Hjälp vad jag är depprimerad

[Warmia]

Vi har längtat och pratat om barn hur länge som helst och så kommer det och börjar växa i magen och åh vilken ångest jag har fått...... kanske var jag inte klar för detta? men när vet man att man är klar då?? DET KÄNNS SOM HELA LIVET ÄR FÖRSTÖRT
Men varför vi ville ju ha barn, jag och min sambo lever lyckliga med häst, hund och hästgård. Men just nu så känns det som jag lika gärna kan ge upp allt, sälja hästarna - gården flytta till den billiga lägenheten med billiga räkningar...... känns som livet är över

 

[ulda]

Sv: Hjälp vad jag är depprimerad

Lugn gumman, det är nog bara hormoner... Det kommer att gå jättebra och du ska se att det faktiskt är helt underbart att få barn (och det kommer från mig som var extremt skeptiskt både innan och under graviditeten).

Lite peppning:

 

[maiagull]

Sv: Hjälp vad jag är depprimerad

Du är inte ensam. Jag känner mig både glad för bebisen och skräckslagen för hur det ska bli. Vi har också ett bra liv med jobb, häst, katt och hus. Men jag tror nog att det löser sig av sig själv.
Sen var jag jättedeppig i början av graviditeten, och det gjordeju inte saken bättre.
Kram

 

[havreflinga]

Sv: Hjälp vad jag är depprimerad

*fniss

Du låter som mig i början av graviditeten. Jag frågade maken minst en gång per dag: "Varför ville vi skaffa barn? Jag har glömt det nu igen..."

Plötsligt såg jag ingen som helst anledning att krabba med allt detta.

Prata med din sambo så vänder det nog om några veckor. Man SKA bli lite rädd. Det visar att man tar uppdraget på allvar.

 

[memme]

Sv: Hjälp vad jag är depprimerad

Det är hormonerna... och det är så att man vet inte hur det är att vara mamma förän man "är mamma"!! Och tro mig, det finns inget bättre..
Allt kommer att gå jätte bra! lite peppning

 

[mino]

Sv: Hjälp vad jag är depprimerad

Det kommer att gå bra, du har lång tid på dig att förbereda.

Fram till vecka 15 ungefär när jag kände bebisen för första gången ville jag knappt prata om saken. Det hände ofta att jag kom på mig själv med att ha glömt bort att jag var gravid och sen plötsligt kom på det och bara "neeeej". Men det fanns stunder också då jag tyckte att det var ganska spännande. Bara jag fick outsourca själva graviditeten, det låg inte i min självbild att jag skulle vara mesigt gravid!

Nu i v25 har jag vant mig och tycker att 40 veckor är lååångt och det är ganska spännande om än krävande att vara gravid.

 

[KisseNova]

Sv: Hjälp vad jag är depprimerad

är det bara jag som verkligen njöt av att bli mamma, att känna att jag fixar det här, att jag var redo för detta??


Det enda jag var rädd för var att få missfall, och att jag inte skulle få någon bebis i november 2004...

 

[Jossan]

Sv: Hjälp vad jag är depprimerad

Nu har ju flera redan sagt det, men jag instämmer i kören:

Det är helt normalt att få kalla fötter!!!

Jag kände likadant emellanåt, undrade vad f*n jag hade gjort....
Kände som du, att mitt liv var förstört och att inget nånsin skulle bli sig likt, förhållandet skulle krascha, jag skulle aldrig få tid för hästarna, osv.
Men jag tror det är något man (eller de flesta) måste gå igenom, och med en så stor grej som det ändå är att få barn, så är det ju inte konstigt.
Det är helt enkelt ett sätt att bearbeta, och oftast går det över när man väl fått barnet.
Jag lovar, du kommer känna så mycket som du aldrig trodde var möjligt! Man får verkligen helt andra prioriteringar, det är inte bara som "dom säger".

Nu har jag bara varit mamma drygt 3 månader, och visst, livet är inte sig likt, men jag skulle inte vilja byta ut det eller gå tillbaka 1 år. Allt fixar sig, man anpassar sig. Den stora skillnaden med barn vs. inte barn, tycker jag är PLANERING. Det är svårt att vara spontan nu, saker måste planeras in och förberedas. Men man vänjer sig, och efter ett tag kommer man inte ihåg nåt annat...



Kram/


Jossan

 

[Alfhild]

Sv: Hjälp vad jag är depprimerad

Skönt att höra att man inte var den enda.... Jag blev jätteglad första gången jag blev gravid, men efter två missfall vågade jag inte tro på att det verkligen skulle gå bra tredje gången, och sedan började jag ifrågasätta vad det skulle vara bra för att bli gravid överhuvudtaget, om jag verkligen ville/passade att ha barn osv... Men nu tycker jag att det känns kul!
Alfhild/BF+4

 

[Sanette]

Sv: Hjälp vad jag är depprimerad

Det kommer att gå bra, du har lång tid på dig att förbereda.

Fram till vecka 15 ungefär när jag kände bebisen för första gången ville jag knappt prata om saken. Det hände ofta att jag kom på mig själv med att ha glömt bort att jag var gravid och sen plötsligt kom på det och bara "neeeej". Men det fanns stunder också då jag tyckte att det var ganska spännande. Bara jag fick outsourca själva graviditeten, det låg inte i min självbild att jag skulle vara mesigt gravid!

