Hjälp med strulig vänskap

[skiesabove]

Fast det kan ju trots allt var trevligt att komma med någon form av förklaring. Visst, vi har bara hört ena sidan men säger man upp bekantskapen så här så har det ju hänt något.

Jag sa upp bekantskapen med en under studietiden men då berättade jag trots allt varför. Att det sedan inte togs väl var en sak men jag var iaf ärlig.

Fast jag har svårt att se hur det skulle framföras på ett sätt som inte leder en väldigt otrevlig situation. Om jag tänker på mina egna erfarenheter alltså, där handlar det om människor jag brutit med för att jag insett att våra grundläggande värderingar skiljer sig för mycket för att det ska fungera, eller riktiga energitjuvar.

Det finns liksom inget trevligt sätt att framföra den kritiken på? En energitjuv behöver ju inte vara energitjuv för alla runt om sig, utan bara en mismatch för just mig.

Jag är dock konflikträdd, så jag kör helst strutsmetoden när det gäller sånt här. Huvudet i sanden tills problemet rinner ut i sanden. Skulle därför uppleva det som mycket obehagligt om nån började tjata på mig om en förklaring.

 

[athena_arabians]

Fast jag har svårt att se hur det skulle framföras på ett sätt som inte leder en väldigt otrevlig situation. Om jag tänker på mina egna erfarenheter alltså, där handlar det om människor jag brutit med för att jag insett att våra grundläggande värderingar skiljer sig för mycket för att det ska fungera, eller riktiga energitjuvar.

Det finns liksom inget trevligt sätt att framföra den kritiken på? En energitjuv behöver ju inte vara energitjuv för alla runt om sig, utan bara en mismatch för just mig.

Jag är dock konflikträdd.

Jag är inte konflikträdd (gudars nej ). Det kändes bättre för mig att tala om varför (givetvis inte grottandes i det hela). Jag har (med viss hjälp av ett seminarium faktiskt) konstaterat att jag har missat rätt mycket när det gäller hur människor och framför allt kvinnor kommunicerar. Anledningen? Jag var mobbad och utanför gemenskapen från klass två. Jag kan inte spela spelet och se de subtila signalerna för jag har aldrig lärt mig dem. Det är förmodligen därför jag älskar att jobba med män, det är raka rör osv (ja, det finns undantag när det gäller kvinnor men jag har jobbat på en kvinnodominerad arbetsplats och det var inte kul).

 

[monster1]

Fast jag har svårt att se hur det skulle framföras på ett sätt som inte leder en väldigt otrevlig situation. Om jag tänker på mina egna erfarenheter alltså, där handlar det om människor jag brutit med för att jag insett att våra grundläggande värderingar skiljer sig för mycket för att det ska fungera, eller riktiga energitjuvar.

Det finns liksom inget trevligt sätt att framföra den kritiken på? En energitjuv behöver ju inte vara energitjuv för alla runt om sig, utan bara en mismatch för just mig.

Jag är dock konflikträdd, så jag kör helst strutsmetoden när det gäller sånt här. Huvudet i sanden tills problemet rinner ut i sanden. Skulle därför uppleva det som mycket obehagligt om nån började tjata på mig om en förklaring.

Det jag reagerar på mest är att man hela tiden säger -Ja, vad trevligt, det borde vi göra! när TS bjuder in till kaffe eller liknande men sedan låter bli att svara när det är dags och sedan blir irriterad och otrevlig när hon försöker nå fram för en förklaring.

Sen håller jag med alla andra om att det inte är någon ide att fundera mer på det, utan bara konstatera att de inte vill. Möjligen skulle jag höra mig för i min egen familj om det var något som de visste.

 

[monster1]

Jag är inte konflikträdd (gudars nej ). Det kändes bättre för mig att tala om varför (givetvis inte grottandes i det hela). Jag har (med viss hjälp av ett seminarium faktiskt) konstaterat att jag har missat rätt mycket när det gäller hur människor och framför allt kvinnor kommunicerar. Anledningen? Jag var mobbad och utanför gemenskapen från klass två. Jag kan inte spela spelet och se de subtila signalerna för jag har aldrig lärt mig dem. Det är förmodligen därför jag älskar att jobba med män, det är raka rör osv (ja, det finns undantag när det gäller kvinnor men jag har jobbat på en kvinnodominerad arbetsplats och det var inte kul).

Jag jobbar på en mansdominerad arbetsplats och det är inga raka rör där, jag har aldrig varit med om maken till intrigerande och konflikträdsla, så det är nog inte könsbundet.

 

[skiesabove]

Det jag reagerar på mest är att man hela tiden säger -Ja, vad trevligt, det borde vi göra! när TS bjuder in till kaffe eller liknande men sedan låter bli att svara när det är dags och sedan blir irriterad och otrevlig när hon försöker nå fram för en förklaring.

