskade vördade furumöblemangen. Blörk.
Ett öde värre än döden.

Och svärföräldrar på samma gård och aldrig får man vara ifred.

 

[Hyacinth]

Och svärföräldrar på samma gård och aldrig får man vara ifred.

I samma hus

 

[BulletForMyValentine]

Alltså, som att du styr över hemmet och han har fått typ ett eget rum, ungefär som barn brukar ha egna rum?

Njae, inte riktigt. Jag har mitt stall, han har sin verkstad och sitt datarum. Resterande gård och hus har vi gemensamt. Dock brukar jag få påminna han om att plocka undan och inte ställa av muggar osv överallt. Han är sån att dricker han kaffe så tar han med muggen ut på gården och där kommer han på nått annat han ska göra och ställer ifrån sig muggen där han står. Vilket resulterar i att han alltid tycker att vi har för lite muggar

 

[Monstermom]

Hur kom det här att handla om dig?

Men nu skojar du? Läs igenom tråden och fundera på vem den verkar handla om...

 

[Fan of Bill]

Men nu skojar du? Läs igenom tråden och fundera på vem den verkar handla om...

Två själar en tanke...

 

[Pontevecchio]

Min sambo och jag kör med gemensamma resp varsina ytor/rum. Mitt rum är en tom öken, enligt honom, hans rum är ett totalt kaos, enligt mig. De gemensamma ytorna varierar mellan rätt röriga och rätt välordnade, på sätt som inte enbart har med partners prylar eller mina icke-prylar att göra.

Det är centralt för mig att det inte handlar om att jag erbjuder partner en yta, utan att vi reder ut hur vi ska hantera våra olikheter.

Vet inte om jag var otydlig men så jobbar vi med. Nu med barn blev det rätt självklart att vi inte kunde ha grejer överallt då han röjer och stoppar allt i munnen. Då packade sambon undan utan dröjsmål eller nåt gnäll, han är rädd om vår son och ville rädda sina saker. och jag blev lycklig på kuppen.

Vi har lite som I_U också, tex står kattburarna i källarförrådet. eftersom jag får spunk av förrådets status går jag inte dit utan sambon har det ifred med villkoret att burarna tas fram/ställs undan vid behov.

 

[Pontevecchio]

Vårt största problem med grejerna är att de skapar en oreda som jag inte kan hantera. Jag blir liksom rörig i huvudet och förlägger saker överallt. Jag behöver ordning och reda, löning på fredag. Därav delar vi upp ditt och mitt så jag kan hålla ordning på mina fyrkanter. och har sambon rört till det så jag tappar bort nåt får han leta (denna fördelningen är vi dock oense om :P)

 

[Badger]

Den ena parten är handikappad av sin familjetradition. Den situationen har jag svårt att föreställa mig för egen del. Den andra parten är handikappad av sin partners familjetradition. Det innebär en brist på jämbördighet som jag inte vill leva med.

Tjaa, antar att man kan se det som ett handikapp eller som en fördel. Om man ser det som ett handikapp så vill man såklart inte ha det så, om man ser det som en fördel så vill man. Så du har nog rätt i att folk ser det olika.

 

[Badger]

Jag tror att man nog måste vara på någon sorts samma våglängd vad gäller livet och boendet för att få ihop ett längre förhållande.
Jag är visserligen oerhört anpassningsbar vad gäller boende och stil.
Men det är ju också en egenskap.
Jag uttrycker inte min identitet med vare sig mitt hem, mina kläder eller mina saker.

Hm jag tycker mycket om mina saker och älskar mina böcker och gillar när det är lite cluttered så att säga, men jag tycker också det är fint när det är ytor hos andra. Men jag känner inte att jag behöver hålla ett järngrepp på hemmets inredning utan min man får lika mycket input och jag går inte in i hysterics om min svärmor plockar ned en spegel eller min mamma organiserar om hallen eller min man gör om i barnrummet (iofs frågar han först men han får gärna göra medan jag är bortrest) jag vet att de flesta får panikångest av sådant. Känner mig liksom trygg i att kunna acceptera folk som petar i mina prylar och kan testa deras lösningar och flytta tillbaka om det inte var bra. (min man är mer noga, men bara om det som är just hans grejs.)

Men jag skulle aldrig kunna bo ihop med någon som är städhysterisk och trångsynt och ska bestämma allt allt, my way or the highway. Stött på sådana i köket på jobbet, och i många stall -bara det här sättet fungerar att ställa in i skåpet på sådetså! Jag är bäst och jag har rätt ;p bah!

Jag har ett problem, jag har svårt att byta ut saker som inte är trasiga utan funktionella och ganska fina. Känns som slöseri på miljö och allt möjligt. Men jag skulle gärna vilja ha ett nytt köksbord som inte är rickigt .

 

[Badger]

En mycket mer trolig och sannolik variant av exemplet är ju snarare en (häst)gård som gått i familjen i generationer, utan minsta Haupt-byrå eller annat. Det är bara det att ägarfamiljen ser sig som sammanlänkad med gården, också när den är liten, obekväm, ocentralt belägen och olönsam.

Mina invändningar är desamma i både sådana fall och den extrem som @Badger drog till med.

kanske, men det är en himla skillnad att ramla runt bland någons farfars möbler på en plats där man kan försörja sig och vara tvungen att bo någonstans där man inte kan få jobb/skola samtidigt som ens partner inte kan försörja sig och aldrig kommer kunna göra det. Då kanske det är dags att bo där på somrarna och hyra ut åkern tills något barn blir entusiastiskt.

 

[avslutat medlemskap]

Men jag skulle aldrig kunna bo ihop med någon som är städhysterisk och trångsynt och ska bestämma allt allt, my way or the highway. Stött på sådana i köket på jobbet, och i många stall -bara det här sättet fungerar att ställa in i skåpet på sådetså! Jag är bäst och jag har rätt ;p bah!

Jag har ett problem, jag har svårt att byta ut saker som inte är trasiga utan funktionella och ganska fina. Känns som slöseri på miljö och allt möjligt. Men jag skulle gärna vilja ha ett nytt köksbord som inte är rickigt .

Ska vi gifta oss?
Jag är likadan men jag har en bekant som MÅSTE ha järnkoll på precis allt, även hur dottern mockar vilket är en källa till konflikter. Bitvis gnisslar det rejält där men dottern och jag har inga som helst problem att samarbeta (jag hjälper dom ibland med vissa saker) för jag delegerar utan att kontrollera för jag vet och litar på att det blir bra i slutänden även om det inte är mitt sätt att jobba, alla har sitt sätt och så ska det förbli enligt mig, ja om det inte är direkt farligt men då brister det alltid i kunskap och erfarenhet, vilket är lätt att rätta till utan gap och skrik. Ett gott råd, visa lite, och så flyter det igen.