Nu i v25 har jag vant mig och tycker att 40 veckor är lååångt och det är ganska spännande om än krävande att vara gravid.

Precis så kände jag också!

 

[Blixtra]

Sv: Hjälp vad jag är depprimerad

Du ska berätta detta för din MVC-sköterska!! Du kan få komma och prata med en psykolog. Det fick jag. Jag var inte allvarligt deprimerad alls, men kände mig låg i början av grav. Fick då gå och prata med psykolog, det var faktiskt skönt och många måsten försvann. Nu när liten är född mår jag så bra, känns som om jag svävar man blir så kär , så att man undrar varför i hela fridens namn man väntat med att skaffa barn!

Men det är bra att ta upp det nu att du mår dåligt, för du ligger i risksonen att drabbas av förlossningspsykos om du är deprimerad.

 

[ulda]

Sv: Hjälp vad jag är depprimerad

är det bara jag som verkligen njöt av att bli mamma

Jo av att bli mamma, men inte av att bli gravid. Känns som en milsvid skillnad. Som jag ser det finns i princip INGET positivt med själva graviditeten (hmmm... jo jag fick bättre hy men vem brydde sig om det när man var fet och stor som ett berg?) men det positiva kommer ju sen när graviditeten är avklarad.

 

[Inte_Ung]

Sv: Hjälp vad jag är depprimerad

Usch ja, graviditet är ett j-la skit.
Och de första spädbarnsmånaderna kan också vara ganska så trassliga.

MEN:
Det är bara en kort tid av livet.
Gå i ide, ta en paus och håll ut.
Det blir underbart sedan, och senast när barnet är 6 mån.
När jag skaffade första barnet så inte var det för att jag ville ha någon bebis inte och definitivt INTE för att jag ville vara gravid.

Men jag ville ha ett barn, helst en färdig ett-åring.
Men den enklaste vägen dit verkade trotts allt vara den biologiska.
Även om jag funderade allvarligt på adoption i stället.

Men något som jag har funderat över så här i efterhand är att jag nog borde ha gjort saker i en annan ordning i livet.
Barnen först och gården med hästarna sedan och inte som nu gården och hästarna först.
Men nu så är det som det är, gjort är gjort.
Och barnen är numera 3 st 4, 10 och 14 år gamla.

Så det är nog bara att ta och bita ihop.
Erkänn att livet känns skit och lev därefter.

 

[havreflinga]

Sv: Hjälp vad jag är depprimerad

Barnen först och gården med hästarna sedan och inte som nu gården och hästarna först.

Varför det? Jag har oxå gården och hästarna, och först nu kommer barnet (snart). Utveckla gärna!

 

[Krims]

Sv: Hjälp vad jag är depprimerad

Om det fortsätter tycker jag du skall försöka söka hjälp, så det inte blir värre. Kanske utmynnar i en förlossningsdepression, ett typiskt I-landsproblem.

 

[Inte_Ung]

Sv: Hjälp vad jag är depprimerad

* Med en kopp kaffe i handen *
Jo, små barn behöver ingen gård med hästar på.
De skulle ha det bättre i en vanlig villaträdgård i tätort med närhet till lekplats.
Och som föräldrar så skulle vi sluppit konkurrensen mellan barnen och gården.
När jag fick barn så upptäckte jag hur ensamt arbetet i stallet blev.
Vi fick liksom gå i skift mellan barnen och stallet, i stället för att som förut göra stallet tillsammans.
Och vissa saker vill man gärna vara 2 när man gör i ett stall.
Och då så blev det ett evigt pusslande med annan hjälp och barnvakt och att göra det när barnen sover.
Med hästar i ett inackorderings-stall i stället, så hade det funnits andra i stallet som man hade kunnat hjälpas åt med.

Men nu när barnen är större så trivs de med att bo på gård, med all den plats som det ger ute att härja på.
Det är ju frihet att kunna bygga kojjor i egen skog.

 

[havreflinga]

Sv: Hjälp vad jag är depprimerad

Ok, tack för svaret.

Jag hoppas att vi ska kunna släpa med oss ungen lite smidigt överallt, t ex i stallet, i skogen o s v. På planeringsstadiet verkar allt så simpelt...

 

[Inte_Ung]

Sv: Hjälp vad jag är depprimerad

Jag hoppas att vi ska kunna släpa med oss ungen lite smidigt överallt,

Det går ganska så bra i början.
Men sedan då de blir röliga i både 2 och 3 dimensioner, så kommer man att ägna all tid åt att hålla ordning på livligt barn och ingen tid till att göra själva jobbet.

Tiden mellan det att de är 2 och 5 år är knepigast.
Men en topp runt 4-årsåldern när de gärna är på rymmen om de inte får som de vill.

 

[havreflinga]

Sv: Hjälp vad jag är depprimerad

Men sedan då de blir röliga i både 2 och 3 dimensioner, så kommer man att ägna all tid åt att hålla ordning på livligt barn och ingen tid till att göra själva jobbet.

Det låter skittråkigt. Jag säljer hän nog när hän kommer in i den fasen. Ev lämna på foder, för när de är lite äldre är de ju hur goa som helst. Det vet jag i alla fall.

 

[mino]

Sv: Hjälp vad jag är depprimerad

bygg en extra box så är problemet löst