Sen håller jag med alla andra om att det inte är någon ide att fundera mer på det, utan bara konstatera att de inte vill. Möjligen skulle jag höra mig för i min egen familj om det var något som de visste.

Middagen är en sak (dålig stil) men fikaerbjudandet vid mötet på stan tolkar jag som att det lika gärna kan ha varit en artighetsgrej, för att om man är konflikträdd vill man inte säga "tack men nej tack" till någons face. Jätteläskigt!

TS kan ju ha missat en del signaler tänker jag. Och systrarna försöker ta sig ur mötet utan att det blir en scen av det.

 

[skiesabove]

Jag är inte konflikträdd (gudars nej ). Det kändes bättre för mig att tala om varför (givetvis inte grottandes i det hela). Jag har (med viss hjälp av ett seminarium faktiskt) konstaterat att jag har missat rätt mycket när det gäller hur människor och framför allt kvinnor kommunicerar. Anledningen? Jag var mobbad och utanför gemenskapen från klass två. Jag kan inte spela spelet och se de subtila signalerna för jag har aldrig lärt mig dem. Det är förmodligen därför jag älskar att jobba med män, det är raka rör osv (ja, det finns undantag när det gäller kvinnor men jag har jobbat på en kvinnodominerad arbetsplats och det var inte kul).

Min sambo (som jobbar på samma typ av jobb som du och gillar raka rör, höhö borr-rör höhö) brukar ibland roa sig med att försöka reta upp mig och se hur lång tid det tar innan jag faktiskt blir utåtagerande-arg istället för slingrig-ihopbiten-arg. Jag är inte direkt den som kastar tallrikar omkring mig i första taget ^^.

 

[purity_666]

Jag hatar verkligen att bli ignorerad. Jag har rejäla issues med just det så jag tar helt ärligt hellre ett ganska obehagligt svar än att bara bli ignorerad. Jag tycker det är riktigt respektlöst och fegt att bara ignorera någon.

Sen behöver man ju inte skriva att den andra är dum i huvudet eller något. Man kan vänligt förklara att man inte har tid/energi/intresse i att ses längre. Att dessutom skicka dubbla signaler med att säga att man visst ska ses och låtsas att allt är bra för att sedan tvärvända och ignorera personen är ju inte vuxet någonstans. Om inget uppenbart har hänt så tycker jag att man kan ge en förklaring och ett schysst avslut. Man besparar sig ju själv besvär också eftersom man slipper förfrågningar om att ses och slipper vara falsk och spela med.

 

[skiesabove]

Fegt, absolut. KonfliktRÄDD.

För mig ligger rädslan i tanken på vad som händer om personen sen inte nöjer sig med min artiga förklaring utan börjar gå på mig och kräva mer. Att bli tvingad till att vara otrevlig. Usch! Undvikes!

Hur tackar man nej till en generell fikainbjudning utan att låta otrevlig? Det går ju inte ens?

 

[purity_666]

Fegt, absolut. KonfliktRÄDD.

För mig ligger rädslan i tanken på vad som händer om personen sen inte nöjer sig med min artiga förklaring utan börjar gå på mig och kräva mer. Att bli tvingad till att vara otrevlig. Usch! Undvikes!

Hur tackar man nej till en generell fikainbjudning utan att låta otrevlig? Det går ju inte ens?

Jag får ju ångest av att bli ignorerad. Då menar jag inte ångest som "söndagsångest" utan på riktigt ångest. Så för min del skulle man hellre få säga "tack, men jag tror inte jag är intresserad/hinner/orkar med att ses" Är man för rädd för att ta det öga mot öga så är sms/mail helt klart godkänt.

 

[skiesabove]

Jag får ju ångest av att bli ignorerad. Då menar jag inte ångest som "söndagsångest" utan på riktigt ångest. Så för min del skulle man hellre få säga "tack, men jag tror inte jag är intresserad/hinner/orkar med att ses" Är man för rädd för att ta det öga mot öga så är sms/mail helt klart godkänt.

Men om man springer in i varandra på stan och får frågan "vi kan väl ta en fika nån dag?"... hur tar man sig ur det?

 

[Gnist]

Jag har helt ärligt svårt för folk som fortsätter "tjata på" när de inte får något svar. Det är inte alltid man har tid, ork eller lust att svara direkt på sekunden faktiskt och om någon då skickar diverse meddelanden och ifrågasätter så får det effekten att jag blir ännu mindre benägen att svara.

Sen är jag också på det viset att om jag är den enda som håller kontakten under en längre period och såna där uttalanden om att " jag hör av mig sen" innebär att jag inte hör ett ljud på en halv evighet (flera månader alltså) så drar jag slutsatsen att min vänskap är inte värd mer för personen än så = de har mig inte som vän längre och sånt motiverar/förklarar jag inte för det är liksom inte jag som släppt vänskapen till att börja med och de som känner mig vet hur jag är funtad så det lär de kunna räkna ut på egen hand dessutom och det är väldigt svårt, i princip omöjligt att få tillbaka min vänskap efter sånt.

