Mirre
Trådstartare
Är inte ute efter att någon ska försöka ställa någon diagnos nu, självklart är det ingen som kan det över nätet. Jag vill bara få lite hjälp att reda ut saker och sätta ord på det så att jag kan lägga fram det på ett bra sätt för läkare. Har fruktansvärt svårt att prata om mig själv, oavsett om det är rent ytliga samtal eller djupare ämnen. Gå till psykolog till exempel kommer aldrig hända, även om jag kanske skulle behöva det egentligen.
Men det jag tänkte att jag skulle ta tag i nu och faktiskt söka vård för är smärtproblematik. Enda sedan jag var i fyraårsåldern har jag haft värk i lederna, då var det mest i handlederna och benen vilket avfärdades som växtvärk. Hade problem att springa som liten eftersom ena fotleden låste sig och det "ilade" (fel ord egentligen men vet inte hur jag ska beskriva det) i handlederna.
Under tonåren lugnade det ner sig lite för att sedan slå till med full kraft igen i 20 års åldern. Då med värk i både leder och muskler som sedan har förvärrats med åren. Nu är jag 34 och har mer eller mindre konstant värk överallt. Kan vakna på nätterna tom av att det värker i benen. Vissa dagar är bättre, andra sämre och det går i perioder. Just nu är det en bra period där jag nästan gå en hel dag utan värk. När det är sämre värker leder och muskler konstant och det svider i huden framförallt på underarmarna. Det kan tom göra ont att ha kläder på sig ibland, mest där det kommer åt där huden är öm. Det tär något enormt psykiskt och jag går mest och är på dåligt humör, trött hur mycket eller lite jag än sover och bara allmänt less och nere. Vissa dagar är jag bara "off" och känner mig allmänt avtrubbad. Som att jag inte är riktigt närvarande och "med". Skitjobbigt verkligen, speciellt när jag jobbar och måste vara alert och social hela tiden.
Var hos osteopat nyligen vilket var helt underbart, det hjälpte mycket och fick ordning på min nacke som krånglat länge. Det var även osteopaten som uppmuntrade mig att ta tag i det hela.
Tappar ofta saker, är fumlig och klumpig, slår till exempel in glasen i hyllan när jag ska ställa in det i skåpet och tappar ofta balansen.
Men känns inte som att jag kan få vården att lyssna (jag har försökt) och som att jag bara är tramsig och inbillar mig allting. Jag vet inte, det känns bara svårt att få någon att ta det på allvar eftersom det inte syns något på utsidan så att säga.
Men det jag tänkte att jag skulle ta tag i nu och faktiskt söka vård för är smärtproblematik. Enda sedan jag var i fyraårsåldern har jag haft värk i lederna, då var det mest i handlederna och benen vilket avfärdades som växtvärk. Hade problem att springa som liten eftersom ena fotleden låste sig och det "ilade" (fel ord egentligen men vet inte hur jag ska beskriva det) i handlederna.
Under tonåren lugnade det ner sig lite för att sedan slå till med full kraft igen i 20 års åldern. Då med värk i både leder och muskler som sedan har förvärrats med åren. Nu är jag 34 och har mer eller mindre konstant värk överallt. Kan vakna på nätterna tom av att det värker i benen. Vissa dagar är bättre, andra sämre och det går i perioder. Just nu är det en bra period där jag nästan gå en hel dag utan värk. När det är sämre värker leder och muskler konstant och det svider i huden framförallt på underarmarna. Det kan tom göra ont att ha kläder på sig ibland, mest där det kommer åt där huden är öm. Det tär något enormt psykiskt och jag går mest och är på dåligt humör, trött hur mycket eller lite jag än sover och bara allmänt less och nere. Vissa dagar är jag bara "off" och känner mig allmänt avtrubbad. Som att jag inte är riktigt närvarande och "med". Skitjobbigt verkligen, speciellt när jag jobbar och måste vara alert och social hela tiden.
Var hos osteopat nyligen vilket var helt underbart, det hjälpte mycket och fick ordning på min nacke som krånglat länge. Det var även osteopaten som uppmuntrade mig att ta tag i det hela.
Tappar ofta saker, är fumlig och klumpig, slår till exempel in glasen i hyllan när jag ska ställa in det i skåpet och tappar ofta balansen.
Men känns inte som att jag kan få vården att lyssna (jag har försökt) och som att jag bara är tramsig och inbillar mig allting. Jag vet inte, det känns bara svårt att få någon att ta det på allvar eftersom det inte syns något på utsidan så att säga.
