J
Jiri
Hejsan,
Detta känns så jobbigt att prata om. Jag har jobbat i många år med nh och kommunikation och aldrig stött på problem som inte gått att lösa. Nu har jag det värsta problemet som går att tänka sig...Jag börjar bli rädd för min egen häst!
Hela hösten kan man säga att det har byggts på mer och mer och nu igår bevisades det att det fortfarande håller på...Och jag KAN INTE hitta någon lösning för jag vet inte vad som utlöser det.
Jag har under alla varit ute på långa promenader varvat med det övriga arbetet och så brukar vi varva med att "leka" i en picadero liknande inhägnad. Så fort vi har gått kanske i 30 minuter så flyger min häst i luften. Precis som någon högg honom i bakbenen, det är så svårt för han gör det helt oförberett. Han kan gå lugnt med huvet vid backen och sedan bara rusa förbi mig och sparka och stegra sig. När jag tar in honom i picaderon får jag knappt komma in utan att han börjar pressa mot mig eller springa och hoppa, sparka, stegra...Och jag vill ju inte backa utan snarare gå emot för att visa honom att jag säger ifrån att så gör man inte. Det har funkat ibland men det spelar ingen roll har problemet väl börjat vinner han nu...Jag blir rädd och då är det kört det vet ju jag också!
Jag har försökt allt känns det som, blir han rädd= lugna ner genom att sänka huvud, backa eller flytta och få hjärnan att börja fundera istället- går inte!
Gör han det för att trotsa/dominera- tvärvända och byta riktning, backa, flytta- går inte
När jag rider och det har hänt- sänka huvet, backa, flytta, alternativt tryckt till ännu mer med skänkeln för att driva framåt ännu mer- går inte!
Såklart har jag använt metoderna i olika perioder för att se om de fungerar på lång sikt...Men jag vet inte. Och jag vet inte varför det händer längre...Hade SÅ många olika idéer och förslag men inget verkar kunna utesluta det andra.
Två dagar i rad har detta hänt nu och jag känner mig så misslyckad och börjar såklart lipa nu. Jag har alltid trott att om man har ett bra ledarskap men är snäll, lugn och ödmjuk mot sin vän så ska inte sådant här behöva hända.
Det har gått över mig nu, jag erkänner att jag kan inte kontrollera situationen längre för jag blir rädd!
Snälla någon som har några idéer?
Önskar någon som kan hjälpa mig i Göteborgstrakten och se oss i ett "utifrån" perspektiv. Någon som vet någon?
Detta känns så jobbigt att prata om. Jag har jobbat i många år med nh och kommunikation och aldrig stött på problem som inte gått att lösa. Nu har jag det värsta problemet som går att tänka sig...Jag börjar bli rädd för min egen häst!
Hela hösten kan man säga att det har byggts på mer och mer och nu igår bevisades det att det fortfarande håller på...Och jag KAN INTE hitta någon lösning för jag vet inte vad som utlöser det.
Jag har under alla varit ute på långa promenader varvat med det övriga arbetet och så brukar vi varva med att "leka" i en picadero liknande inhägnad. Så fort vi har gått kanske i 30 minuter så flyger min häst i luften. Precis som någon högg honom i bakbenen, det är så svårt för han gör det helt oförberett. Han kan gå lugnt med huvet vid backen och sedan bara rusa förbi mig och sparka och stegra sig. När jag tar in honom i picaderon får jag knappt komma in utan att han börjar pressa mot mig eller springa och hoppa, sparka, stegra...Och jag vill ju inte backa utan snarare gå emot för att visa honom att jag säger ifrån att så gör man inte. Det har funkat ibland men det spelar ingen roll har problemet väl börjat vinner han nu...Jag blir rädd och då är det kört det vet ju jag också!
Jag har försökt allt känns det som, blir han rädd= lugna ner genom att sänka huvud, backa eller flytta och få hjärnan att börja fundera istället- går inte!
Gör han det för att trotsa/dominera- tvärvända och byta riktning, backa, flytta- går inte
När jag rider och det har hänt- sänka huvet, backa, flytta, alternativt tryckt till ännu mer med skänkeln för att driva framåt ännu mer- går inte!
Såklart har jag använt metoderna i olika perioder för att se om de fungerar på lång sikt...Men jag vet inte. Och jag vet inte varför det händer längre...Hade SÅ många olika idéer och förslag men inget verkar kunna utesluta det andra.
Två dagar i rad har detta hänt nu och jag känner mig så misslyckad och börjar såklart lipa nu. Jag har alltid trott att om man har ett bra ledarskap men är snäll, lugn och ödmjuk mot sin vän så ska inte sådant här behöva hända.
Det har gått över mig nu, jag erkänner att jag kan inte kontrollera situationen längre för jag blir rädd!
Snälla någon som har några idéer?
Önskar någon som kan hjälpa mig i Göteborgstrakten och se oss i ett "utifrån" perspektiv. Någon som vet någon?