 

[purity_666]

Men om man springer in i varandra på stan och får frågan "vi kan väl ta en fika nån dag?"... hur tar man sig ur det?

Om man inte vågar tacka nej, så kan man ju svara lite vagt typ - Ja vi får se om jag kan. Kanske det. Ja vi får höras.
Sen får man tacka nej via sms/mail och förklara att man inte är intresserad.

Jag har helt ärligt svårt för folk som fortsätter "tjata på" när de inte får något svar.

Och jag förstår inte folk som inte kan ge ett rakt svar. De slipper ju tjatet också. Men människor är ju olika och alla ser vi saker ur vårt perspektiv.

 

[skiesabove]

Rycka plåstret långsamt eller snabbt ? Alla är vi olika.

 

[Gnist]

Som sagt så har inte alla alltid tid, ork eller lust att svara på sekunden om de har det jobbigt i livet av någon anledning som ex.vis sjukdom, dödsfall, separation, bråk med ex, fått avliva ett djur osv osv osv. Det är ingen mänsklig rättighet att få svar av folk på direkten..

 

[Migo]

Om man inte vågar tacka nej, så kan man ju svara lite vagt typ - Ja vi får se om jag kan. Kanske det. Ja vi får höras.
Sen får man tacka nej via sms/mail och förklara att man inte är intresserad.


Och jag förstår inte folk som inte kan ge ett rakt svar. De slipper ju tjatet också. Men människor är ju olika och alla ser vi saker ur vårt perspektiv.

För mig är "kanske det!" ett jätterakt sätt att säga att jag inte är intresserad. För någon annan betyder "ja, åh vad roligt, jag har saknat dig massor!".

Jag tycker att jag är tydlig utan att vara oartig (vem skulle uppskatta att höra "nä, det vill jag inte" vid en fikaförfrågan?). Men helt klart finns det folk som behöver ha en tydligt textad post-it i pannan för att fatta vinken.

 

[purity_666]

För mig är "kanske det!" ett jätterakt sätt att säga att jag inte är intresserad. För någon annan betyder "ja, åh vad roligt, jag har saknat dig massor!".

Jag tycker att jag är tydlig utan att vara oartig (vem skulle uppskatta att höra "nä, det vill jag inte" vid en fikaförfrågan?). Men helt klart finns det folk som behöver ha en tydligt textad post-it i pannan för att fatta vinken.

Ja visst är det så. Men då får man ju sin andra chans om personen faktiskt hör av sig och frågar om fikat. Gör de inte det så fattade de vinken direkt.

 

[Gnist]

Och jag förstår inte folk som inte kan ge ett rakt svar. De slipper ju tjatet också. Men människor är ju olika och alla ser vi saker ur vårt perspektiv.

Så om någon skiter i att höra av sig gång efter annan när denne sagt att "jag hör av mig" under flera månaders tid av ensidig kontakttagande, så är det JAG som är skyldig personen en förklaring till varför vänskapen inte längre finns kvar

 

[purity_666]

Så om någon skiter i att höra av sig gång efter annan när denne sagt att "jag hör av mig" under flera månaders tid av ensidig kontakttagande, så är det JAG som är skyldig personen en förklaring till varför vänskapen inte längre finns kvar

Nu beror ju allt på relationen innan/situationen. Jag tänkte mig nog mer som läget där de inte kom på middag och sen struntade i att höra av sig. Där anser jag att det är folkvett att förklara läget. Det hade besparat båda sidor krångel.

Om personen aldrig hör av sig finns det väl inte ens ett läge till att förklara någonting?

 

[Lovisaleonora]

Min första reaktion är att det verkligen känns som vi bara har en extremt vinklad version av ena sidans historia.

Själv hade jag inte lagt energi på en ensidig relation, jag hade inte tjatat och efter middagsfiaskot hade jag absolut inte velat ha med människorna att göra. Vad är det för rövhål som glömmer sin egen bröllopsdag trots att man vill fira den?!

Efter middagen som snöade in, hade jag inte varit intresserad av vänskapen med mindre att en väldigt bra förklaring till handlandet presenterades. Komplett med ursäkt.

Att tjata tycker jag aldrig är på sin plats, oavsett situation.

 

[Mabuse]

Men om man springer in i varandra på stan och får frågan "vi kan väl ta en fika nån dag?"... hur tar man sig ur det?

"Jag har så mycket nu, det är svårt att hinna tyvärr!"

Att ljuga och entusiastiskt tacka ja när man menar "aldrig i livet!" är ju väldigt fegt, hur i all världen ska omvärlden förstå en då? Även om man är konflikträdd får det väl vara någon måtta på hur man behandlar andra, det är ju inget frikort till att bete sig som en gris och göra andra ledsna bara för att själv få det så bekvämt det bara går.