SiZo
Trådstartare
Jag har en liten tik som har haft ett helt gäng juvertumörer. Hon är opererad 3 gånger för det, hon blir väldigt påverkad av dessa operationer och mår sämre än alla mina andra tidigare hundar tillsammans efter operationerna. Hon har också dålig tandhälsa och får dra tänder lite nu och då, tror vi har gjort det 3-4 ggr nu. Syns inget på tänderna, ingen tandsten eller nåt. Hon blir väldigt påverkad av att dra ut tänder också.
Hon är nu 9 år, pigg och glad, piggare än någonsin då vi har hittat ett foder som verkligen fungerar för henne sedan 1,5-2 år tillbaka. Liten hund, så hon kan säkert bli 15 om inget oförutsett händer.
Jag har nu hittat två knölar till i juvret, samma sida, 5 cm från varandra. Hon har ju inte många juver kvar. Tror hon har typ 3 kvar? Jag har lite is i magen för att se om de försvinner när skendräktigheten är borta, men de är väldigt distinkta och hårda i konsistensen så jag är inte så hoppfull. Och eftersom de sitter så långt ifrån varandra så blir det isf ett rätt så långt sår.
Och det börjar snart bli dags att kolla upp tänderna igen, och om tidigare besök är någon indikation så blir det ett gäng tänder denna gång också. Veterinärerna vill inte ta både tänder och juvertumörer samtidigt, något som jag annars hade önskat just för att minska tiden med sänkt välfärd för henne. Men jag förstår till fullo hygienskälen bakom.
Som ni förstår av min text så börjar jag fundera på när man slutar med stora, invasiva, ingrepp och låter livet ha sin gång tills det påverkar hennes välfärd? Knölarna är i dagsläget lite större än ett knappnålshuvud. Hon verkar inte ha ont i tänderna i dagsläget, så detta är som sagt inte akuta funderingar. Utan de härstammar mer utifrån att hon som individ verkar må ordentligt dåligt av dessa ingrepp.
Hon är ju egentligen inte gammal alls. Och mår bra, är jättepigg osv. Hade hon varit 3 år äldre så hade det känns lättare, tror jag. Mer självklart att det bara är att vänta på slutet. Nu känns det lite tidigt. Samtidigt som jag vet hur dåligt hon mår av ingreppen.
Borde jag leta en annan veterinär som kan tänka sig att göra dessa ingrepp samtidigt och/eller är mer frikostig med smärtstillande än nuvarande veterinär har varit? Borde jag helt enkelt bara vänta ut tiden och inte utföra dessa ingrepp alls, och bara hålla tummarna för att knölarna är godartade? Hade det varit hennes syster så hade jag inte ens funderat, då hade jag opererat bort knölarna, bokat tid för tandkontroll, för hon verkar inte bli speciellt påverkad av sånahär saker. Givetvis sänkt operationsdagen, men sen får man mest passa sig då hon hoppar upp i sängen och allt, precis som vanligt. Men denna lilla dam, hon är ordentligt sänkt minst 1,5 vecka pga smärtan vid juveroperation. Sedan börjar hon sakta repa sig. Men det tar rätt långt tid innan hon är sig själv igen.
Hur hade ni andra tänkt i sådana här fall?
Jag tycker verkligen att detta är jättesvårt. Hon lider ju inte av att vi eventuellt inte opererar, det är det eventuellt vi, matte och husse, som gör, om det skulle vara elakartade knölar.
Hon är nu 9 år, pigg och glad, piggare än någonsin då vi har hittat ett foder som verkligen fungerar för henne sedan 1,5-2 år tillbaka. Liten hund, så hon kan säkert bli 15 om inget oförutsett händer.
Jag har nu hittat två knölar till i juvret, samma sida, 5 cm från varandra. Hon har ju inte många juver kvar. Tror hon har typ 3 kvar? Jag har lite is i magen för att se om de försvinner när skendräktigheten är borta, men de är väldigt distinkta och hårda i konsistensen så jag är inte så hoppfull. Och eftersom de sitter så långt ifrån varandra så blir det isf ett rätt så långt sår.
Och det börjar snart bli dags att kolla upp tänderna igen, och om tidigare besök är någon indikation så blir det ett gäng tänder denna gång också. Veterinärerna vill inte ta både tänder och juvertumörer samtidigt, något som jag annars hade önskat just för att minska tiden med sänkt välfärd för henne. Men jag förstår till fullo hygienskälen bakom.
Som ni förstår av min text så börjar jag fundera på när man slutar med stora, invasiva, ingrepp och låter livet ha sin gång tills det påverkar hennes välfärd? Knölarna är i dagsläget lite större än ett knappnålshuvud. Hon verkar inte ha ont i tänderna i dagsläget, så detta är som sagt inte akuta funderingar. Utan de härstammar mer utifrån att hon som individ verkar må ordentligt dåligt av dessa ingrepp.
Hon är ju egentligen inte gammal alls. Och mår bra, är jättepigg osv. Hade hon varit 3 år äldre så hade det känns lättare, tror jag. Mer självklart att det bara är att vänta på slutet. Nu känns det lite tidigt. Samtidigt som jag vet hur dåligt hon mår av ingreppen.
Borde jag leta en annan veterinär som kan tänka sig att göra dessa ingrepp samtidigt och/eller är mer frikostig med smärtstillande än nuvarande veterinär har varit? Borde jag helt enkelt bara vänta ut tiden och inte utföra dessa ingrepp alls, och bara hålla tummarna för att knölarna är godartade? Hade det varit hennes syster så hade jag inte ens funderat, då hade jag opererat bort knölarna, bokat tid för tandkontroll, för hon verkar inte bli speciellt påverkad av sånahär saker. Givetvis sänkt operationsdagen, men sen får man mest passa sig då hon hoppar upp i sängen och allt, precis som vanligt. Men denna lilla dam, hon är ordentligt sänkt minst 1,5 vecka pga smärtan vid juveroperation. Sedan börjar hon sakta repa sig. Men det tar rätt långt tid innan hon är sig själv igen.
Hur hade ni andra tänkt i sådana här fall?
Jag tycker verkligen att detta är jättesvårt. Hon lider ju inte av att vi eventuellt inte opererar, det är det eventuellt vi, matte och husse, som gör, om det skulle vara elakartade knölar.
Nu har jag förvisso inga vidare vårdkunskaper, men jag tänker att det inte brukar blir lättare med tiden heller, även om hon inte är jättegammal.
