Jag var ärligt talat inte så sugen på att åka och rida. Vet inte varför jag kände så. Men vartefter lektionen gick så förbyttes det i en förnöjd glädje.
Det var hopplektion, även om hopp kanske är ett starkt ord för aktiviteten – mer skutt över upphöjda bommar. Tydligen hade min abonnemangshäst den omöjlige varit lite sturig lektionen innan och sprungit lite som han ville, dvs åt fel håll. ”Jaha, är han på det humöret” tänkte jag. Men det var han inte.
Jag var därför direkt från början av lektionen noga med att stänga in hans gärna utskjutande bogar, alltid ha ett spö på ytterbogen och hålla hans yttersida kort, bara för att inte ge honom chans att dra iväg åt fel håll. I början av lektionen var han lite spänd och springig, men sen så vet jag inte vad som hände för tydligen gjorde jag nånting rätt. Det var nämligen så att när vi red an mot ett av hindrena så tänkte jag att jag skulle vara lite brutal och egentligen hålla igen honom så mycket att jag försökte tränga in ett galoppsprång för mycket i anridningen mot hindret – jag tog nämligen för givet att han skulle rusa iväg med mig, och om jag då tänkte lägga in ett galoppsprång för mycket och han gärna ville dra iväg mot hindret, så trodde jag att det skulle bli lagom. Men kors i taket, för hästen lyssnade ju på mig! Och gjorde allt han kunde för att tränga in det där jäkla galoppsprånget som jag bad om, och som ju egentligen inte fick plats. Så själva språnget över hindret blev ju alldeles galet. My bad!!! Söta hästen – som faktiskt nästan vände ut och in på sig för att lyssna på mig.
Vi fick en chans till och den här gången litade jag på att han skulle lyssna på mig, och jag kunde placera honom bra mot hindret och fick ett bra språng.
Så känslan av att han faktiskt blev allt mer reglerbar och lyssnade på mig, att vi tillslut hamnade i samstämmig takt och fick ett bra tempo gjorde mig väldigt nöjd i det stora hela med lektionen. På avslutningen fick jag honom – om än inte så stadig och likriktad – faktiskt att söka sig ganska djupt framåt/nedåt. Bommar är ju hans grej, det känns verkligen som om han får en bra energi i kroppen efter bomövningar med skutt. Sen fanns det såklart mer att jobba på. Den egentliga övningen var att hoppa på diagonallinjen och landa i rätt galopp, dvs byta galopp över hindret. Och det lyckades vi inte med. Men jag var faktiskt nöjd med bara att få till takt och tempo.
Sen är dom där tjuvnypen i boxen när jag ska klä av honom ganska osexiga måste jag säga...
Puckohäst. Dom flesta hästar brukar bli glada när dom blir befriade från utrustningen, men det har han uppenbarligen inte fattat...
En annan lustig sak är att den här ridläraren är på mig och säger att jag lutar mig för mycket bakåt och hamnar i bakvikt. Den kommentaren har jag väl aldrig nånsin fått! Jag är en sån som annars alltid fått höra ”räta upp dig!”, ”sträck på dig!” och ”fall inte framåt!”. Nu får jag höra ”kom fram med överlivet!” Det blir ju jättekaos i min lilla hjärna då! Inte lätt... ;-)
Men glad och nöjd känsla i hela kroppen var vad jag fick med mig hem från ridlektionen. Och det är inte fy skam!
Det var hopplektion, även om hopp kanske är ett starkt ord för aktiviteten – mer skutt över upphöjda bommar. Tydligen hade min abonnemangshäst den omöjlige varit lite sturig lektionen innan och sprungit lite som han ville, dvs åt fel håll. ”Jaha, är han på det humöret” tänkte jag. Men det var han inte.
Jag var därför direkt från början av lektionen noga med att stänga in hans gärna utskjutande bogar, alltid ha ett spö på ytterbogen och hålla hans yttersida kort, bara för att inte ge honom chans att dra iväg åt fel håll. I början av lektionen var han lite spänd och springig, men sen så vet jag inte vad som hände för tydligen gjorde jag nånting rätt. Det var nämligen så att när vi red an mot ett av hindrena så tänkte jag att jag skulle vara lite brutal och egentligen hålla igen honom så mycket att jag försökte tränga in ett galoppsprång för mycket i anridningen mot hindret – jag tog nämligen för givet att han skulle rusa iväg med mig, och om jag då tänkte lägga in ett galoppsprång för mycket och han gärna ville dra iväg mot hindret, så trodde jag att det skulle bli lagom. Men kors i taket, för hästen lyssnade ju på mig! Och gjorde allt han kunde för att tränga in det där jäkla galoppsprånget som jag bad om, och som ju egentligen inte fick plats. Så själva språnget över hindret blev ju alldeles galet. My bad!!! Söta hästen – som faktiskt nästan vände ut och in på sig för att lyssna på mig.
Vi fick en chans till och den här gången litade jag på att han skulle lyssna på mig, och jag kunde placera honom bra mot hindret och fick ett bra språng.
Så känslan av att han faktiskt blev allt mer reglerbar och lyssnade på mig, att vi tillslut hamnade i samstämmig takt och fick ett bra tempo gjorde mig väldigt nöjd i det stora hela med lektionen. På avslutningen fick jag honom – om än inte så stadig och likriktad – faktiskt att söka sig ganska djupt framåt/nedåt. Bommar är ju hans grej, det känns verkligen som om han får en bra energi i kroppen efter bomövningar med skutt. Sen fanns det såklart mer att jobba på. Den egentliga övningen var att hoppa på diagonallinjen och landa i rätt galopp, dvs byta galopp över hindret. Och det lyckades vi inte med. Men jag var faktiskt nöjd med bara att få till takt och tempo.
Sen är dom där tjuvnypen i boxen när jag ska klä av honom ganska osexiga måste jag säga...
Puckohäst. Dom flesta hästar brukar bli glada när dom blir befriade från utrustningen, men det har han uppenbarligen inte fattat... En annan lustig sak är att den här ridläraren är på mig och säger att jag lutar mig för mycket bakåt och hamnar i bakvikt. Den kommentaren har jag väl aldrig nånsin fått! Jag är en sån som annars alltid fått höra ”räta upp dig!”, ”sträck på dig!” och ”fall inte framåt!”. Nu får jag höra ”kom fram med överlivet!” Det blir ju jättekaos i min lilla hjärna då! Inte lätt... ;-)
Men glad och nöjd känsla i hela kroppen var vad jag fick med mig hem från ridlektionen. Och det är inte fy skam!
